En orolig natt. Sov i 2-timmarsintervaller och led av svåra svettningar vid varje uppvaknande. Arbetsdagen gick ändå som den skulle.

När jag satt på barer och drack pilsner i New York så skrev jag en hel del. Bl a försökte jag beskriva varför jag trivs så bra med att bara vandra i staden. När jag sedan började läsa boken "Stad av glas" av Paul Auster så läste jag till min förvåning den perfekta förklaringen till hur jag känner det. Så här:

"New York var outtömligt, en labyrint av ändlösa steg, och hur långt han än gick, hur väl han än tyckte att han blivit bekant med dess gator och områden, kom han aldrig ifrån tanken att ha gått vilse. Vilse inte bara i staden utan även inom sig själv. Varje gång han tog en promenad kände han det som om han ginge ifrån sig själv, och genom att överlämna sig åt gatornas rörelse, genom att reducera sig själv till ett iakttagande öga, kom han undan kravet att tänka, vilket mer än någonting annat gav honom ett slags ro, en välgörande inre tomhet. Världen fanns utanför honom, omkring honom, framför honom, och den hastighet med vilken den hela tiden förändrades gjorde det omöjligt för honom att uppehålla sig någon längre stund vid varje enskildhet. Det var rörelsen som var det viktiga, detta att sätta den ena foten framför den andra och liksom låta sig hänga på släp efter den egna kroppen. Genom att han vandrade utan något mål likställdes alla platser, och det hade ingen betydelse var han befann sig. På sina mest lyckade vandringar nådde han fram till känslan av att vara ingenstans."

Det var häftigt att läsa denna beskrivning för den stämde helt och hållet in på min egen känsla av att gå i staden. Ingen annanstans har jag känt så förut. Jag tänker inte på livet i Kristinehamn när jag går där. Jag tänker inte på mig själv eller mina nära. Jag tänker inget alls, bara konstaterar vad jag ser. Det kan ha att göra med att staden är så stor så det hinner aldrig bli ointressant omkring mig. Affärer, konstiga och normala människor, utryckningsfordon, lustiga boningshus, parkavsnitt, allt plötsligt bara dyker upp omkring mig överallt. Det finns aldrig någon chans att min omgivning blir monoton med likadana hyreshus på båda sidor i flera kilometer. Jag hinner aldrig bli uttråkad av omgivningen och hinner heller då inte sluta vara nyfiken.

Jag antar att man tyvärr inte kan förstå känslan om man aldrig haft den men det här är i alla fall ett försök att förklara varför det är så häftigt för mig att vara i New York. Denna känsla kan men troligen heller inte få om man inte är ensam och det är också därför som jag aldrig skulle kunna tänka mig att åka dit i sällskap med någon.
Det fanns en ensam norsk kille på hotellet där jag bodde. Han försökte få gå med mig på mina turer men jag sa till honom rakt ut att jag inte ville ha sällskap. - Jag tänker så bra när jag är ensam här och det är därför jag åker hit, sa jag. Sanningen var nog alltså den att jag inte tänker alls när jag är här och det är det som är så befriande skönt. Om jag någongång skulle åka dit i någon annans sällskap, skulle jag nog behöva åka dit en vecka i förväg för att få uppleva "mitt New York" först. Då skulle jag nog med glädje möta någon god vän på flygplatsen för att sedan guida denne i staden. Detta är också orsaken till att jag råder alla i min omgivning att åka dit ensamma, att det är just det som är den stora grejen.