Detaljer och små saker

Jag har inte kunnat släppa tanken på rådjurshonan som hoppade över vägen i lördags kväll. Upplyst av kommunens gatubelysning skuttade hon över Filipstadsvägen. Så fri och obekymrad över det kompakta mörkret i ungskogen på andra sidan.
Jag har hört hur det låter när rådjur skuttar över vägen. De har ju klövar så det hörs lite mot asfalten. Inte som hästhovar och inte som kattassar. Det låter som när en kvinna med långa naglar trummar lite försiktigt mot en bordsskiva. Sprött och flyktigt.

Ända sedan dess har jag tänkt på vad som egentligen hände och vad det innebar för mig.

Jag hade suttit ensam och druckit några öl på kvällen och lyssnat på musik. Djuplyssnat på varje instrument för sig. När jag stängde av och släckte ner tittade jag ut genom fönstret och såg henne. När jag sedan kröp ner under täcket kände jag något som jag måste beskriva som salighet. Allt var varmt. Jag var mätt och hade lyssnat på musik. Allt var skönt och jag tänkte på vad vacker hon var därute nyss. Eftersom jag visste hur rådjursklövar mot asfalt låter hade jag även med mig det i mitt minne. Jag var omsluten av varma och mjuka bomullslakan och jag hade inte någon tid att passa. Jag skulle få sova tills jag vaknade.

Fröding skrev en dikt. "Skalden Wennerbom" och som Wennerbom kände jag mig då. Jag förstod hur Wennerbom kände i slutet av dikten, salig under ruset:

"Genom stadens park går sommarsuset,
skalden Wennerbom från fattighuset
kommer raglande - butelj i hand
- kryssar varligt över gångens sand,
tar en klunk ibland,
ler och mumlar saligt under ruset.

Bin fly kring från trädgårdsmästarns kupa,
kryp och larver störta huvudstupa
ned från träden, allt står högt i blom,
allt är fyllt av doftens rikedom
- skalden Wennerbom
sätter sig i gräset till att supa.

Fåglar tokiga av glädje kvittra,
gräsets hundra syrsor spela cittra.
Wennerbom han lyss med bitter min
- när han klunkar sitt eländes vin,
super som ett svin,
solens strålar mot buteljen glittra.

Brännvinet och han de hålla gille
och han mumlar: "Brännvinet ger snille,
brännvinet ger tröst, när hoppet far,
skål för ungdomen och det som var,
låt oss ta en klar,
om det här får gå, så får jag dille.

Jag var glad i tron och stor i tanken,
tills jag drunknade i denna dranken,
det är slut med mig sen femton år,
hejsan, bror butelj, allt skönt förgår,
låt oss ta en tår,
Wennerbom är full, det ger han fanken!

Och han somnar in, han går till vila,
parkens medlidsamma kronor sila
litet ljus kring skalden Wennerbom,
milt kastanjen regnar ned sin blom,
flaskan ligger tom,
krypen härs och tvärs däröver kila.

Djup och rik är nu hans gudagåva
och i själen stinga inga dova
ångerns smärtor över last och brott,
till sin ungdoms drömland har han nått,
sover ganska gott,
det är skönt för skalder att få sova."

Sedan i söndags har jag funderat på händelsen med rågeten. Att jag kände mig "salig" när jag skulle sova. Och sedan i söndags har jag även formulerat i text hur jag skulle beskriva min känsla den där kvällen, i efterhand blev jag "stor i tanken" och förstod vad som hänt. Vilket trevligt ögonblick jag upplevt. Ungefär som jag föreställer mig att en konstnär som målar känner det efter en idé om motiv eller färgsättning. Eller som en musiker som nynnar en slinga och behöver få in slingan i ett sammanhang.

Det är min grej. Jag behöver få ner mina tankar på print av två skäl. Dels vill jag ha känslorna kvar så jag kan förnimma dem i efterhand när jag är i ett annat sinnestillstånd och behöver dem. Och dels för att lägga det bakom mig och för att jag ska gå vidare till nästa insikt eller vad jag ska kalla det. Jag blir som besatt av att formulera känslan i bokstäver i en dator. Det måste i alla fall ut ur mig och mitt enda uttryck jag har är text. Jag hade gärna målat det om jag kunnat. Eller spelat det på en gitarr.

Om någon annan läser det är helt oväsentligt. 

Jag jobbar fortfarande hemifrån och det passar mig bra. Jag är inte så mycket för att umgås med folk. Igår pratades det på TV om "Ofrivillig ensamhet". Det har jag haft en släng av för något år sedan och det var hemskt men nu kan jag inte tänka mig något bättre än att vara ensam. 

"Ofrivillig gemenskap" kom också upp under programmet och det är tydligen ett minst lika stort problem. Jag förstår det. För mig är det outhärdligt. 

Det kan var minst lika svårt att ta sig ur den ofrivilliga gemenskapen. Jag tänker på grupper man föses in i vid grupparbeten eller när man tvingas pendla och sitta tätt med människor på en buss. Eller i en relation som inte har något kvar.

Imorse var det bedrövligt och kallt här och jag verkar bo i en annan klimatzon än övriga kristinehamnare tyvärr. När jag ställde mig på Maxiparkeringen kl 09:00 var det bara min bil som var full av snö.