När vet man?

När vet man hur man vill leva resten av sitt liv? Det ska nog till nästan ett helt liv för att förstå det. Eller också tror man bara att man förstår. Men det står alltmer klart att man behöver ha drygt 50 års erfarenhet av livet för att närma sig meningen med det. Vid den tiden behöver man inte göra något för någon annans skull. Man behöver inte ha en välordnad trädgård eller ett "vackert" hem. Ett hem vackert för besökare snarare än för sig själv. 

Detta är bland de vackraste "inredningsdetaljer" jag har i mitt kapell.

Spår efter kapellets ägare. Där jag suttit i soffan och tänkt i över tio år nu. Det tar tio år att skapa detta men kanske en halvtimma att måla över igen för att "snygga till". Dölja spåren av ett liv är vad det handlar om för att en besökare ska nicka gillande. 

Det är ingen som "nickar gillande" åt ett sådant här livsspår. Om man inte kan se förbi ytan och fernissan och tänka: "Här har han suttit... Skrattat, tänkt och gråtit. Nykter och onykter. Googlat och beställt resor vid laptopen. Drömt om framtiden och tänkt tillbaka på det som varit. Lyssnat på musik. Fått idéer. Planerat hur han ska kunna förverkliga sina drömmar. Tänkt kärleksfulla tankar om Felix. Haft Sivan i knät och hunnit bli lite småirriterad på henne för att hon aldrig får nog av kliandet runt nacken.
Tänk alla måltider han intagit vid det där bordet. Alla delade smakupplevelser han haft med Felix mitt emot i den andra soffan. 

Faktiskt halva delen av Felix liv har de suttit här och haft gemensamma mat- och TV-upplevelser och pratat."

Så kan man också tänka.

Kan man tänka så kärleksfullt om ett slitet trägolv är man nog vuxen på allvar. Då kanske man har utvecklats färdigt vad gäller värderingar och vad som är viktigt. Viktigt EGENTLIGEN.

Folk säger till mig att mitt hem skulle passa i något TV-program där hem visas upp. Egentligen förstår jag inte varför de tycker det. Troligen för att det är högt till tak och mycket luft i prediksalen. Inredningen är inte mycket att visa upp. För mig är det inte ens en inredning. För mig är det jag och mitt nuvarande liv.

Igår var det två månader kvar tills jag åker ner till lägenheten. Det blir min tredje vistelse där. Första gången hyrde jag en annan lägenhet och sedan dess har jag varit där två gånger i min egen. I mars i år och i juli tillsammans med Felix. Nu är det dags för min första långvistelse som sträcker sig över sex veckor.

Torrevieja och Kristinehamn. Två helt olika liv men mina båda två. Inte så olika ändå egentligen. Jag gör ungefär samma saker på de båda orterna. Läser, tänker, sitter och tittar, handlar och testar nya maträtter. Det är egentligen i huvudsak tre saker som skiljer liven åt.
Klimatet - Jag är ute mycket mer i Spanien. Nästan hela dagarna faktiskt. Jag går och går, fram och tillbaka. Åker scooter och buss ibland. Nu ska jag även börja cykla. Min kropp blir mjukare och jag blir på så sätt uppmuntrad till att gå. Ingenting som har med rörelse att göra blir egentligen jobbigt. Luftrör, lungor och huden mår otroligt mycket bättre. Ingen torr rygg som är omöjlig att smörja in. Inga småuppslag av psoriasis. Lätt att andas.
Nyfikenheten - Varje promenad ute och i ett varuhus blir spännande. Jag vet aldrig vad jag ska upptäcka härnäst. Saker som växer, beteenden och vanor hos ett okänt folkslag, matvaror i butikerna. Tänk när jag får börja snorkla i havet då. Massor med spännande nya saker. Varje dag innehåller överraskningar som får mig att tänka och spekulera och fantisera. Längtan efter kapellet, Sivan och Felix.
Anonymiteten - Ingen vet vem jag är. Ingen kommer oanmäld till mig. Jag behöver inte "visa upp" mig och vara ett gott exempel eller spela "eddierollen" som jag är så van vid att göra. Möjligen för Kristinehamnarna jag möter därnere men även i de fallen blir jag till viss del annorlunda. Frihet att helt bestämma över vad jag själv vill och inte vill. Sätta gränser. Öppna upp gränser när jag själv vill. Jag kan i viss mån börja om och på nytt välja vilken roll jag vill ha i mitt liv i Spanien. Även om rollen skulle bli densamma som jag har i Sverige - vilket den troligen också kommer att bli - så finns det chans nu att skruva lite på den. Inte som Olof Haugskott gjorde när han kom till Kristinehamn från Norrland som presenterade sig: "Hej jag heter Olof men hemma i Norrland kallar de mig Fitt-Olle".

Kort och gott: Livskvalitet.

Sabina var här och vi lunchade tillsammans på Thaien. 

Sedan hämtade jag ut bilen som fått nya fjädrar och bromsbelägg fram. 6 800:-, just like that. Imorgon ska åbäket besiktas.

Dagens arbetsdag har gått i Kafkas tecken. En massa människor jag har behövt att få tag på men har lyckats med en av 6. Deadlines som inträffar på fredag och jag måste få tag i dem innan dess. "Personen du söker är inte anträffbar just nu men återkommer kl 14:15". Kl 14:16 är meddelandet ändrat till 15:30. Kl 15:31 är det ändrat till 16:30 och sedan räknar jag med att de går hem. De svarar inte heller på mail. De hinner inte mellan alla möten.