Thomas

Jag har tänkt att börja filma lite för de jag arbetar för. Men jag behöver träna på en massa saker när det gäller filmning och utbilda mig lite mer på området först. Jag ska göra en kort dokumentär i utbildningssyfte för min egen utbildnings skull om konstnären Karin Fast Aronsson. Filmen tillfaller sedan henne att göra vad hon vill med. Jag har börjat samla lite videoklipp redan nu som jag kan bygga upp filmen av vid klippbordet. Jag ser fram emot detta. Det är utvecklande att få lära sig något helt nytt på äldre dar. Min arbetsgivare är också positiv och har försett mig med viss utrustning utöver den jag själv har i min privata ägo.

Filmerna kommer inte ligga tillgängliga för allmänheten. Så är det i alla fall inte tänkt i nuläget.

Idag spelade jag in 30 minuter "Miljöljud". Jag riggade upp en riktmikrofon in mot skogen bakom uthuset och spelade bara in ljudet av skogen. Jag tänker att det kan vara bra att ha ett litet bibliotek av miljöljud att hämta ljudklipp från. Här gäller det att vara lite noga med datum. Ljudklippet jag spelade in idag skulle inte kunna läggas i bakgrunden till en film som filmades utomhus i februari. På ljudfilen hörs svart-vit flugsnappare och de har inte kommit i februari. Ungefär som att lägga på "Hej tomtegubbar" till högsommarbilder.
Tyvärr hördes 26:ans trafik bakom skogen så det ljudklippet kunde varit bättre. Jag får göra ett nytt försök längre ifrån trafiken.

Jag postade också en omgång snus till min mentor när det gäller snustillverkning Thomas Sändh. Jag döper inte mitt snus till något. Ett tag var jag inne på att kalla det "Mariebergssnus" men till vilken nytta egentligen. När jag tänker på "Mörkbrunt snus" som jag snusade förr tänker jag i nästa andetag på mariebergssnus. "Mariebergarna" snusade Mörkbrunt eller Röda lacket och det rann snus i mungiporna ner på halsen ibland. Mariebergarna var de manliga patienterna på detta jättelika mentalsjukhus som var verksamt till början av 1980-talet tror jag. Jag var ofta där på dagarna eftersom vi bodde nära. Själva området är vackert med stora tegelhus som står där med en väldig pondus. Det ligger precis vid Vänern också så vi cyklade dit och metade var och varannan dag. Mariebergarna lufsade omkring på området till synes utan mål. Ofta var de så starkt medicinerade att de inte tog notis om omgivningen. En del var arga och högljudda men de undvek vi förstås.

När jag snusade Mörkbrunt sa mina kompisar alltid: -Jävla mariebergssnus! Men jag gillade alltid de finmalda degiga snussorterna som Röda lacket, Mörkbrunt, "Svenskt exportsnus" och "Göteborgs prima fint". Det är även den konsistensen jag vill ha på mitt eget tillverkade snus. De flesta vill ha det lite mer grovmalet och jag blir fortfarande tråkad för mitt degiga snus.

Jag experimenterar heller inte med smaker som många andra snustillverkare gör. Jag vill ha ett gott brukssnus och det har jag fått till nu. Lite åt "Generalhållet" i smaken. Bergamott och lite andra citrustoner.

Efter två lyckade odlingssäsonger är jag nu på väg in i min tredje. Nu tänkte jag att Thomas Sändh skulle få ett smakprov från sin lärjunge.

Ikväll tog jag ett träningspass igen. Nästa får bli på torsdag. Sedan lördag igen.

Kungsmussling

Idag fortsatte arbetet med björkstockarna. Jag var inte lika hetsig idag och tog det jättelugnt. Körde borren på den lägre hastigheten. Då gick allt enklare.

Jag tog ut mycelet ur kylskåpet och mosade sönder det i en bunke. Det hade växt ihop till en enda stor klump i burken.

Hålen rensade och en spruta laddad med mycel.

Hålet fyllt med mycel.

Sedan förseglade jag hålen med en blandning av bivax och linolja. Jag fick värma det lite med varmluftpistolen först så det blev formbart.

Sedan ner i en plastsäck och i med lite vatten. Sen fick den ligga där några timmar. Mot kvällningen hällde jag ut det lilla vattnet och trädde på en säck från andra hållet också och lade in paketet inomhus. Det är bra att starta upp mycelet i rumstemperatur. Sedan ska stocken ställas ut i skuggan bakom uthuset när det blir lite varmare.

Det blev en fin dag idag. Varmt och skönt. Jag gjorde iordning två mackor. 

Pappa Eddies supersmarriga söndagskavring med kokt ägg, fiskrom, salt och citron.

Sedan fällde jag bara ner ryggstödet på solstolen, lade in en stor snus och låg ock jagade romkorn mellan tänderna. Jag somnade så en stund också.

Sedan åkte jag och hälsade på Delina Drevstad och satt där någon timma och pratade trädgård och Torrevieja. Hon och Alexander har också boende där. Sedan hem igen, åt lite och la mig och läste. Jag skrev också lite på boken och det går framåt mot nutid. Jag är inte där än. I boken har jag just köpt kapellet.

Värmlands hjärta

Vaknade tidigt och tittade ikapp Robinsonavsnitten från förra veckan. Sedan åkte jag ner och tog ett pass på gymmet. Kl 10 var jag duschad och klar redo för nya äventyr. Jag hade tänkt cykla iväg till terränglöpningstävlingen "Irontrail" som gick här i Kristinhamn idag men enligt min SMHI-app skulle det bli regn. Jag beslöt mig för att åka på konstrundan "Värmlands hjärta" istället.

Faktum är att det inte blev någon konstrunda heller. Jag åkte bara till första stället där Karin Fast Aronsson hade sina tavlor. Jag åt lunch där också.

Någon lövbiffgryta med god pepparsås och potatis. Det var jättelänge sedan jag åt kokt potatis insåg jag. Vad gott det är.

Min vän Alf dök upp så vi satt och pratade en stund innan jag gick in till utställningarna.

Här står då Karin vid sin vägg. En av hennes väggar faktiskt. Hon hade ganska mycket konst med sig.

Till höger om henne hänger tavlan som ska bli mitt bokomslag. Markerad med en röd plupp som innebär att den inte är till salu. Hon hade gett den ett namn också: "Allt det vackra" fick den heta. Det stod "bokomslag" inom parantes också.

Och här står jag vid målningen. Tyvärr var inte verken belysta och därför något "blacka" och färglösa. Hennes målningar lyser verkligen annars. Karin sa att jag klär mig som hennes tavlor och det stämmer ganska bra det.

Fler av hennes tavlor.

Efter detta åkte jag direkt till Kristinehamn. Jag stannade till vid gästhamnen för att se om det var något liv vid målgången från terrängloppet och det var precis på sluttampen när jag kom dit.

Jag blev sittande att prata med en gammal bekant bara. Sedan åkte jag hem.

Jag ringde till Roland och frågade honom om han kunde komma och såga ner en björk åt mig. Jag tänkte förbereda för svampodlingen. Han kom och fixade det och jag började borra hål i bitarna där svampmycelet ska ympas in. Men det var svårt att borra. Borrmaskinen blev väldigt varm och det började ryka lite ur den så jag bytte till en annan. Samma problem med den. Jag använde faktiskt en tredje borrmaskin också innan jag gav upp för dagen. Jag hade tänkt göra två stockar men jag orkade inte ens göra färdig en. Det var jättejobbigt och borren fastnade i hålen och var svåra att få ut. Jag tyckte borrmaskinerna kunde få vila tills imorgon.

Först ett 13 mm och 4 cm djupt hål. Sedan ett djupt 6 mm hål i det större hålet.

Borret fastnade och får sitta där i natt. 

Många hål kommer det att behövas också.

En förvirrad skräddare promenerade runt på altanen letande efter en vattenpöl.

Tack för alla gratulationer!

Det har blivit något speciellt att fylla år nuförtiden när FB finns. Plötsligt blir man gratulerad av en massa människor man har stött på genom livet. Inte bara de som står en närmast. Det ger en liten boost ändå trots att det bara är små grattisord som man inte vet hur mycket tanke det ligger bakom. Jag är er evigt tacksam för dessa små grattisar. Ni tänkte lite på mig när ni skrev ert "Grattis" och jag tänker lite på er när jag ser att ni gjort det.

Björn "Kea" Antonsson ringde och gratulerade mig. Han gör alltid det. Så även i år. Vi pratade minnen. Framförallt då jag var 16 år och han var 26 och vi festade hemma hos honom på Fabriksgatan 2 och dansade till Bob Marley. På den tiden gick jag under namnet "Eddie P, 16" i de kretsarna. Nu är jag "Eddie P, 58".

Jonas Moberg svarade på gårdagens blogginlägg via FB också. Det var mycket riktigt han som ersatt stuprörets utkast med en gummistövel. Han hade kapat av tådelen med en vinkelslip. Sannerligen ett uttryck för glädjande vardagskonst. Jag ska titta på den varje gång jag går förbi i fortsättningen. För er som vill se den, finns den på Hovslagaregatan 4 i Kristinehamn.

Konstigt nog hade jag ingen träningsvärk idag efter gårdagens gymmande. Imorgon tänker jag köra ett nytt pass.

I förmiddags hade jag en "walk-and-talk" med miljöchefen i Sunne. Det blev en riktigt lång promenad och mycket prat. Jättetrevligt! 

Någon hade hängt upp en borttappad handske i en fin gest. Som jag förstått det betyder gesten "Jag älskar dig". Ej att förväxla med den snarlika gesten för djävulen (hårdrock) där tummen läggs över de nerböjda fingrarna istället. Jag minns denna gest från en film där en liten pojke står vid en stor glasvägg in mot ett akvarium där det simmar en delfin. Då satte han upp handen på det viset mot glaset för att signalera sin kärlek till delfinen. En förövrigt introvert och tystlåten liten gosse som inte pratade överhuvudtaget om jag minns rätt. Jag minns att jag tyckte det var så rörande. Där hade han äntligen hittat ett levande väsen han tyckte om, tänkte jag.

Jag gick upp till padelbanan vid Kristinehamns golfbana under tiden för att kolla om de tagit bort de döda fåglarna och för att se om nya tillkommit. Det var folk där. En hantverkare som höll på med banans matta. Jag tog ett litet varv ändå och såg den söta lilla gärdsmygen. De andra fåglarna låg också kvar men sparvhöken var borta.

Lite paket fick jag öppna idag också även om jag hade köpt dem till mig själv.

Idag kom mina nya Birkenstock. Jag behöver väl köpa ett nytt par vart 10-15 år trots att jag använder dem varje dag inomhus. Det senaste paret köpte jag i New York. Paret före det hade jag på mig vid Felix förlossning 2003. Det paret är i Spanien i lägenheten nu men nu ska New Yorkparet dit i stället när det ersatts av det nya Amazonparet som kom till kapellet idag. På förlossningsparet har en sula lossnat nu. Inte värre än att den går att limma dit igen faktiskt. Jag gör nog det och låter eventuella gäster toffla runt i dem i lägenheten. Kanske Felix himself förresten men han har lite större fötter än sin pappa. Det är kallt på golven så tofflor behövs alltid där också. Jag kan inte gå i strumplästen några längre perioder heller eftersom jag har så lätt för att få hälsporre. När det gäller varaktiga investeringar tänker jag ibland att detta kanske är sista gången jag köper en ny sådan här. I detta fallet kanske mitt sista par Birkenstock. Något par blir ju det sista förstås.

New York-paret inköpta på 86:th street mellan Broadway och Amsterdam ave. och Amazonparet sida vid sida.

Här förlossningsparet innan de flyttade till Spanien.

Och en bok från Bokbörsen. Den sista boken om Anne Frank som jag kommer att läsa på ett tag. 

Boken är skriven av Miep Gies, en av hjälparna som höll familjen Frank gömda i gårdshuset i Amsterdam. Det värsta är att jag började läsa en annan bok i går kväll som verkade väldigt lovande men jag sätter nog den på paus tills jag läst ut mitt nytillskott. Jag har också börjat samla ihop de böcker som ska med ner till lägenheten i juli. Jag behöver se till att även det lagret är välfyllt.

En begagnad nätkabel till min laptop. 

HP original från Tradera i skick som ny med rätt specifikationer som den jag hade tidigare. Denna ska också med till Spanien så jag slipper ta med mig min enda kabel varje resa. Det är även som upplagt för att man ska glömma den på ettdera stället. Här fick jag in ordet "ettdera". Jag valde det istället för ordet "endera" som enligt "regeln om inre böjning" strider mot densamma. Den inre böjningen syftar på "stället" i detta fallet. Man säger ju "ett ställe". Hade jag däremot beskrivit platsen som "bostaden" hade det blivit "endera bostaden". "En bostad"/"Ett ställe" - "Endera/Ettdera".

Ett set med silikonhättor att märka mina nycklar med med färgkoder.

Jag köpte ett gäng så även Felix kan märka sina. Nyckelknippan är till lägenheten som har så många nycklar att det är svårt att hitta rätt ibland. Iofs lär man sig ganska snart vilka nycklar som passar var tack vare subtila skillnader på nycklarna i form av skav och märken men här blir allt självklart på en gång.

Som synes.

En batteriladdare till min scooter.

Bra att ha för att ge batterierna en boost när scootern stått stilla ett tag.

Jag hade ett flera timmar långt samtal med Ivar här ikväll också. Det var jättelänge sedan vi pratade nu. Han kan gott komma och hälsa på mig i Spanien till vintern tänker jag. En flygbiljett från New York till Alicante ligger på ca $ 500. Han kan ju dessutom spanska. Nåväl...Puerto Rico-spanska men ändå. Jag gjorde klart för honom ännu en gång att jag troligen inte åker till New York igen.

Nu tar jag någon pilsner ikväll men jag kommer att vara väldigt återhållsam. 

Stöveln

Jag var hos tandläkaren idag. Första gången sedan hösten 2019. Allt såg väldigt bra ut. Jag tycks ha börjat gnissla lite tänder på nätterna däremot och det hade gått ur lite flisor här och där så hon fick putsa ner lite vassa kanter. Annars bra. Mindre tandsten nu också sedan förra gången trots att jag fuskat med allt utom tandborstningen.

Jag parkerade vid "Lev vackert" bakom Mastis. På väg tillbaka till bilen fick jag glädje av min superkraft "detaljseende" igen. När jag skulle passera "Galleri Moberg" såg jag något konstigt. Ett konstigt avslut på ett stuprör. När jag tittade närmare fick jag se att utkastet på stupröret ersatts av en gammal stövel.

Jag skrattade för mig själv och tyckte det var en helt underbar lösning. Jag hoppas verkligen att det är min vän Jonas Moberg som konstruerat nödlösningen. Så underbart genialt och dessutom en hållbar reparation som säkert kommer att fungera många år till. Jag skulle vilja sträcka mig så långt att påstå att det är en väldigt snygg installation också. Snittet som gjorts för att avlägsna tådelen är otroligt avvägt. Kanske gjort med bandsåg och dessutom vinkelrätt mot fotbladet. Man har tänkt till vid det snittet. Inte slarvigt kapat med kniv eller annat skärande föremål. Ingen fransig snittyta av en rostig fogsvans. Ett perfekt lagt snitt som gör att stöveln ser abrupt avhuggen ut.

Här steg Jonas ytterligare i graderna på min lista. Från en plats som redan tidigare legat ganska högt. Om det nu är han som gjort den förstås. Det värsta vore om han inte ens lagt märke till nödlösningen på sitt eget hus. Då sjunker han nog i graderna istället tyvärr.

Jag väntar på prylar jag beställt också. 7 grejer från Amazon, en sak från Tradera och en bok från Bokbörsen. Amazon har varit sega denna omgång. Mina 7 grejer är från tre olika beställningar. Jag har kommit på att jag skulle behöva beställa en sak till från Amazon också.

Idag kom min peallapanna i alla fall. 

6 grejer kvar från Amazon. Jag ska bjuda Felix på paella någon dag. Det blir spännande eftersom det blir min första.

Idag gjorde jag också mitt första gympass. Jag ska verkligen försöka komma igång nu för min och Felix skull. Imorgon levlar jag upp till "Eddie 58.0" och då vore det väl illa om den nya versionen är sämre än den förra. Det gick bra att gymma. Lite utmaningar och enligt appen ligger jag på en biologisk ålder på 70 år. "Eddie 70.0" alltså.

An evening with Jethro Tull

Jag åkte över till Karlstad efter jobbet för att gå på konsert. 

Jag köpte biljetten i januari och ikväll var det dags. Jag tog ut 100 € i en bankomat inför vår Spanienresa i Juli så jag har det gjort. Den tjänsten finns inte längre i Kristinehamn vad jag vet.

Jag träffade också min gamla vän Anders över en bit mat före konserten. 

Jag har aldrig tyckt om Ian Andersons sång och den har heller inte blivit bättre med åren. Men musiken har alltid tilltalat mig. 

Jag njöt varje gång han spelade på sin tvärflöjt när det var instrumentella partier och däremellan led jag när han sjöng.

Han hade uppmanat publiken att inte filma eller fotografera under konserten. Däremot skulle det vara OK att filma under sista låten. Jättekonstigt. Han gick fram på scenen och pekade ut två som filmade och var ganska sur. Det kändes inget vidare faktiskt. Snacka om "Living in the past". De körde faktiskt den låten ganska snart efter han gjort tillrättavisandet också.

När sista låtarna spelades gav han klartecken till filmning och var och varannan tog upp sina telefoner. 

-Aldrig i livet gubbjävel, tänkte jag.

Konserten var inget vidare egentligen. Hans gubbgrinighet och hans konstiga sångröst. Instrumentellt var det ganska bra men väldigt kliniskt. Ingen glädje och improvisation. Men häftiga melodier och det hände mycket i musiken. De övriga i bandet passade heller inte in utseendemässigt till musiken. De var skickliga och snabba men saknade kött och blod. Det kunde varit robotar som stod där. De gjorde bara det de blivit tillsagda. Ljudkvaliteten hade också kunnat vara mycket bättre.

Jag roade mig i paus genom att ta en selfie i alla fall.

Knipa i knipa

Jag satte upp elstängslet under en liten förmiddagsrast. Det tog 20 minuter. 

Strömmen kopplar jag inte på förrän plantorna sätts ut.

Min gamla klasskamrat Mikael gick förbi och stannade en stund. Han hade varit uppe vid golfbanan och sett döda fåglar vid padelbanan. Ett gäng småfåglar och en sparvhök. De flyger in i glasväggarna och bryter nacken. Han ser nya fåglar varje dag som krockat och brutit nacken. Padelbanan utnyttjas knappt längre heller. Flugan med padelspel tycks gått över. Det är inte bra det där förstås och man borde nog ta ner de där glasväggarna. Eller göra så att de blir synliga för fåglarna. Problemet måste ju vara vanligt förekommande vid alla padelbanor utomhus.

Jag tog en lunchpromenad till golfbanan och dokumenterade. Jag ringde också till "We love Padel" men jag fick inget svar. 

Rödhake.

Grönfink.

En rödhake till.

En trast av något slag.

Bofink.

Gärdsmyg.

Sparvhök.

Det var verkligen inte roligt att se detta och jag kan tänka mig att det ser ut så här runt många padelbanor i världen.

Mikael och jag pratade en stund om fåglar. Vilka sorter jag ser i Spanien bl a. Han har haft "Stenknäck" vid sitt fågelbord regelbundet i vinter nere i Marielund. Det var många år sedan jag såg en sådan.

När Mikael gick hörde jag hur det "grejade" i min ena uggleholk. Jag var säker på att det var en hackspett. De är vanliga här och håller på att picka på trädstammarna runt kapellet hela dagarna. Men när jag stod och väntade för att se vad det var som höll på inne i holken fick jag en överraskning när ett huvud plötsligt stack ut. Jag fattade inte vad det var förrän hela fågeln kravlade sig ut. Det var en knipa.

Knipor är ju otroligt utpräglade sjöfåglar. Här finns ingen sjö. Det enda som finns är en liten bäck som helt torkar ut sommartid. Knipor jagar vattenlevande insekter och får det t o m svårt i fiskrika sjöar eftersom konkurrensen blir för stor. De behöver också start-, och landningssträckor. När man sätter upp knipholkar är det viktigt att de sätts upp nära sjöar. Gärna så nära att knipungarna landar i vattnet när de ger sig iväg från holken första gången. Jag hoppas verkligen inte att knipan får för sig att slå sig ner i min uggleholk. Jag skulle tro att den kullen som föds där är dödsdömd redan från början. Det verkar vara ansträngt på bostadsmarknaden när knipor överväger att etablera sig i skogsbryn så långt ifrån vatten. Det närmaste vattnet som skulle passa för knipor är väl inom Hagas koloniområde. En knipunge skulle aldrig klara att gå den biten genom skogen. Sivan skulle nog också vara intresserad om det damp ner en liten smakportion i form av en knipunge framför näsan på henne. Det är lite för mycket faror på vägen mellan kapellet och Haga koloniområde.

Jag lär följa denna etablering. Frågan är om jag t o m kan göra något för att den inte ska bli av. Jag kommer att ha ögonen på den där holken ett tag.

Hackspetten bor en våning upp i hålet ovanför pärluggleholken.

Jag spanade efter knipan under kvällen men jag slapp se den igen ikväll i alla fall.

Tobakslandet

Vackert väder men onödigt kyligt. Det vill sig inte riktigt med värmen. Solen skiner men det blåser lite nordliga vindar.

Jag började att kupa mitt tobaksland. Så här tänker jag. Först mäter jag landet och försöker lista ut hur många rader jag kan ha vid ett visst avstånd mellan raderna. Landet var 10 m långt och 5,5 m brett. Med ett avstånd på ca 70 cm mellan raderna fick jag då plats med 8 rader. Med samma plantavstånd inom respektive rad borde jag få plats med 14 plantor i varje rad.

Den första raden gör jag på halva radavståndet eftersom det inte finns något som är i vägen utanför landet. Möjligen elstängslet men det är ingen fara. Första raden hamnade alltså 35 cm in i landet. 

Nästa rad tar jag 70 cm från den föregående raden. Jag har en mall som jag tar med mig och mäter ut med varje gång. 

Jag fortsätter så till den andra sidan av landet där jag lägger den sista raden 35 cm från kanten igen. Det är ju samma på den utsidan av landet. Där finns inga andra plantor att konkurrera med. Ju längre avstånd man kan ha mellan plantorna desto bättre är det. Om jag kunde skulle jag gärna ha upp till 1,5 m mellan raderna och plantorna. På bilden ovan är jag färdig med trå rader och har påbörjat en tredje. Jag ser till att hela tiden sätta fötterna i "dalarna" när jag går omkring. Uppe på åsarna ska jag plantera sedan.

När jag var färdig vattnade jag lite. Bara så att ytan skulle bli lite våt och hålla ihop lite bättre. Nu väntar jag på att regnet sköter resten för att få upp fukten.

När jag sedan ska sätta ut plantorna sätter jag dem i zick-zack enligt denna skiss. Då får varje planta lite bättre utrymme. Den heldragna linjen visar landets yttre begränsningar. De streckade linjerna är åsarna där det ska planteras. Så planerar jag redan nu var jag ska plantera sedan. När jag väl planterar sedan tar jag en rad i taget och arbetar mig från vänster till höger tills alla drygt 100 plantor är på plats. Dit är det ganska exakt en månad nu.