Sous vide

Det blev en lördag med sous vide här. Jag har inte använt mitt sous vide-kit så mycket men idag tyckte jag det var dags. Jag köpte entrecote. Två skivor som jag kör idag men äter imorgon. En och en halv timme fick de gå på 55 grader. Sedan ställde jag dem i ett vattenbad för att kyla ner dem och sedan in i kylen. Imorgon ska jag steka skivorna i het panna. Snabbt och med ett tunt lager med majonäs. Det är tydligen många som steker i majo så det vill jag testa.

Först vaccumförpacka skivorna. Jag torkade av skivorna och rev över salt och svartpeppar innan jag förslöt påsarna.

Sedan ner i sous vidden.

Sedan bara vänta tiden ut.

Nu ligger de båda skivorna i sina vaccumpåsar i kylskåpet och fortsättning följer imorgon.

Jag har läst ut "Duvan". Det tog tre kvällar eftersom jag nästan somnade omgående de två första kvällarna. Jag gillade boken. Inget mästerverk men en historia jag kommer att minnas. 

Nu har jag börjat på en annan bok. "Prag. Den magiska staden" av Clas Thor. Den beskriver Prag i ett ganska intressant perspektiv. Från ett cafébord nästan. Boken innehåller ett antal kapitel om olika stadsdelar, händelser och personer. En mera filosofisk skildring än andra färgglada turistguider. Boken är ganska faktaspäckad med historiska händelser och viktiga skeenden som gjort Prag till det det är idag. Boken saknar bilder helt och hållet förutom de bilder man själv hela tiden målar upp i sitt inre.

Vädret här utanför kapellet är vått och grått. Jag längtar faktiskt efter det krispiga som hösten brukar föra med sig. Luftfuktigheten är fortfarande alldeles för hög för att tobaken ska torka utan att mögla. Att odla tobak i Sverige verkar inte vara några problem. Att torka den sedan verkar betydligt svårare. Men som sagt; detta är mitt första prövoår om än ett fullskaligt försök. Allt som händer med tobaken lär jag mig av och jag kommer att göra vissa saker annorlunda nästa år.

Idag tog jag in de sista Alidabladen för att de ska få torka inne. Jag har en hel del Black mammoth hängande i uthuset fortfarande och jag hoppas verkligen på krispigare nätter framöver.

Rädslan för Coronan har blivit större de senaste dagarna. Jag ser ju hur det blommar upp smitthärdar runt om i landet även om det inte är nära Kristinehamn. Jag har blivit ännu försiktigare nu. Nu sätter jag mig inte i samma bil som någon annan t ex. Det har också inneburit att jag och Felix inte träffas som förr. Jag hjälpte hans mamma att köra en byrå med släpkärran härom dagen men jag åkte i egen bil. Jag såg Felix förstås men det var en släpkärra emellan oss. Det får vara så nu. Tills vaccin kommer.

Jag förbereder mig också mer och mer på att det kan bli många månader till av hemmaarbete. Jag räknar inte med att jag åker till Karlstad och jobbar innan årsskiftet. Snarare möjligen efter semestern 2021. Men ingenting kommer att bli som före coronan ändå. Det kommer inte alls att bli lika mycket fysiska möten som förut. 

På onsdag ska jag vara med på ett möte med Folkhälsomyndigheten. Normalt börjar mötet kl 09:00 på Karolinska i Solna. Tidigare år har jag åkt upp till Stockholm dagen innan och legat på det billigaste hotellet jag kunnat hitta. Klockan åtta på morgonen har jag promenerat ut till Karolinska. En promenad på ca 40 minuter och då har jag sett minst tio slängda oranga eller gröna sparkcyklar efter vägen. Det är något med de där sparkcyklarna jag verkligen föraktar. Jag vet inte riktigt vad det är men det känns som om det handlar om människans lättsinne och ytterligare ett steg ifrån det som är viktigt i livet. Något som stockholmarna bara finner sig i och tycker är bra. 

Smidigt att sparkcyklar finns överallt. Har ni inte det i Kristinehamn? 

Väl framme, irriterad på mänskligheten och mätt från en nyligen intagen hotellfrukost kan jag ändå inte låta bli att ta en av deras "konferensfrallor". De är särskilt bra där. Ofta högt uppbyggda tack vare ett krusigt salladsblad i botten. Ovanpå det alltid skinka (kokt eller rökt), kanske t o m ost och någon gång pepparrot. En paprikaskiva. 

Luncherna är väldigt goda där också men ljudmiljön i serveringen är så hemsk att jag numera sätter i hörselproppar inför lunchen. Det brukar i alla fall vara väldigt bra möten och jag får energi av att vara med. När mötesdagen är slut promenerar jag tillbaka. Kliver över sparkcyklar. Jag tar vägen om saluhallen på Hötorget och köper ungersk paprikapasta i det ungerska ståndet en trappa ner. Jag brukar också gå till Bengans skivaffär på Drottninggatan. Varför vet jag egentligen inte. Jag konsumerar ju inte musik på plastbitar längre när jag insett Spotifys storhet.

Jag tittar föraktfullt ut över Sergelstorg och alla vilsna människor som drar runt där. Sedan går jag till Centralen i god tid innan tåget ska gå. Ser mig misstänksamt om så ingen följer efter mig. Litar inte på någon. Först när jag sitter på tåget känner jag mig någorlunda trygg. Och njuter av att få lämna denna avskyvärda plats som jag tycker så innerligt illa om. Jag skulle vara glad om jag aldrig mer behöver åka till Stockholm.