Sivan

Jag sitter på altanen och lyssnar. Tar en öl. Fåglarna sjunger. Fågelsången domineras av lövsångare och svartvit flugsnappare. Koltrasten ligger på lite i bakgrunden. Nötväckan försöker göra sig hörd och låter som hon gör året runt. Definitivt ingen sommarfågel. Hon känns bara besvärande i sammanhanget. I år har jag haft mycket grönsångare runt kapellet. De låter som om man sätter snurr på en femkrona på en bordsskiva och låter den lägga sig tillrätta när den snurrat klart. Ett par korpar flyger över kapellet dagligen och "korplåter".

Sedan är det suset av träden. Björkarna susar på sitt sätt men imorgon tror jag asparna börjar susa somrigt häruppe. De börjar få sina löv nu och de kommer kanske att börja skallra redan imorgon. Det ser så ut.
Asp. Populus tremula. Tremula - Darrande, skakande. Som tremble på engelska.

När jag sitter här och lyssnar på naturen och mina klockspel, kommer Sivan. Hon har varit borta hela dagen. Gud vet var. Jag ställer fram matskålen och en vattenskål. Hon är inte intresserad. Alltså har hon ätit sedan imorse när jag såg henne senast. Gud vet vad.

Hon lägger sig bara vid mina fötter och njuter av kvällssolen.

Sivan och jag har levt ihop här i tio år. Från början var det Sivan och Molly men nu är bara Sivan kvar. De kom båda från katthemmet. Det var Molly jag ville ha men de sa att Sivan helst kommer med på köpet. De ville helst inte sära på det där två tjejerna. Jag tog med Sivan också. Sivan var omöjlig från början. Ville inte ha kontakt. Mollyn däremot ville alltid ha kontakt. Mollyn blev galen. Hon började uträtta sina behov inne och varje dag när jag kom hem låg det en ny hög på golvet. Det gick inte. Jag fick ta bort henne. De hade levt som uteliggare i Filipstad innan de flyttade in i kapellet.

Sivan verkade inte sakna Mollyn så värst. Hon blev min katt när Mollyn försvann. Hon började bli tillgiven. Och nu har hon börjat älska Felix. Och han älskar henne. Det är fantastiskt att se dem ihop. Hur Felix tittar på henne och hur han rör vid henne. Hur hon rör vid Felix.

Nu är kapellet hennes hemvist. Dit hon kommer tillbaka. Inte varje dag men det är hennes fasta punkt i tillvaron.

Här lägger hon sig och sträcker ut och reagerar inte på ljuden som hör till kapellet. Mina klockspel. Hon lyfter inte ens på ena örat när det börjar pingla. När jag harklar mig. När jag öppnar en öl sprätter hon till lite men inte om jag går en sväng på altanen. Hon är trygg här.

Hon är så vacker och jag blir tillfredsställd av att hon accepterar mig och trivs med mig. Hon är lite reserverad mot andra än mig och Felix. Det gick bra för Sivan efter Filipstadsvistelsen.