-Men Eddie, när du själv är i Spanien. Är inte du en främling då för de som har sin tillhörighet där?
-Jo. Men då vill jag ju vara en främling. Det är ju därför jag är där. Jag vill förundras över spanjorerna och deras sedvänjor. Förundras över den karga naturen och det bördiga odlingslandskapet. De vulkaniska bergarterna, det salta vattnet, utbudet i livsmedelsbutikerna. Trafikvett och annat vett som många gånger går stick i stäv med vårt. Tyvärr är det svårt att komma spanjorer i Torrevieja in på livet. De har väl en syn på oss blekfisar till nordbor också kanske. Torrevieja är bara för turister och de som arbetar i turistnäringen. De är inte nyfikna på oss. Vi är bara "i vägen" för dem; i köer i butiker, i trafiken, överallt. Trots det är de ofrivilligt beroende av våra Euro. Det märktes nog inte minst under pandemin.
Det finns knappt några genuina spanska restauranger i Torrevieja, det serveras pommes frites till allting och de flesta matställena vänder sig mot turisterna. Vill man äta spanskt får man förfölja ett gäng gubbar i varselkläder och se var de äter. Då är det istället risk för att det blir språkförbistring då de ogärna pratar engelska. Jag ser också hur trötta de är på oss som inte bemödat oss att lära oss spanska.
I de flesta länder är det inget problem. När jag är i Tjeckien förväntar sig ingen att jag kan tjeckiska så där försöker man så gott man kan och möts på halva vägen. Men i Spanien. De anser - också med all rätt - att spanska är ett världsspråk som alla borde lära sig. Men man kan inte lära sig alla världsspråk. Jag har blivit otroligt oförskämt avsnäst även i Frankrike och utskälld för att jag varit så lat och inte orkat lära mig franska.
Men i ett mänskligt möte med en annan människa behöver inte språket vara ett problem bara båda vill försöka att med hjälp av teckenspråk, teckningar, lexikon och lite glädje förstå varandra tillräckligt. Som t ex när jag ville köpa en tumstock på Carrefour. Jag greppade efter min tumstock i den imaginära benfickan, tog upp den och vek ut den och låtsasmätte något i varuhuset. Den butiksanställde fattade ingenting tills jag kom på att de inte har tumstockar i Spanien. De använder talmeter istället och när jag satte upp en ny pantomimpjäs och hanterade en sådan var det inga problem längre. Och vi skrattade gott båda två även om han inte fattade vad min första pantomim betydde.
Egentligen är inte Torrevieja något för mig men samtidigt så är det perfekt. Jag lever billigt i ett skönt klimat, Jag trivs otroligt bra i min lägenhet och det räcker långt. Men jag saknar det genuina, oavsett vad det genuina är. Allt är bara "plast", "hitte-på" förutom naturen som gör som den vill och kan. Men kulturen finns inte där. Och verkligen inte den kulturen jag tycker om. Kulturen är religiöst präglad med kyrkor för en religion jag inte är van vid. Jag förstår inte riktigt katoliker. Och absolut inte muslimer. Spåren från romarriket intresserar mig inte heller egentligen. Inte heller tiden när morerna hade sin storhetstid i området. Den moriska byggnadskonsten kan vara tilltalande men den sätter ändå inga djupa intryck i mig.
Jag vet egentligen inte i vilket land jag skulle vilja leva. Tyskland - nej, Finland - nej, Grekland - kanske, Spanien - uppenbarligen, USA - nej. Men vill jag bo i storstad, småstad eller på landet? Småstad är jag ju van vid och när jag var yngre ville jag bo på landet. Nu har jag blivit för bekväm för att bo så. Småstad är jag egentligen lite trött på men storstad skulle funka. Men inte i Sverige. Där har det mörka tagit över på ett skrämmande sätt. Det har det säkert gjort i London, Marseille och Barcelona. Jag är ju så rädd för kriminella. Först måste jag få chansen att prova om jag kan trivas. Jag vet t ex att jag skulle trivas på Manhattan. Där skulle jag gärna bo. Där skulle jag kunna vara anonym och själv välja mitt umgänge. Det är lite likt känslan av att bo i mitt inhägnande område i Torrevieja. Det räcker för mig att tvingas hälsa på grannar. Det gör mig inget och det kommer jag heller aldrig ifrån. Jag vill gå för mig själv och förundras. Det räcker för mig. En likasinnad livskamrat skulle jag nog kunna tänka mig att släppa in. Och umgänge med andra människor som jag tycker om men på mina villkor. Ett tag tänkte jag mig att flytta till någon liten by i Ungern. Jag tycker om Ungerns mat men inte det katolska samhället, sommarvärmen men troligen inte vintrarna, priset på mat och dryck och små restauranger. De forna öststaternas kollektivtrafik i storstäderna älskar jag.
Fram tills det att jag bestämmer mig sitter jag här i kapellet och jobbar, läser och tittar på skogen runt omkring. Och drömmer. Dagdrömmer om framtiden när jag får vara en fri man och lägga upp dagarna precis som jag vill.
Igår läste jag ut min första egenköpta e-bok på min läsplatta. Jag älskar konceptet läsplatta men fick en obehaglig insikt när jag läst ut min första inköpta bok. Boken var Solvej Balle "Om uträkning av omfång 1". Jag tyckte mycket om boken men det var jobbigt att inte kunna gå in i prediksalen och ställa in boken i bokhyllan efteråt. Böckerna i bokhyllan har alltid haft ett stort värde för mig och det är svårt att göra sig av med dem även om jag tvingar mig till det nu. Jag sålde 20 böcker häromdagen till en vän.
Nu tog jag mig an sista delen av Knausgårds "Min kamp". Den köpte jag först som pappersbok men köpte den sedan också som e-bok p gr a skillnaden i formatet. Pappersboken är omöjlig att läsa liggandes på rygg i sängen. Jag säljer hela sviten av pappersböcker (6 band) för 400 kr nu. Ca 500 kr på Adlibris.
Idag hade jag en ganska jobbig dag psykiskt. Sorgsen och ville egentligen gråta fast jag förstod inte varför. Gråta och kräkas. Kanske för att jag märker hur kroppen börjar svika mig och att jag är oförmögen att göra någonting åt det. Jag har problem med min högerarm som domnar efter en stund vid datorn och när jag ska sova. Det enda jag egentligen vill är för övrigt att sova. Kroppen har blivit så tung och jag blir ängslig flera gånger när jag rör på mig då jag nästan tappar balansen. Jag är framtung. Fötterna är för korta och för smala för att kunna parera vinglingarna. Såvitt jag vet är det svårt att göra något åt själva fötternas kontaktyta mot marken om jag inte skulle gå i snöskor till vardags. Ett annat alternativ är förstås att minska kroppsvikt och volym. Fördela om vikten så jag inte faller framåt av mig själv när jag står rätt upp och ned.
Jag har fått en tid den 20 september till arbetsterapeut för armen och axlarna i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar