Footprints

Jag har nyligen haft en liten microdiskussion om "furulooken" som var så populär på 80-talet. Allt skulle lutas av. Målarfärg skulle bort och alla seriösa hemmafixare skaffade en varmluftspistol. Jag själv ville aldrig blanda ihop lut för att ta bort färgen. Jag har nog alltid haft lite respekt för aggressiva kemikalier.

Jag fick frågan om jag någon gång ångrat att jag målade golven i kapellet och mitt svar blev direkt "Nej". Jag tycker det är finast med målade golv. Jag hade en gång t o m en tanke att måla köksgolvet rutigt. Jag tänkte ut var startpunkten mitt på köksgolvet skulle vara och hur jag skulle sätta maskeringstejpen för att få knivskarpa färggränser mellan fälten. Kulörerna svart och vitt var inte ens en tanke. Nej jag ville ha två helt andra kulörer. Så blev det ju också men ett linoleumgolv av klick-plattor.

Det fina med målade golv är att de bevarar minnen av livet som pågått på golven.

Det här är på övervåningen uppe hos Felix. Här stod det en soffa förut och av den avskavda fläcken att döma har den platsen varit min favoritplats hela tiden jag bodde där. På grund av att jag lider av hälsporre har jag alltid gått i Birkenstock inne. Eftersom jag inte städar så ofta fungerar birkenstocksula och allehanda damm som slippapper.

När jag flyttade ner i prediksalen började jag genast på en ny fläck. En sådan här fläck tycker jag inte misspryder. Den visar ett samband med huset och dess ägare. Jag kan enkelt föreställa mig hur det skulle se ut om man plockade bort all inredning i prediksalen. Då skulle man nog gärna måla om golvet. Och inte bara fläcken heller utan hela golvet. Det överlåter jag i så fall till nästa ägare.

Idag kände jag behov av att raka mig igen. Eller rättare sagt att köra över skägget med trimmern. När man trimmar skägget sprätter det stubb överallt och jag gör det utomhus. Jag har en spik på väggen där jag hänger upp en spegel för att se vad jag gör. Där står jag i 15 minusgrader och trimmar mitt skägg. Och i solsken på sommaren. Förra veckan när jag gjorde det trillade spegeln isär när jag tog ner den. 

Sedan dess har den stått här men när det var dags att ta itu med skägget var jag tvungen att laga den först.

Jag limmade och krånglade lite men sedan fick jag ihop den igen.

Vi lämnar lite spår efter oss vi människor. En lagad spegel, ett slitet golv, skrivna texter och ihågkomna möten.

Ett sådant möte var med min vän Irene i New York. Vi träffades i en bar bland de första gångerna jag var i New York. Jag tyckte om att hänga med henne och hennes tjejgäng. Ett gäng av pensionerade kvinnor som träffades i en bar varje kväll. Det var som deras vardagsrum. Jag tror att alla av dem bodde trångt på Manhattan. Den ena hade inte ens en bostad. Vi delade taxi en gång hon och jag och hon gick av vid ett vandrarhem och gick in där. Anledningen till att jag åkte taxi med henne var att jag fick hjälpa henne att vinka in en taxi. De stannade inte för henne eftersom hon var svart. Jag kommer så väl ihåg det. Jag satt i baren med tjejgänget och hon skulle åka hem. Hon försvann men efter tio minuter kom hon tillbaka igen och sa att hon inte fick tag på någon taxi. Det var då de andra kvinnorna berättade för mig varför. Tre av tjejerna var svarta och det var endast Irene som var vit.

En gång bjöd Irene mig till sitt "vuxendagis". Det var en målarstudio där hon höll till och målade tavlor. Hon hade målat en tavla till mig som jag fick då.

Den har aldrig tidigare suttit på någon av mina väggar. Den hade hängt i en studio på Manhattan innan jag fick den. Jag tyckte aldrig riktigt om den. Ett verk som skall försöka likna verkligheten men inte gör det. Jag tycker bättre om konst som på ett medvetet sätt skildrar en annorlunda verklighet. En fantasivärld.

Jag tyckte faktiskt mera om baksidan. Texten på den övre delen av ramen tyder jag som 1/12 och vem som gjort den. Till höger står "Coyle" och det vet jag inte varför. Coyle är ju ett annat efternamn. 1/12 betyder säkert januari 2012.

Sedan står det 11x14 vilket säkert är måtten i tum.

Därnere har hon med en nyare tuschpenna skrivit en dedikation till mig och sedan 5/13 vilket säkert står för maj 2013. Jag fyller år i maj och jag fick den i april samma år.

Jag träffade henne ytterligare några gången när jag var där. Varje gång faktiskt. Sista gången var 2017 när Felix var med. Då tyckte jag verkligen rent illa om henne som hon betedde sig. Hon har alltid varit "klängig" och pratat ner sig själv i alla sammanhang. Överdrivet sett till att jag ska må bra. Flyttat på stolar så jag skulle få en bra plats i baren och frågat om hon ska be restaurangägaren att stänga dörren om det drar. Jag fick alltid lägga jättemycket kraft på att övertyga henne om att jag mår bra och att jag inte vill byta plats eller jag känner mig utsatt för drag. Det är ganska påfrestande att vara med en sådan människa som har en så oerhört dålig och tragisk självkänsla.

Det som hände när Felix och jag var där var att vi kom till baren där vi gjort upp att träffas. Vi hade ett jättetrevligt återseende och hon var jätteglad att få träffa Felix som hon hört så mycket om. Vi pratade en bra stund. Hon hade ringt de andra tjejerna i gänget och berättat att jag skulle komma den kvällen och de kom efter en stund. På den tiden kunde man ju ha kramkalas med kindpussar och allt. Jag sa att jag var så otroligt glad att även de hade tagit sig tid att träffa mig. För mig var det som ett möte för att knyta ihop två världar. Mitt svenska liv med Felix och mitt amerikanska "hem" på Manhattan som Felix hört så mycket om.

När jag hade sagt att jag var glad att se damerna frågade Irene om jag inte tyckte det var roligt att träffa henne. Hon tolkade det kanske som att jag var gladare att träffa de andra än henne. -Det är klart att jag är, sa jag. -Det sa jag ju till dig när vi träffades tidigare och kramades. Hon kändes "svartsjuk" på de andra. Jag hade märkt av det tidigare vid våra möten. Hennes självkänsla var det som gjorde att jag inte kontaktat henne sedan den gången. Hemskt kanske men hennes syn på sig själv gjorde mig hemskt obekväm. Jag tappade helt och hållet respekten för henne. Det var det det ledde till.

Idag satte jag mig i solen en stund. Det var fantastiskt soligt väder men kallt men mot uthusväggen var det skönt. 

Sivan kom och gjorde mig sällskap också. Vi känner varann hon och jag. Vi har utvecklat en tillit till varann. Jag och ett djur??!?

Idag när jag satt och blundade mot solen vid husväggen tänkte jag på henne när hon låg två meter ifrån mig. Vi hade sett varann och hon kom och lade sig. 

När jag satt och blundade var jag varse henne fast jag inte såg henne. Hon var varse mig också. Jag brukar titta på henne när hon ligger och sover vid mina fötter i soffan. När jag går ut i köket reagerar hon inte. Inte heller när jag sätter mig i soffan igen.

I början var det inte så. Hon var så skygg och hade koll på mig hela tiden vad jag gjorde och skulle ta mig till härnäst. Nu har hon lärt känna mig och hon vet att hon inte behöver vara på sin vakt. Likadant som jag fungerar när jag sitter och kliar henne på magen. Jag litar på henne att hon inte plötsligt blir tokig och börjar klösa mig. Vi känner varann efter dessa drygt tio år.