Igår var jag i Hagfors. Jag åkte buss dit och hem för ett möte. Själva mötet var väl trevligt men resan genom ett oktobervärmland var allt annat än upplyftande. Där satt jag ensam i en stor buss så när som på en annan ytterligare passagerare, helt utlämnad till en uttråkad busschaufför och utan tillgång till toalett eller kaffe eller någonting. Jag såg människor vid de olika "knytpunkterna" som var lika uttråkade och på väg någonstans dit de egentligen inte ville. Folk på väg till skola eller jobb. Jag såg dystra vyer.
Som här i norra utkanten av Molkom.
Drypande kalla skogar fulla av älgflugor och ruttnande, maskstungna svampar och skriande nötskrikor.
Själva resmålet glittrade inte heller direkt. En mörkare tegelsten över "A:et" gör att det ser ut som om det står "Städshus". I stadskärnan helt dött. Några loppisar öppna där det satt tanter och drack kaffe. EPA-traktorer och pizzerior. Malplacerade välklädda tjänstemän på någon pizzeria som intog dagens lunch. De som rörde sig på stan hade ickenordiskt utseende.
Pizzerian vid resecentrum i Hagfors där en förklädesklädd pizzabagare kom ut med jämna mellanrum och tog en cigg. Nästan folktomt. Smaskandet av vinterdäck i det blöta väglaget. Bilhjul utan navkapslar. Marken torkar troligen inte upp något mer innan nästa sommar nu.
På hemvägen ville alla hem. Trötta och inga större tankar om att kvällen skulle bli underbar eller ens bättre än dagen i sig. Mörkt och dystert. Irriterat. Dessutom missade jag bussen från Hagfors på grund av ett missförstånd och fick vänta till nästa avgång. Jag gick in och ställde mig på COOP i Hagfors för att inte frysa ihjäl. På COOP pensionärer och några skolbarn som också sökt värmen.
Nära svenskt rekord i dysterhet skulle jag vilja säga men det är ju så här det är varje höst och vinter. Denna dag kunde lika gärna infallit i början av januari så som vintrarna är nu för tiden.
Jag kom hem strax efter kl 19 och kollade rapport och stupade sedan i säng. Jag frös fortfarande.
Jag har börjat läsa boken "Du store Gud - hur religionen förgiftar allt" av Christopher Hitchens. Den handlar om hur religionen ställer till det i världen. Det låter som ett bråk i sandlådan där barn bråkar om vilken seriefigur som är den bästa. Kalla Anka eller Bamse. Ingen ger sig förstås utan hävdar att Bamse är bättre än Kalle Anka och vice versa. De här gossebarnen tar det sedan vidare även i vuxen ålder och tar sig rätten att flyga in i World trade center på Manhattan för att deras ståndpunkt enligt deras vanföreställningar (religionen) tycker att det är en bra och rimlig åtgärd. De är så övertygade och starka i sin tro att de tycker de gör något bra. Guds straff för homosexualiteten i Amerika bl a.
Jag tror också det är utsiktslöst att försöka övertyga en muslimsk man att han gjorde något dåligt när han kastade sin egen dotter över balkonräcket i ett miljonprogram i någon förort. Deras vanföreställning är större än allt och vi ateister måste på sätt och vis ta hänsyn till att det skedde i guds namn. Det är inte riktigt PK att ha synpunkter på de vanföreställningar som religion innebär.
Det är som att de blir lite "förlåtna". De vet inte bättre, liksom. Jag föraktar de som låter sin religion utgöra deras sanning och undviker dessa människor så gott jag kan. Men jag måste också förhålla mig till dessa människor som om de vore normalbegåvade vilket jag har väldigt svårt för. Människor som hänger upp sina liv på vad fantasifigurer påstås anse om hur vi ska leva.
Våldtäktsmän, pedofiler, hustrumisshandlare och djurplågare bör vi däremot förakta men om det sker i Guds namn bör vi ha lite överseende med det.
Jag hamnar ofta i sådana här resonemang med mig själv och låter dem få utlopp här i bloggen. Tröttande? Ja kanske det, men jag kan inget annat. Det är så viktigt för mig för stunden när jag tänker så här så det måste skrivas ner. Men någon kanske också måste skriva om annat än hur det går för Färjestad i ishockeyn och att det är formel 1-kval idag. Sådant som i min värld inte är värt någonting.
Alla människor tänker väl i olika stor utsträckning på livet och vår omvärld. Om vad som är viktigt men förvånansvärt få inlägg på t ex Facebook handlar om det. Där ska det glättiga och ytliga framhållas men arenorna för djupare funderingar är få. Vi kanske behöver ett "Brainbook"?
Sålde en rejäl bunt skivor ikväll också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar