En mycket märklig helg

Fredag

Efter en lång givande arbetsdag med ett onlinemöte som kändes bra och som förde mötesorsakerna framåt gick jag ut på altanen. Sivan hade legat på soffan därute på förmiddagen och när jag öppnade altandörren hoppade hon ner men jag såg att något var fel direkt. Hon hade sovit inne i natt och imorse ville hon ut. Hon hade suttit med mig på morgonen och tittat på frukost-TV och jag sniffade henne i hårbotten och kliade henne bakom öronen så hon höll på att förgås av njutning så som katter gör. Jag släppte ut henne som vanligt och det var inget mer med det.

Efter att hon hoppat ner från sin plats på soffan på altanen när jag gick ut på eftermiddagen vinglade hon runt på altangolvet. Benen lydde henne inte och hon ramlade t o m ner från altanen. Jag försökte ta henne och klappa henne och ta in henne men det gick inte. Hon flydde så snart jag närmade mig. Det var så otäckt att se sin katt så hjälplös. Hennes ansiktsuttryck såg ut precis som vanligt. Katter har ju inte en förmåga att uttrycka sig så bra med ansiktsuttryck. Hon såg ut som hon gör men hennes kropp lydde inte och betedde sig jättekonstigt.

Den förra katten vi hade - Smulan - hade drabbats av något som veterinären diagnostiserade som "Vingelsjuka". Sivan betedde sig nästan som Smul gjorde då. Vinglade och misslyckades med att gå. Sivan försökte gå in i dörrhålet hon har till boden men misslyckades och gav upp. Hon försökte istället ta sig runt på baksidan av uthuset och jag såg hur svårt hon hade. Det var så fruktansvärt smärtsamt att se att hennes kropp inte fungerade.

Jag ringde jourhavande veterinär och frågade vad det kunde vara för fel. Jag behövde förstås komma ner till kliniken för att få det utrett så jag tog en kartong och försökte få tag på henne. Det gick inte. Hon lyckades komma undan mig hela tiden. Hon brukar inte fly från mig men nu gjorde hon det. Hon kravlade in i skogen bakom uthuset som är väldigt otillgänglig. Och när jag gick ut igen kunde jag inte hitta henne bland ris och bråte bakom uthuset.

Jag ringde veterinären igen och sa att jag inte får tag i henne. Veterinären sa att de fått in flera fall då katter ätit musgift och uppvisar liknande symptom. Det är ju ett musår i år och folk lägger ut gift.

Det enda jag nu denna fredagskväll har att hoppas på är att hon sitter härutanför imorgon som om inget har hänt. Jag befarar dock att hon gått undan för att dö. Eftersom hon inte lät mig komma henne nära när jag gick efter henne förut.

Jag har haft sms-kontakt med Felix ikväll. Han är i Slädsjön med sina kusiner men jag har inte nämnt något om Sivan. Jag hoppas hon sitter här imorgon och att jag inte behöver meddela Felix att hon är borta. De två älskar varann. Felix älskar henne som en syster och är så fin tillsammans med henne. De har "kärlek" de där två. Det syns när hon ligger hos honom i soffan. Hon avgudar honom och han älskar henne. Vi har alltid skojat om att jag är pappa till de båda och att de är syskon.

Jag vill inte kontakta Felix ikväll och beskriva vad jag befarar när det gäller Sivan.

Det kanske är detta som är att vara pappa. Att hantera och meddela ett dödsbud till sin älskade son.

Men gud! Nu kom Sivan in och vinglade runt här hos mig. Hon låter mig inte ta i henne men hon vinglar fortfarande omkring och ramlar. När jag kom ut från badrummet låg hon på sin plats i soffan som vanligt. Hon hade alltså lyckats hoppa upp i soffan. Det hade hon inte klarat tidigare när jag försökte få tag på henne. En viss förbättring alltså. Det kändes bra när jag gick till sängs. Att hon var inne och låg på sin favoritplats i soffan.

Jag vaknade några gånger på natten och tittade in i soffan. Jodå! Det låg en mörk gestalt på den ljusa dynan hon har.

Lördag

I morse när jag stod och satte på kaffe hörde jag den klassiska sivandunsen när hon hoppade ner från soffan. Hon gick bort till matskålen och åt lite. När jag satte mig i soffan med min kaffekopp kom hon och lade sig bredvid mig. Jag kliade henne och hon spann som vanligt. Hon är fortfarande lite skakig. Nu ligger hon här och tvättar sig som vanligt.

Jag är fortfarande tagen av den oroliga fredagskvällen när jag inte visste hur det var med Sivan. Gud vad tankar jag hann få i mitt huvud när jag trodde att hennes liv var över. Jag hade dessutom köpt en jättepåse med torrfoder samma dag. Jag känner mig lite obekväm tillsammans med henne nu. Jag är rädd att hon ska bli sådär konstig igen så jag tittar oroligt efter varje tecken på det. 

Hon ligger bara stilla och sover så det är inte så mycket tecken att titta efter.

Tråkig höstdag annars. Jag har legat och läst hela dagen fram till nu (kl 14). Jag har läst ut alla Kafkas brev och dagböcker nu. Jag slog igen den sista alldeles nyss.

De med grå ryggar. Tio böcker med brev och tre med dagböcker. Jag har fortfarande annat "om" Kafka att läsa innan jag ger mig på hans romaner igen. Det har också börjat växa till sig ett litet torn av andra böcker på mitt nattduksbord. Sådana som står på kö när Kafkaperioden är över. Det första blogginlägget där jag nämner Kafka är från den 13 juli. Tre månader har jag alltså läst Kafka nu.

Egentligen har jag fått en bild av honom som jag inte riktigt tycker om. De mesta av breven är ju "kärleksbrev" till Felice Bauer och Milena Pollak. Han är klängig i breven och det ligger en underliggande ton av svartsjuka i hans brev. Sådant är inte så roligt att läsa och det är ju en egenskap som inte är särskilt trevlig. Hur han "kräver" brev varje dag och när han kommenterar att breven han får inte är till belåtenhet ändå. Jag känner tyvärr igen mig lite väl mycket ibland från relationer jag själv varit i när jag hela tiden känt att jag inte är något värd och inte duger någonting till. Då kan det bli så. Att man trånar så efter bekräftelse att man blir dum.

Dagböckerna avslöjar inte heller så mycket om hur han tänker. Endast i undantagsfall skymtar det fram något. Hans dagböcker blir ofta referat av någon teaterpjäs han varit på eller fragment av berättelser han fått ett uppslag till och sedan kommit av sig. Det är ytterst sällan hans innersta tankar kommer fram så som man kan förvänta sig av en dagbok. Åtminstone gör jag det. Mot slutet av hans liv reflekterar han en del runt könsdriften som han anser lite obekväm och som ett bekymmer för honom. Han går till en del prostituerade men avslöjar väldigt lite. En period hade han också en del religiösa grubblerier. Han var ju jude och av den anledningen lite illa sedd bland andra kristna. Av en anledning jag aldrig förstått. Jag har försökt googla fram varför judar varit illa sedda historiskt sett - och än idag - men jag har inte kommit någon vart. Ibland kan man framskymta att han hade ett svårt förhållande till sin far. En tyrann som alltid tyckte att Franz var bortskämd och oduglig.

Vad gäller dagböcker tror jag att eftervärlden (Felix och eventuella barnbarn) bättre kommer att förstå vem Eddie var genom att läsa denna blogg.

Jag tycker däremot verkligen om hur han skriver sina romaner. Han skriver väldigt speciellt och annorlunda.

Söndag

Vaknade riktigt utsövd efter en jätteskön natt. Sivan tycks helt återställd. Idag ville hon t o m gå ut på morgonen. Det känns riktigt bra. Nu har vi alltså vintertid igen också. Klockorna har ställts om inatt. Marken är full av höstlöv och det är ruggigt och dystert ute. Jag ska försöka ta mig ut lite idag. Handla på Maxi och försöka gå en sväng. 

Jag tycker det är så tråkigt att ge sig ut och gå i detta väder men jag behöver verkligen röra på mig. När jag försökte få tag på Sivan i fredags gick jag ju in skogen bakom uthuset. Där ligger det en massa grenar och bråte och jag märkte att jag knappt kunde gå där. Jag höll på att ramla hela tiden. Min balans eller vad det är har försämrats väldigt och det var påtagligt besvärligt för mig. Jag fick faktiskt en tankeställare. Min kropp förfaller av detta "nya normala". Jag har aldrig rört mig överdrivet mycket förut heller men nu börjar det gå lite för långt för att jag överhuvudtaget ska vara i skick att vandra i Prag och odla tobak nästa år.

Igår började jag läsa Max Brods biografi över sin vän Franz Kafka. Max Brod är en viktig person i Kafkas litteraturhistoria. Han pushade Kafka att publicera det han skrivit och han räddade Kafkas litterära kvarlåtenskap från att brännas. Brod hade fått i uppdrag att bränna allt när Kafka dött. När Brod fick uppdraget sa han att han aldrig skulle göra det även om han visste att det var Kafkas yttersta vilja. Detta berättade han för Kafka men Kafka stod inte på sig utan lät det bero. Brod tolkade det som om att Kafka egentligen var smickrad över Brods svar och det blev aldrig mer något sagt om saken.

Brod som själv var en känd författare i dåtidens Europa gav sedan ut de romaner som Kafka inte gav ut under sin livstid. Även dagböcker och brev såg han till att de publicerades. Det är extra intressant att läsa boken som Brod skrivit om honom. Han som umgåtts med honom och som troligen var den personen som kände honom bäst. Jag hoppas jag får en lite bättre syn på personen Kafka efter att ha läst Brods bok.

Kafka är nog den författare det skrivits flest böcker om av alla författare. Det finns hundratals personer som försökt att ge sig på att tolka Kafkas litterära produktion. Han var så annorlunda och skrev på ett sätt som var så speciellt. Många har gett sig på att tolka vad han egentligen menade med det han skrev. Hur mycket som var självbiografiskt och hur mycket som bara var uppdiktat. Man ser hur olika litteraturvetare försöker hitta hemligheten med det han skriver. Det kan man ju ta för vad det är men det är ändå intressant att se hur andra tolkar det man själv inte har den intellektuella kapaciteten till.

Man ska nog läsa Kafka för vad han skrivit och inte för att försöka tolka det på något sätt. Ibland blir det så egendomligt att man frestas att försöka förstå vad han menar. Om man kan försöka att undvika att tolka är det enklare att läsa honom. Bara njuta av hur han formulerar sina meningar och språket han använder. Av de personerna han beskriver i sina berättelser.

Om man inte läst honom tidigare kan jag verkligen rekommendera att man läser "Förvandlingen" som förstabok. Sedan kan man läsa de andra om man gillade den första. "Brev till fadern" är också en fantastisk bok som man annars kan börja med. Brevet lästes nog aldrig av fadern Hermann. Franz gav det till sin mamma för vidarebefordran men det överlämnades troligen aldrig till pappan. Båda de böckerna är ganska tunna men ger mersmak. Ur "Brev till fadern" hämtar jag följande stycke:

"Du hade helt av din egen kraft arbetat dig fram så långt, därför hyste du obegränsat förtroende till din egen uppfattning. Du satt i din länsstol och regerade världen. Din uppfattning var riktig, varje annan var förryckt, överspänd, onormal, svagsint. Och ditt självförtroende var så stort, att du inte behövde vara konsekvent för att alltid ha rätt. Det kunde också inträffa, att du inte hade någon åsikt alls i någon fråga och att till följd därav alla åsikter, som i det fallet överhuvud kunde finnas, måste vara utan undantag felaktiga. Du kunde till exempel skälla på tjeckerna, så på tyskarna, så på judarna och det inte i urval utan generellt, och till sist fanns det ingen kvar mer än du själv. Du blev för mig det gåtfulla, som finns hos  tyranner, vilkas rätt är grundad på deras person, inte på deras idéer."

Jag stekte biffar för att ha till köttpålägg. 

Jag brukar göra det och sedan äta dem på Hönökaka med majonäs och aromat. Jag käkade en omgång till brunch. Sedan gick jag och lade mig med min bok igen. Pulvret i den lilla rosa skålen är ett godis som jag gör till mig själv. Det är en blandning av ammoniumklorid (salmiak) och lakritspulver. Jag doppar fingertoppen i det och slickar sedan av den. Det är jättegott men ger mig halsbränna ibland.

Gick sedan ut och gick "varvet". Filipstadsvägen norrut och Karlsbergsvägen tillbaka. En promenad på 13 minuter. Det fick räcka för denna gång. Längst upp på min runda när jag precis vänt kom Lars Calais och tutade med bilen. Vi blev ståendes och pratade i ca tio minuter. Han skulle in till Jörgen och hjälpa honom med ett läckande tak.

Jag tänkte lite på min egen uppväxt när jag gick min promenad idag. Jag har för mig att jag skrivit om det tidigare i bloggen. Mina första levnadsår - fram till jag var sju år - levde jag i en lägenhet tillsammans med morfar, mormor och min mamma. Min mamma var väldigt ung när hon fick mig. Blott nitton år, på sitt tjugonde. Hon var långt ifrån uppgiften mogen. Hon fick i flera sammanhang också skämmas för att ha blivit gravid med en tysk sjöman på en båt i hamnen. Det var ju ingen merit direkt och fick nog lida mycket för det under sitt liv. Jag fanns i alla fall och låg där i barnvagnen som ett levande bevis på hennes smutsiga leverne. Jag umgicks mycket med min morfar när jag var liten. Han var sedd som en tyrann inom familjen men han var alltid snäll emot mig. Det var kvinnorna som hade problem med honom. Jag minns när jag köpte denna tavla.

Jag såg min egen gamla familj framför mig i bilden trots att jag var vuxen när jag köpte den. Det var en hel del sådant i min familj. Morfar arbetade (ibland). Han blev inte långvarig på samma arbetsplats. Han gjorde sig ovän med arbetsbasen och fick väl antagligen sparken på grund av uppstudsighet. Kom hem full eller inte alls när han fått lön.

Min mamma behandlade väl mig lite likt Kafkas far. Oavsett vad jag ville eller tog mig för i ungdomen var det; onödigt, dumt, opassande eller farligt. Hon trodde aldrig på mig. Att jag skulle klara av något eller lyckas i vad jag företog mig. -Vad var det ja sa, var något jag hörde ideligen när jag misslyckades med något? När jag sedan växte upp och ändå lyckades med vissa saker växte mitt förakt till henne. Hon blev "ingen" för mig. Ingen jag behövde eller tyckte om. När hon sedan blev dement och ringde till mig ideligen och var rädd och behövde hjälp och grät som ett barn började jag hata henne. Nu är hon i alla fall borta som väl är.

Pandemin tar ett nytt tag om Sverige och många europeiska städer upplever också en andra våg. Jag är ännu inte personligt drabbad av sjukdomen men väl av de restriktioner pandemin kräver. Söndagseftermiddagen börjar och jag ser fram emot när det skymmer igen så jag får lägga mig och läsa.

Sivan ligger på sin dyna i soffan och allt är som vanligt igen.