Det nya normala har blivit ett inneuttryck som jag själv använder ibland eftersom jag tycker att det är ett bra uttryck. Ett annat uttryck som jag hört flera gånger på sistone är "Direkt från hästens mun". Jag hade aldrig hört detta förut. Det betyder ju förstås att man hör det från originalkällan, inte i andra eller tredje hand. Jag ska försöka hinna använda det någon gång innan folk blir trötta på det. Det är bara det att det är svårt att få in det i ett sammanhang.
Det finns flera uttryck som jag är så innerligt trött på så jag reagerar nästan med en fnysning när jag hör dem. Utslitna uttryck. "Carpe diem" är ju en hatad klassiker. "Biologisk mångfald" är ett annat. "Ett levande dokument", "Säkerställa", "Det är bara att kötta på" och "Ända in i kaklet". Det finns fler uttryck jag retar mig på.
Idag körde jag två kassar tobak med knivarna i matberedaren. Det dammar så jag har fläkten på medan jag håller på.
Nu har jag totalt 2290 gram Black Mammoth men jag har inte malt allt ännu. Tillsammans med den malda Alidan jag har (1600 gram) blir det 3,89 kilo torr tobak, d v s nästan 10 kg färdigt snus. Ungefär 220 dosor. Alltså inte riktigt hemma med min årsproduktion än men det närmar sig.
Idag provade jag också spannmålskvarnen jag köpt till min hushållsassistent.
Det gick inte alls. Det körde ganska snabbt stopp och det gick så oerhört sakta att jag skulle säkert fått stå där hela kvällen. Jag får göra som jag brukar. Mala det blött i köttkvarnen istället.
Idag tog jag också in all tobak som hängde i uthuset. Det är delvis angripet av mögel tyvärr så jag får nog sortera bort en del.
Prag verkar allt mer avlägset. Pandemin skördar nya offer i en andra våg. I Paris och ett antal andra stora franska städer har man infört utegångsförbud mellan kl 21 och 06:00. Storbritannien förbereder för "total-lockdown". I Sverige blossar det upp oroshärdar här och där. Ofta vid idrottsevenemang och större fester. Studentfester med insparkar och dylikt är ibland stora smitthärdar och sedan för ungdomarna över smittan på de i riskgrupper i övriga samhället. Jag själv är ännu mera försiktig och tänker mer på det nu än någonsin tror jag. Jag håller mig hemma och umgås inte nära med Felix eller någon annan.
Men jag har fina dagar här i mitt kapell. Jag har nog aldrig haft sådan arbetsglädje som nu när det gäller mitt ordinarie jobb heller. Snart ska jag sätta upp en riktig arbetsplats här hemma. Det är inte hållbart i längden att sitta i soffan med en pluttig liten laptopskärm.
Vi har hunnit fram till hälften av oktober och ännu har inte arbetslivet återgått till det normala. Fortfarande arbetar folk hemifrån för att undvika att åka kollektivtrafik och umgås för tätt med kollegor. Det ser inte i nuläget ut som om en återgång till tidigare arbetssätt kommer att ske i närtid. Kanske rent av aldrig.
När man tänker lite på hur vi jobbade före Covid så får man sig ibland en tankeställare. Vad tid det gick åt för att tillgodogöra sig en förmiddag i Stockholm när allt kom omkring. Tid och pengar.
Inget kommer att bli så igen. Det finns knappast något som kan motivera ett sådant beteende längre. Det känns lika avlägset som att gå tillbaka från mobiltelefon till att endast ha en telefon med sladd i väggen, hemma i hallen.
Redan idag har det blivit så att alla möten behöver ge möjlighet till digitalt deltagande för de som inte kan ta sig till föreläsningslokalen eller konferensrummet. Det eller att mötet spelas in. Det är numera den första frågan jag alltid får inför mina digitala möten: -Kommer mötet att spelas in? Jag svarar alltid att: -Ja jag spelar in men bara för att jag själv ska kunna skriva bra minnesanteckningar.
Inspelningar som ska kunna ses i efterhand är lite känsligare för de som deltar men ibland passar det bra att spela in för senare visning.
Om man tillhör den minoriteten som ibland deltar digitalt i ett annars fysiskt möte hamnar man ofelbart på läktaren direkt. Man hör inte när folk ställer frågor och man får ofta be moderatorn repetera frågan för att man ska förstå vad som händer i det fysiska mötet. Till slut när man glömts bort så hamnar man utanför igen. Jag vet hur svårt det är att inneha både rollen som mötesdeltagare och vilka krav det ställs på mig i rollen som mötesledare. Ibland har jag tänkt att mötet skulle blivit bättre om alla satt och tittade och pratade i en varsin dator. I varsitt rum.
Jag menar att det aldrig kommer att bli som förr. När jag tidigare kallat till möten med ca 20 – 30 deltagare har jag haft två konferensrum att välja bland i Karlstad. Eller att hyra rum ”på stan”. I planeringen av ett möte bokade jag rummen för tre olika datum. Sedan skickade jag ut en Doodle för att se vilket av de tre datumen som passade mina nyckelpersoner, hittade ett datum och tog bort bokningen från rummet för de två datum som jag inte behövde. Sedan kunde jag hålla ett fysiskt möte, bjuda på kaffe och macka och kallprata med deltagarna lite mellan arbetspassen. När dagen var över skulle alla hem till sina respektive hemstäder. Åka kollektivt eller med bil. Tåg och bussar som krånglade. Mörkt och dålig väglag men alla var ju tvungna att resa både hit och hem.
Jag tvekade också i vilken kommun jag skulle lägga mötet. Jag kände att jag ibland behövde lägga möten i Örebro län för att alla medlemmar skulle gynnas någorlunda rättvist. Hur jag än gjorde blev några ”lite missnöjda” med att behöva åka långt, få problem med att hämta på förskola eller följa med dottern till tandläkaren.
Jag har svårt att tro att jag kommer att anordna fysiska möten särskilt ofta i framtiden oavsett vad som händer efter Covid. Kanske någon gång men då skulle jag förmodligen vara beroende av en teknik som gjorde att jag också kunde ha digitala deltagare. Det skulle bli ett mixat möte där digitala deltagare förmodligen skulle få svårt att känna sig jämställda med de deltagare som tagit sig dit. Som ledare för ett mixat möte är det en jätteutmaning att alltid komma ihåg att inkludera de som inte är i rummet. Folk kommer att allt oftare ”kräva” att det också går att delta digitalt.
Kanske man skulle anordna ett stort möte per år då syftet är just att träffas och ha roligt istället. De årliga ”Miljösamverkansspelen” där kollegorna möts i enklare tävlingar och har en fest på kvällen.
Arbetsmöten och utbildningar sköter vi online.
Jag tror att stora konferensrum inte kommer att bokas i framtiden. Snarare små rum som inspektörer, som annars sitter i aktivitetsbaserat, kan dra sig undan till och ha ett möte med medarbetare i andra organisationer som arbetar inom samma fokusområde.
I den världen vi tidigare levt har det extroverta premierats.
Jag tror vår tid kommer nu. Vi introverta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar