Ikväll skolade jag om de tobaksplantor som jag flyttade med pincett den 13 mars. Nu skolades de om till krukor som är ca 9 cm i diameter. Nästa gång de planteras om ska de ut på friland när risken för nattfrost är över. Det är nog närmare två månader dit.
Jag jobbar hemifrån på dagarna nu. Restriktionerna blir fler och fler. Jag har varit i kontakt med mina vänner i New York. De har det betydligt tuffare än vad jag har det i lilla Kristinehamn. För mig är det inte så stor omställning att leva här och gå runt i mina tankar i skogskanten. Jag märker inget av coronaepedimin mer än att TV-tablåerna har förändrats och att det varje dag kommer nya förhållningsregler vid Folkhälsomyndighetens presskonferens kl 14 på TV.
På ett vis är det intressant att betrakta denna katastrof från läktaren som jag gör. Det blir spännande att se vad det blir av alltihop den dagen vi kan sätta oss ner och blicka tillbaka. Det är mer och mer självklart att det kommer att finnas en tid före och en tid efter Corona. Jag är förvånansvärt likgiltig inför alltihop.
Igår när jag skulle somna tittade jag lite på nyheter från New York. Då presenterade de tre avlidna. En jazzmusiker som spelat med Miles Davis, 62 år gammal. En karismatisk svart präst som blev 46 och en kvinna som blev 36 år. Det gav mig skrämselhicka och det är väl det de amerikanska nyheterna vill åstadkomma. Tidigare har man bara hört om 70+ som är i riskzonen och de flesta som inte klarar sig verkar vara 85+. Plötsligt kände jag mig som om jag tillhörde en riskgrupp. Jag är ju man dessutom vilket tydligen också är en nackdel.
Nejdå. Så länge jag kan råda över mig själv häruppe så är jag inte orolig. Och inte behöver jag vara orolig för Felix heller. Däremot hoppas jag verkligen att hans mormor och morfar slipper att drabbas. Jag själv har ingen generation över mig att oroa mig för annars.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar