Att blogga

Anledningen till att jag började blogga var att jag köpte det här kapellet. I grannskapet trodde man att det var en ondskefull MC-klubb som hade köpt kapellet. Ryktet sade så i alla fall. För att lugna de intillboende började jag blogga för att de skulle lära känna personen Eddie litegrann och se att han hade goda avsikter med kapellet.

Numera har det blivit en ventil för att släppa ut mina tankar. Det är ju fortfarande delvis en dokumentation av renoveringar och projekt men också ett sätt att beskriva mina tankar. Normala människor kanske beskriver vad de tänkt på, runt ett fikabord kl 14:30 på vardagseftermiddagar med sina kollegor. Om de ens gör det. De kanske hellre diskuterar var clementiner är billigast; på COOP eller Maxi.

Varför delar vi inte med oss av våra funderingar mera? Vi har ju funderingar. Särskilt när vi går omkring själva i våra hem.

Om jag hade haft ett fikabord imorgon kl 14:30 med människor runt omkring kanske jag berättat följande:

"Igårkväll tog jag fram mina vindspel. Förra året när jag var i New York köpte jag två vindspel. De var stämda tillsammans. Det ena i lite ljusare toner och det andra i lite mörkare. Jag hade låtit min vän Ivar beställa dem så de fanns på plats när jag kom.

När jag hängde upp dem igår och de började spela lite så färdades jag tillbaka i tiden. Till förra sommaren när det var så varmt. Just de där försiktiga ljuden från vindspelen när vinden bara oroar dem lite. Inget skrammel som av storm.

Jag minns när jag satt i den varma sommarkvällen förra sommaren och det var 32 grader varmt när klockan var åtta på kvällen.

Bong, bling, blong, ...........Bong, bling, blong, ..............Booong, bling, blooooooong.

Jag minns också när jag kom hem till Ivars varma lägenhet i The Bronx och skulle hämta vindspelen. Jag var så ivrig. Jag hade redan hört dem spela tillsammans via Internet. Man kunde lyssna på dem via Internet ett i taget så jag startade två webbläsare för att få höra dem spela ihop. Jag bestämde mig för dessa två och lät Ivar beställa dem eftersom de tillverkas i USA och de skickar inte ordrar utomlands. När jag öppnade kartongerna de låg i var de så omsorgsfullt inpackade att jag inte ville lösgöra dem. Varje rör var inpackat för sig i en specialdesignad kartong och eftersom jag skulle frakta dem i en resväska över Atlanten, tyckte jag det var dumt att packa upp dem. Det innebar också att jag inte kunde lyssna på dem innan jag kom hem.

Men jag minns när de låg i sina originalkartonger i Ivars lägenhet och jag minns när jag lyfte på kartonglocken på hotellrummet för att visa Felix."

Det skulle jag berätta runt fikabordet imorgon om jag hade någon att berätta det för. Om jag hade trott att någon viljat lyssna.

Varför skulle jag berättat detta då? Det angår väl ingen annan.

Jo, för att få någon form av medhåll. Att någon kanske kände igen sig i det hela. Ett sätt att skapa starkare band till någon av de som kände igen sig bland mina medmänniskor i vardagen. Ett sätt att undersöka om någon av dessa människor som sitter runt fikabordet tänker som jag. Om det skulle visa sig vara fallet skulle mitt band till denna människa kanske stärkas.

Det är nog därför jag bloggar om mina tankar också. För att få förståelse och medhåll på något vis.

Innan jag tog fram vindspelen skurade jag altandäcket med såpa. När jag tog ett varv runt huset fick jag se en gatuskylt som var lortig. På skyltens södra sida växte det lavar och på dess norra sida var det grönt av alger.

Den fick sig en omgång med såpvatten och levang.