Den största och bästa händelsen i mitt yrkesverksamma liv

Ni som känner mig vet ju ungefär vad jag tycker om och inte. Jag tycker ju inte om att trängas bland människor eller över huvud taget interagera med människor i verkliga livet. Jag tröttnar efter ca 20 minuter och vill bara fly. Det här har blivit värre och värre med åren. Dessutom har jag blivit så otroligt ljudkänslig. När jag går på stan i Karlstad har jag börjat använda hörselproppar. Jag hör järnvägen, bilar som tutar och elverktyg från byggarbetsplatser. Folk som pratar för högt på tåget, stolskrap på restauranger och ringsignaler från telefoner. Jag blir irriterad av detta ständiga brus och kan inte värja mig mot det.

Därför har jag ju varit plågad när jag tvingats arbeta i öppet kontorslandskap. Till slut gick det inte längre. Jag var tvungen att få frid för alla ljud och fick till slut ett litet rum med dörr där jag fick sitta. Då gick det ju bättre förstås. Pinan var att ta sig till jobbet via tåg eller buss och gå ut på stan och äta lunch. Då fick jag ha hörselproppar igen.

Senare köpte jag faktiskt ett par hörlurar med brusreducering så jag kunde spela lite musik försiktigt samtidigt som omgivningen stördes bort.

Jag jobbade hemifrån ibland och varje dag var då en välsignelse. En dag då jag slapp att vara ute i den där obekväma världen. Sedan kom Coronan.

Då arbetade jag hemifrån varje dag. I början gick luften ändå ur mig lite. Mitt arbete har ju gått ut på att samla människor till nätverk och utbildningar. Jag har varit en mötesarrangör och ordnat fler än ett möte i veckan i bland i perioder och skrivit minnesanteckningar. Sedan börja om igen och hålla i ett nytt möte och sedan skriva. I början av coronan hade jag svårt att komma på vad jag skulle ta mig för för att göra nytta. Med tiden blev onlinemöten en ofrånkomlig verklighet och det dröjde inte länge förrän onlinemöten blev det nya normala.

I mars när jag började arbeta hemifrån hoppades jag att det skulle hålla i sig ända till sommaren. I mars planerade jag ändå något fysiskt möte i maj. Då borde det ju vara över, tänkte man. Men sommaren kom och det var inte över. Diskussionerna under sommaren fördes om att man kanske skulle kunna jobba som vanligt framåt hösten. Direkt efter semestern bokade jag en konferens på Hennickehammars herrgård den 11 november. Då var det väl ändå över? Den 11 november passerades härom dagen och nu är det nästan värre än någonsin.

I början av sommaren sökte jag för besvär med luftvägarna. Det pep och knarrade i bröstet. Framför allt när jag skulle sova. Jag vaknade t o m av att jag själv lät. Efter lite undersökningar diagnostiserades jag med KOL. Då hamnade jag i en riskgrupp och ju längre hösten gick stod det mer och mer klart att jag inte skulle åka till Karlstad och jobba mer i år. 

Ytterligare några månaders respit från att pendla till kontorshuset i Karlstad. Samtidig fick jag igång mitt nya arbetssätt på ett väldigt bra sätt. Jag fick uppmuntran från de jag ordnar möten åt och nu i slutet har jag fått en jättesnurr på min verksamhet här hemifrån. Däremot gör den dåliga arbetsmiljön som hänger ihop med sittställning o s v påmind. Jag känner ju att jag inte sitter bra i en soffa med en laptop på ett vardagsrumsbord.

Jag har försökt låna utrustning på jobbet men det går inte.

Sedan en tid har jag och min chef diskuterat lite utanför ramarna. Jag kanske alltid skulle kunna vara stationerad i kapellet. Jag behöver bara ha tillgång till mötesrum i Karlstads lokaler om (jag säger om) jag i fortsättningen ska anordna fysiska möten. Då är det ju bara att jag bokar ett rum och åker dit de dagarna. Efter denna period känns inte ens det självklart längre. Det kanske inte blir några fler fysiska möten.

Min chef och jag har diskuterat fram och tillbaka men i fredags ringde hon till mig kl 15. Jag satt vid jobbdatorn och åt sen lunch när hon ringde. Hon sa att jag kunde köpa det jag behöver för att upprätta en liten kontorshörna här i kapellet. Hon tycker det är en bra idé att jag sköter Miljösamverkan Värmlands och Örebro län här ifrån kapellet.

Det innebär att jag aldrig mer behöver pendla, aldrig mer äta 110 kronors lunch i Karlstad varje dag. Jag blev så otroligt lättad och glad. 

I det här hörnet kommer jag att tillbringa resten av mitt yrkesverksamma liv. På måndag ska jag åka till IKEA och köpa skrivbord, stol, golvskyddsplatta och en liten bordslampa. En stor datorskärm, en docka för min laptop, en webbkamera och ett tangentbord har jag beställt.

Här kommer jag trivas de sista tio åren av min yrkeskarriär. På somrarna ska jag sitta på altanen och jobba.  Antagligen är jag världens lyckligaste man just nu.

Jag hittade t o m min gamla laserskrivare som säkert inte varit igång på över tio år. Jag får väl se om den fungerar. Jag ska dock ha en så stor skärm att kan ha flera dokument öppna samtidigt och behöver nog bara endast i undantagsfall skriva ut något. Just nu skulle jag gärna däremot ha den uppkopplad så jag kunde skriva ut en rekvisition att ha med till IKEA på måndag. Jag får nog koppla upp den tillfälligt i helgen.

Jag har köpt ett konstverk i veckan också. Ett konsttryck av en kvinna jag en gång kände när jag läste på folkhögskolan i Ljungskile.

Anna Bülow heter hon och hon var duktig redan då men det är så kul att se att hon utvecklat sin konst. Hon illustrerade ett dikthäfte jag gav ut till mina vänner en jul. Jag köpte det här trycket eftersom det var precis så jag mindes att hon såg ut. Hon har en väldigt fin webbplats där det går att köpa hennes alster: https://annabulow.com

På tal om konst och inredning. I veckan var jag uppe på loppisen ovanför Kvarndammen. Jag tar en tur dit ibland. Där såg jag bland det meningslösaste jag sett bland inredningsdetaljer.

Silverfärgade ananasar. Jag har nog aldrig sett något så smaklöst. Jag ångrar nästan att jag inte kollade vad de kostade. Vilket jävla smäck!

Kan knappt bärga mig innan det blir måndag så jag får åka till IKEA. Jag vill inte åka dit nu på helgen då det kan vara mycket folk. Måndag förmiddag borde jag få kunna gå ifred därinne.