-Hur känns det att inte ha en pappa, frågade mig en jämnårig kamrat i de under tonåren? Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag hade ju givetvis inget svar på frågan eftersom jag inte visste. -Hur känns det att inte ha en papegoja? Det kan man ju inte veta om man aldrig haft någon. Jag minns att jag ställde en lika dum fråga till en blind man en gång när jag var liten. -Hur känns det att vara blind? Jag minns att jag tog mod till mig innan jag frågade. Jag hade på känn att jag inte fick beröra detta känsliga ämne, det faktum att mannen var blind, som om det varit bättre att låtsas som om man inte noterat det. -Men är du blind?!?!? Det kan man ju iiinte tro... Mannen hade säkert fått frågan förut och svarade mig på ett diplomatiskt och trevligt sätt men jag kunde ändå inte föreställa mig hur det kändes att vara blind.
Jag hade min morfar istället. Jag är uppväxt tillsammans med mamma, mormor och morfar under samma tak. Så levde jag tills jag var sju är. 1971 dog morfar och jag minns inte vad det innebar för mig. Jag minns att jag inte grät. Jag blev bara sittandes att tänka när min tårfyllda morbror kom med dödsbudet. Jag satt hopkrupen och grubblade i en fåtölj som numera står omklädd hemma hos min kusin Kjell. Jag minns också hur mamma och mormor var lättade över att "tyrannen" för evigt var borta.
Morfar och jag gjorde mycket tillsammans. Vi var oskiljaktiga och umgicks jämt. Som jag minns gjorde vi bara saker som jag tyckte om. Fiskade, badade och var ute och gick i skogen. Det var så mitt intresse för naturen började. Det kanske var det som ledde till att jag senare läste till biolog. Mamma och mormor var alltid oroliga för mig när jag var på tu man hand med morfar. Att han skulle få ett sådant där okontrollerat vansinnesutbrott som var så bekant för dem. Detta hände dock aldrig. Mig behandlade han annorlunda.
Den dagen jag själv blev far upphörde jag att vara barn. Plötslig var jag jämlik med min egen mor. Vi var båda föräldrar och var på det sättet jämlika. Hon hade inte längre något sorts outtalat övertag. Jag tillhörde inte längre någon annan än min egen nyfödde son men det bandet höll i mig nerifrån från en yngre person, inte uppifrån från en äldre. Jag var numera toppen på pyramiden.
De flesta föräldrar vill väl sina barn mer än väl och vill ge dem allt de själva inte fått både i form av saker och kärlek. Så är det givetvis för mig också och det är en balansgång mellan att vara en underbar förälder och en curlingfarsa. En curlingförälder ska man akta sig för att bli anser alla såväl föräldrar som ickeföräldrar. Jag hörde en professor som förstod barn bättre än alla andra. Han förklarade att man inte skulle ge barnen beröm. Man ska inte säga: -Vad bra att du har gjort läxan! Man ska inte ge beröm för saker som barnet förväntas göra som en del i sin vanliga vardag. Städa, ställa tallriken i disken o s v. Professorn menade att man gör barnet en otjänst genom att få det att tro det alltid är förträffligt. Mötet med den verkliga världen blir då abrupt och konstig när berömmet sedan uteblir. Man ska med andra ord undvika att få barnet att tro att det är världsbäst på allt.
Det skulle vara svårt att inrätta sig efter den professorns uppfostringssanning likväl som andra uppfostringsprofessores sanningar. Jag som förälder får ofta dåligt samvete för att jag är som jag är. Alla åsikter om hur man bäst uppfostrar barn gör mig tveksam på om jag gör rätt och får mig alltid att känna mig otillräcklig. Så är det för de flesta föräldrar förstås. Än så länge går det väl an när Felix bara är nio år och avgudar mig och fortfarande t o m vill ligga nära mig ibland. Det blir nog svårare när han blir tonåring och börjas skämmas för sin galna och gammalmodiga pappa. Som tur är kommer den perioden också att passera om den överhuvudtaget kommer.
Häromdagen satt jag och tittade på ett porträttfoto av mig själv när jag var sex år. Fotot är taget när jag gick i lekis och jag är otroligt lik min egen son på bilden. Jag ler mot fotografen och jag har en gul nylonskjorta på mig. Jag minns inte själva fotograferingstillfället men jag minns den gula skjortan och de blå tunna hängslena jag hade på mig. Hängslena brukade snurra sig och blev hårda som snören som skavde mot mina tunna axlar. Jag ser ut att vara ett vaket och lyckligt barn.
Jag föll i gråt när jag satt framför datorn och titta mig själv i mina egna barnögon. Nu idag ser jag det svarta bakom bilden och tycker oerhört synd om det lilla barnet jag ser. Barnet som inte vet annat än sin egen tillvaro och hemmamiljö. Barnet som ofta får stryk av den mamman som det ändå någonstans älskar. Tänk att få stryk av den man älskar och den som ibland säger att hon älskar dig. Vad skulle man tro som barn? Jag visste inget annat förstås och trodde att alla mina kompisar hade det likadant hemma.
Först när jag själv blev förälder förstod jag det sjuka i mitt eget liv som barn. Jag kunde inte förstå hur man kan skada sitt eget barn på detta sätt. Barn är nog förvirrade ändå med avseende på sin egna lilla gestalt och gestaltens plats på jorden och i det stora sammanhanget. Min mamma gjorde förstås samma sak mot mig som hon själv blivit utsatt för av min morfar. Man kan försöka hitta ursäkter till hennes beteende genom att resonera om att hon var för ung när hon fick mig och hon hade minsann inte haft det så lätt i sin egen barndom. Det hjälper dock inte mig i min relation till henne nu. Jag kan aldrig förlåta att hon inte bröt uppfostringstraditionen som jag nu bryter i och med att jag aldrig har tänkt tanken på att slå Felix. Att undvika att ge sina barn beröm i uppfostringssyfte ter sig futtigt i detta sammanhang.
Jag märker att jag ibland återkommer till detta ämne i bloggen. Det är inte första gången jag skriver om min uppväxt. Egentligen tjänar det ingenting till att skriva det heller. Jag skriver det egentligen helt och hållet för mig själv och kunde lika gärna låta det skrivna ligga någonstans längst in på hårddisken. Det är ingen som är betjänt av att läsa om mitt liv. Allra minst Felix och min mamma. Man behöver inte veta allt detta om mig för att förstå den jag är idag. Ändå väljer jag att förvara det skrivna så hela världen kan se. Jag skäms inte över sanningen och är heller inte stolt. Däremot blommar det upp inom mig ibland och jag måste få det ur mig. Det blommar oftast upp den dag när jag lämnar Felix till hans mamma för sin vistelse där. Samtidigt som jag direkt saknar honom efter överlämnandet, känner jag mig plötsligt lite befriad att få vara Eddie till 100%. Jag pratade med Lina om detta i går i telefon och hon undrade om det kunde vara så att jag fick skuldkänslor för att jag kände en viss befrielse att bli av med honom. Det är nog så. Jag blir förvirrad och försvagad av mina kluvna känslor.
Bloggen har blivit lite av en dagbok för mig och jag går ofta tillbaka och läser om mitt tidigare liv. Istället för att förse min dagbok med ett litet hänglås så lägger jag den fritt på bordet för alla att läsa. Så funkar jag, tydligen.
Man börjar med att blanda ett salt i 8 dl vatten, häller det över tobaken och rör om ordentligt.
Blandningen går sedan in i ugnen för fermentering. Processen tar 24 timmar vid en temperatur av 90 grader.
Sedan blandar man i innehållet i påse nr 2 upplöst i en angiven mängd hett vatten. Rör om igen och ställer in det hela i ugnen igen i 12 timmar vid 90 grader. När tiden gått tar man ut snuset och blandar i påse 3, Glycerol, och eventuell smakessens. Glycerolet är till för att få rätt konsistens på det färdiga snuset. När allt är blandat ska snuset svalna och därefter eftermogna i kylskåp en vecka. När så skett portionerar jag upp det på halvlitersförpackningar och fryser ner det. Sedan tar jag fram en burk i taget och fyller dagligen en snusdosa för njutning den stundande dagen.
Drygt ett kilo gott och saftigt snus som förgyller mina dagar drygt en månad framåt. Mmmmmmm!
