Här sitter jag nu. Söndag i Kristinehamn och kapellet. Ett liv jag älskar men jag älskar annat i livet också. Inte för att jag vill byta ut min nuvarande instängda tillvaro här i kapellet. Likaväl som att sitta här och titta på SVT-play sitter jag gärna på Manhattan på en krog någonstans.
Bara jag får vara ifred. Om jag sitter i baren på en krog på Manhattan behöver jag inte prata med mina bargrannar. De låter mig vara ifred så länge jag inte lyfter blicken och ser dem in i ögonen. Om jag väl gör det så är jag plötsligt en av dem.
Jag lyckas ofta bli omtyckt av bartendern. Kanske för att jag är så inne i min egen värld. Jag beställer öl och är artig. Däremellan besvärar jag inte bartendern. Plötsligt ställer bartendern fram en öl till mig och säger: -This one is on me. Det är ett gott tecken. Baren bjuder mig på en öl eftersom jag är en kund som de tycker om. Det sporrar mig ibland att bli lite mera extrovert. Prata lite och ge ordentligt med dricks när jag går därifrån.
Det är inte alls säkert att jag kommer att kunna sitta i en bar på Manhattan igen. Livet kanske blir lite annorlunda efter corona ändå. Jag tror t ex inte att det kommer vara så billigt att flyga över Atlanten när allt kommer igång igen. Jag tror vi kommer att se tillbaka på den tiden då "man kunde flyga" till andra länder. Jag är så glad att Felix och jag hann till New York två gånger innan dessa nya tider.
I New York är ens namn viktigt. Och ens relationer. Efter en kväll i en bar kallar jag bartendern vid förnamn. Ofta är t o m första frågan från bartendern vad man heter. Och var man är ifrån. Och visa bilder på sin familj. Jag är alltid Eddie from Sweden och jag har jobbat som "food and health-inspector" Det gillar bartendrarna att höra. De vill alltid bjuda in mig i restaurangköken efter min presentation. De verkligen älskar att servera en livsmedelsinspektör i sin bar. Trots att min arbetsplats är på andra sidan jorden.
Jag har fått ett favoritställe på Lexington avenue i korsningen med 75:te gatan. Anledningen att jag kom dit första gången var ett tips från min (numera vän) Daniel Svanberg. Han hade en blogg som han kallade "Ett annat New York". Bloggen blev sedermera en bok också. Jag har varit på detta favoritställe med honom ett par gånger. Jag och Ivar har också varit där flera gånger. Jag och Lina har varit där. Restaurangen heter "Eats" och har "Happy hour" på ostron varje kväll och jag har suttit där ensam och druckit öl och ätit ostron också.
Ivar och jag tog farväl på trottoaren där en gång när jag skulle tillbaka hem. En taxi svängde in och jag lämnade honom där, osäker på om jag någonsin skulle träffa honom igen. Så är det ju varje gång vi skiljs. Kindpussar och vi vet inte om det var sista gången. Lexington avenue är min favoritgata på Manhattan. Varför vet jag inte men den är så lagom på något sätt men ändå New York.
Nu så här i efterhand håller jag nog på att anpassa mig till att leva resten av mitt liv i Europa. Varje gång jag flyger över Atlanten tänker jag att det är sista gången. Flygresorna är inte roliga. Åtta timmar. En arbetsdag då man sitter fastspänd i samma läge i en obekväm stol.
Nej det blir inte som det en gång varit. Det där med Manhattan var nog ett liv jag hade då när jag orkade flyga. Jag kanske har blivit för bekväm för sådana strapatser nu. Jag har ändå varit där tretton gånger så det kanske får räcka.
Ikväll har jag suttit och kollat på Adlibris och Bokus om det finns några böcker om Prag eller Kafka att beställa. Prag kanske blir mitt nya resmål när Europa öppnas upp igen. Mitt nya Manhattan. Jag älskar ölen och maten och deras priser i Prag. Jag avskyr alla turistfällor och turister men jag klarar mig också ifrån att låta mig luras. Jag har mina egna pärlor i Prag.
På tal om pärlor. Jag har bott på ett hotell i Prag två gånger som heter "Perla hotel". Just nu under pandemin har de stängt och tar inte emot några bokningar. Men till våren. Jag bor gärna där igen. Läget är fantastiskt och man kliver ändå inte ut i turistströmmen på trottoaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar