Låg länge i sängen och drog mig på morgonen och gick upp först runt kl 9. Ägg och kaviarmacka direkt och sedan kaffe och lite TV. Jag tänkte åka ner till stan och sätta mig någonstans för att skriva lite. Jag fick någon form av uppslag där på morgonen i duschen. -Eddie. Väntar du på något, började i alla fall tanken?
Jag parkerade vid Dollarstore i vanlig ordning ock ställde p-skivan på 11:15. Sedan gick jag in på Lions loppis ett varv och därefter ner till stadsparken där jag satte mig på en bänk och tog upp min anteckningsbok och skulle börja skriva. Pennan var helt tom på blyertsstift i min stiftpenna. Det ramlade bara ut några korta stumpar när jag matade fram stiftet.
Jag packade ihop igen och gick ner på stan. Siktet var inställt på Minervabokhandeln för att köpa stift. Jag vill inte ha annat än hårdhet B på mina stift. De är lite svåra att få tag på. På Maxi och i de flesta affärer finns HB med de är för hårda tycker jag. När jag frågade efter 0,7 stift B hade hon bara 2B. Det har jag aldrig köpt förut men jag fick ju helt enkelt prova. HB är uteslutet.
Jag träffade Ronny Ivar på stan och blev sittande och pratade med honom. Fler människor kom förbi och vi pratade en bra stund så jag t o m hann bli orolig att min tvåtimmars parkeringstid skulle gå ut. Ronny och jag gick mot bilen men stannade vid Torggrillen för jag hade t o m blivit hungrig igen.
En halv special kostade 75 kr. Senast jag åt en sådan kostade den 59 tror jag. Vi gick sedan till bilen så jag fick sätta p-skivan på 14 istället och sedan gick vi tillbaka till stadsparken och satt och pratade en stund till bakom Ölme diversehandel. Vi gick tillbaka mot bilen igen och jag behövde köpa något att dricka. Ronny skulle hem. Jag gick in på Coop och köpte en flaska vatten, gick förbi bilen igen och skruvade upp p-skivan till kl 15 istället. Sedan gick jag ner till soffan där jag hade satt mig på morgonen då stiften var slut.
Och så började jag skriva.
-Väntar du på något, Eddie?
-Väntar? Nej men däremot ser jag fram emot saker. Väntar låter så passivt. Under tiden sitter jag här i staden som en gång var min. Nu har den mot min vilja tagits över av människor från ökenområdena i mellanöstern. Jag sitter i staden som jag saknar. Där jag numera känner mig som en främling. Jag känner mig inte välkommen här längre. Det finns längre inte plats här för sådana som jag.
-Men vad ser du fram emot då?
-Att det ska bli kväll så jag får lägga mig och läsa, att det blir fredag - trots att det är lördag idag - så ytterligare fem arbetsdagar passerat. Att det blir den 25 november så jag får åka ner till Spanien igen. Att det blir april 2028 så jag får gå i pension i maj och flytta ner till Spanien. Men innan dess ska det hända så mycket andra saker som jag inte vet något om ännu. Jag kanske dessutom hinner ändra mig innan jag går i pension. Sådana lappkast har jag gjort förr. Men så ser mina planer ut nu. Många kubikmeter vatten ska ha runnit förbi platsen där jag nu sitter med Varnan rakt framför mig. Många familjer från mellanöster ska passerat bakom soffan där jag sitter. Mellanösternmammor med hucklen och fotsida tygutstyrslar, pratandes arabiska och deras stora högljudda mellanösternbarnaskaror. Några mellanösternpappor ser jag inte. De sitter på andra platser i staden och spottar nötskal.
Varnan är sig lik. Hon ser likadan ut som hon gjorde när jag var liten. Änderna ser likadana ut och låter likadant. Vad är egentligen "Varnan"? Är det vattnet i den lilla älven? Är det omgivningarna som gör att vattnet rinner just där det rinner som är Varnan? Men det är ju inte samma vatten som rinner där nu som när jag var liten förstås. Själva vattenmolekylerna utgör inte Varnan förrän de rinner in i just den lilla dalgången som är en förutsättning för att älven ska få sitt namn. Längre norrut heter hon istället Spjutbäcken. Under en kort sträcka ner mot Vänern heter hon Stampen. Sedan Kärleksforsen där hon slås ihop med Övrekvarnsbäcken. Sedan är hon just Varnan. Sedan löses Varnan upp och blandas med Vänern.
Varnan är alltså det vatten som i varje givet ögonblick befinner sig i just denna dalgång. Varnan är det som kluckar mot de stensatta stränderna när man går längs henne.
På samma sätt är inte gatorna, husen och torgen Kristinehamn. Det är människorna som vid varje givet ögonblick har sin tillhörighet i staden. Det är de som är Kristinehamn tills de - liksom Varnan - runnit ut ur staden tidsmässigt eller geografiskt. Det är därför jag inte känner igen mig här längre.
Jag gillade 2B-stiftet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar