Isbjörnar

Som jag hade sett fram emot denna lördag. Ända sedan jag såg helgens väderleksprognos. Det skulle bli soligt och varmt. Det skulle bli den här helgen som jag skulle plantera om mina hibiskusar.

Jag hade ställt upp bockar för få en bra arbetshöjd. Jag skulle få stå i solen och arbeta, kanske i t-tröja.

Igårkväll snodde jag dessutom ihop en bordsskiva med en slät yta som skulle vara enkel att borsta av.

Jag har 38 hibiskusar att plantera om. Det kanske låter tråkigt men jag har sett fram emot det hela vintern. Att få vara snäll mot mina hibbar och ge dem ny, fet jord. Och bara kasta den gamla urlakade jorden.

Felix och jag gick upp vid halv-nio och åt en lätt frukost och tittade på corona-TV. Sedan gick vi en skogspromenad och åkte och hämtade thaimat. Jag var så ivrig att få börja med hibiskusarna så jag fick verkligen lägga band på mig för att inte stressa iväg Felix hem till Smedby. Jag lade fram lite grejer nära altandörren och klädde mig i arbetskläder medan Felix åt upp det sista. Sen körde jag honom till Smedby och äntligen skulle jag få börja.

Jag hade redan tidigare märkt att det blåste isiga vindar men jag hade hoppats på att det skull mojna lite och att jag skulle hamna i lä vid uthuset. Men det gick inte att vara ute i den där kylan särskilt länge. "Det blåste isbjörnar", som min vän Sabina brukar säga. Mina bröstvårtor blev stora som geléhallon och de skavde nästan sönder sig på insidan av t-tröjan. Varje rörelse var förknippad med smärta.
Det är inte bra för hibbarna att vara ute med bara rötter i den kylan heller. Jag var helt enkelt tvungen att avbryta innan jag ens börjat.

Det blev en besvikelse men å andra sidan sparade jag en fin dag till ett annat tillfälle. Kanske redan imorgon.

Det här är veckans konsthängning.

Detta var den målningen jag föll pladask för den första gången jag var hos Karin och tittade. Jag bestämde mig för denna direkt, kosta vad den kosta ville.

En närbild. Karin har valt att kalla den "Varsågod" och visst känner man sig välkommen till bords efter man tagit emot blombuketten. Kvinnan är en grå gammal mus som nu lyser upp inför min ankomst.

Hon är gammal och gisten men vacker och näpen. De där armarna har gnott under hennes långa liv och hon har fått problem med axlarna på äldre dar. Håret är alltid uppsatt i en religiös Filadelfiaknut mitt på huvudet. Ingen idag levande människa har sett henne utan den där hårknuten.

Ansiktet är ganska intetsägande utan något uttryck. Om man försökt måla dit en näsa och en mun, hade man misslyckats hur man än gjort. Hennes uttryck är bättre utan näsa och mun men om man vill kan man fantisera om att längst ner i ansiktet kanske det ändå finns en antydan till en liten glad mun.

Och blommorna. De har hon förstås själv plockat runt husknuten.

Resten av denna lördag ska jag invänta skymningen och dricka några pilsner. Jag kanske facetimar med New York också. Det blir lite mer av det i coronatider och jag fascineras över hur det sköts där. Trump "rekommenderar" ansiktsmask nu men understryker att det är frivilligt. Han själv tänker inte använda munskydd, säger han.

En annan sak jag sett fram emot att kröna denna hibiskusdag med, var att avsluta kvällen med en konsert av Santana.

Jag beställde den från cdon i veckan och fick den igår.

Fram tills det skymmer går jag ut små korta stunder och sitter och tittar på kapellet. Lyssnar efter fåglar som inte sjunger. Det verkar vara för kallt för dem också. Jag hörde lärka här idag. Annars är det mest bofinkar och kungsfågel på dagtid. På kvällarna börjar koltrastarna och jag spanar varje kväll efter morkulla.

Än så länge har jag inte hört någon rödvingetrast och rödhakarna har tyvärr slutat att sitta i midjehöjd och berätta sina små berättelser.

Bara inte sädesärlan visar sig för då känns det som om man inte har något mer att vänta och att det vänder litegrann. När tornseglarna kommer sedan i maj så är ju sommaren nästan slut.