På toppen av min existens

Idag har jag suttit på min altan hela dagen. Så som jag brukar göra denna konstiga sommar. Konstig för att det känns som om den är över men som den knappt började. Min semester närmar sig slutet. Det har i alla fall gått över hälften av tiden. Sommaren är konstig eftersom jag inte snickrar också. Det enda kroppsarbete jag utför är att pyssla med min tobak och mina hibiskusar.

Ikväll när jag satt här och läste så slog det mig att det inte finns någon annan som känner den här platsen bättre än jag. Jag har liksom blivit ett med kapellet. Jag skulle inte vara densamma utan mitt kapell där jag har kunnat förverkliga dröm efter dröm i tio års tid. Just nu behöver jag inget mera. 

Jag har allt jag behöver. Det finns ingenting jag önskar mig som jag inte kan göra verklighet av endera genom att köpa det eller att skapa det. Jag är inte färdig med kapellet än. Det är något rum kvar som ska göras i ordning, det ska målas lite här och där men allt känns överkomligt. Jag kan unna mig att sitta på altanen och läsa böcker och äta stekt halloumi med flottiga fingrar.

Så bekymmersfri som jag nu känner mig har jag nog aldrig känt mig förut. Jag behöver inte mer än det jag har här och nu.

Den här pandemin har varit en underbar tid i mitt liv. Att slippa påtvingad gemenskap och närhet med främmande människor som jag bara upplever som störningsmoment. 

Det enda jag egentligen behöver är nog alltid något att se fram emot. Det kan vara saker av de mest varierade slag. En hibiskus som ska till att blomma, att skörda tobaken och få ordning på alla torkade blad, ett bokpaket från adlibris och en resa kanske. Jag längtar till Prag hela tiden när jag läser Kafka t ex. Och till New York där Ivar finns och ljudet av Manhattan.

Denna ljuvliga hibiskus blommade idag. Den har aldrig blommat förut och är namnlös. Hos mig heter den NoID 11.

Det kom ett paket med böcker också. Jag ska ta tag i den ena redan ikväll.