Jag tänkte hela tiden på Felix under programmet. Hur hans uppväxt varit och vilken otrolig kärlek jag uppfylls av när jag tänker på honom. Jag tänkte på situationer när jag varit dum och orättvis mot honom och andra stunder när jag känt en total samhörighet med honom.
Han har hela sin uppväxt känt av mitt sinnestillstånd och jag har alltid berättat för honom hur jag känner och tänker. Han har sett mig gråta och han har tröstat mig. Sådana tillfällen gör mig ledsen när jag tänker på det idag. Han har sett mig nere i det djupaste mörker i perioder och han har sett mig euforisk, full av livsglädje. Att han tröstat mig känns tungt men han har samtidigt lärt sig att det är ok för vuxna män att gråta.
De senaste åren har jag oftast mått fantastiskt bra. Hans och min relation har utvecklats till att mera bli två vuxna mäns relation. Jag känner honom så bra att jag aldrig behöver vara orolig att han tar dåliga beslut. Han har trösklar som han inte går över. Han har blivit en otroligt kärleksfull människa. Det har han alltid varit förresten.
Nu på morgonen har jag tänkt så mycket på honom att jag har önskat att han varit här och legat i soffan mitt emot min. Samtidigt vill jag inte det. Jag vill att han ska vara där han vill helst av allt och det är inte säkert att det skulle vara i den andra soffan. Vi diskuterar ofta vår relation nu i dessa tider. Jag försöker övertyga honom om att han inte behöver ha dåligt samvete för att han inte är här i kapellet med mig. Jag har satt upp lite regler nu eftersom jag är i en riskgrupp. Jag träffar honom inte nuförtiden på grund av det. Han går ju i skolan och träffar en massa människor och jag vill inte riskera att bli smittad även om han är besvärsfri.
Jag tycks ändå inte kunna dämpa hans dåliga samvete för att han väljer att vara med sin flickvän istället för med mig hur övertygande jag än är. Men jag jobbar på det. Jag tror ändå han förstår nu att jag älskar att vara ensam. Ensam med min egen hjärna som jag har lärt mig att älska.
Det här med att vara ensam med sin hjärna har vissa nackdelar tycker jag mig ha märkt. Det känns som om jag fått en väldigt uppblåst självbild i och med att jag slipper vara utsatt för andra människors bedömning hela tiden. Jag kan leva där i min icke ifrågasatta bubbla hur länge som helst. I min egen lyckliga tillvaro. Det är väl bra om jag känner mig som en lyckligare människa nuförtiden så jag väljer att inte göra något åt det.
En annan sak som händer med mig är att jag förlorar lite empati. Det är ju inte särskilt smickrande och jag aktar mig numera för att ge livsråd till människor i min omgivning. När jag försökt göra det har jag märkt att jag velat tipsa dem om hur de skulle kunna bli som jag själv. Lycklig i min bubbla.
Men eftersom jag numera inte är en särskilt social person så behöver jag heller inte anpassa mig.
Undrar om jag någon gång kommer att utvecklas till att bli en flockvarelse igen. Jag kan se en fara i att jag hela tiden blir alltmera som en ensling. Men jag mår ju så otroligt bra av det. Så länge ingen annan lider av det kan jag ju fortfarande vara självgod och avvisande. Det känns förstås inte riktigt accepterat. Att vara en uppblåst egoist är ingen fin egenskap. Men jag kan inget annat nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar