Att narras

Ända sedan jag var liten har jag tyckt illa om att narras. Första april har varit ett datum jag avskytt eftersom det då är ok att luras. Jag har aldrig orkat lura Felix att tomten finns. Inte heller Gud. För mig är de lika verkliga som Kalle Anka.

Jag minns när Felix var liten och det var så viktigt att ha en tomte. Jag motsatte mig det i sten. Men på mödernet tyckte man att det var så det skulle vara.

Min moster Ainas man Evert lurade mig alltid. Jag hatade att vara hos dem. Han satt vid köksbordet och skrävlade och rökte pipa och efter varenda mening han sa fick jag tänka till om det verkligen kunde vara så. Att Carina var uppe på vinden och åkte rullskridskor t ex.

Jag har varit på min vakt mot lögner och jag kan heller inte ljuga. Jag kan inte se in i en annans ansikte som jag precis vilselett. Jag har ju försökt men jag har alltid mått så fruktansvärt dåligt efteråt.

Idag har vissa trollsländor börjat patrullera av baksidan. Det är ett klart sommartecken här hos mig. Trollsländorna ronderar och kollar insektsläget mellan kapellet och uthuset. Både trollslända jungfruslända har jag haft här idag. Jag fick också en glimt av en Makaonfjäril. Den vackraste av fjärilar.

Fågelsången har avtagit och det märks att den ystra våren är över. Mina svartvita flugsnappare håller på att lämna sin holk. Jag tror att hela familjen är flygga nu men de verkar hålla till i holken i alla fall.

Min blåmes har lämnat. Här ser man spår efter klor och stjärtfjädrar men nu är det tomt. Jag tycker de borde starta en andra kull.

Nu åter till rubriken på detta inlägg. "Att narras". Jag samlar på hibiskusar och jag älskar dem. Jag älskar deras växtsätt och deras blommor när de blommar. Jag klarar mig utan blommor också men det är förstås extra roligt när de blommar.

Idag blommade denna hos mig. En el Capitolio sport. Varje blomma varar oftast bara en dag. Är de utslagna flera dagar så är det ytterligare en bonus. Jag har drygt 40 olika sorter och jag ägnar mycket tid åt dem. Studerar deras utveckling och livsglädje. Jag tar också sticklingar. Dels för att ha dubbletter och dels för att kunna dela med mig till andra hibiskusälskare. Jag säljer till de som vill ha men jag är human vad gäller prissättning. Det finns FB-grupper där vi säljer och köper.

Men för en vanlig människa som vill ha en hibiskus är risken stor att det blir en besvikelse.

Om man frågar en blomsterhandlare vad kunderna vill ha för krukväxter så får man höra: -Kunderna vill inte att växterna ska bli för stora och ostyriga, -Blommar den rikligt, är också en fråga de får?

En riktig hibiskus växer och blir stor. Givetvis försöker den som alla andra växter att bli störst och skugga bort alla andra i närheten. En riktig hibiskus blommar när det är meningsfullt för den att blomma. D v s när det finns pollinerare som flyger.

Kunderna i blomsterhandeln vill ha växter som inte blir stora och som blommar hela tiden. Då tillsätter odlaren ett hormon som gör att de inte växer och som gör att de blommar hysteriskt tills de dör. Små kompakta plantor som blommar och sätter knoppar hela tiden. Tills de dör. 

Man säger att plantorna är retarderade, behandlade med "retarderingsmedel" och de flesta verkar tycka att det är OK. De flesta plantorna överlever inte vintern och det är svårt att få bort hormonet genom att planera om och krångla. Man måste köpa en ny om man vill ha en hibiskus. 

En del säger att det går att få bort retarderingsmedlet. Jag har aldrig sett bevis på det ännu. 

Jag har t o m svårt att tycka att blommorna är vackra och bedårande när jag får reda på att de är retarderade. Som om en idrottsman vunnit och varit dopad. Det är inte äkta. Som om någon säger till mig: -Titta vilken enastående vacker kvinna som går där på trottoaren. Efter lite eftertanke inser jag att det var en transvestit och jag säger: -Men det är ju en man?!?!? -Det spelar väl ingen roll. En vacker kvinna är det i alla fall.

Jag blir provocerad av vackra blombilder på hibiskusar som är retarderade. Däremot blir jag alldeles till mig när jag ser en vacker hibiskus som har livsglädje och inte är avlad för penningens skull och för att passa in i en lägenhet; inte bli för stor och blomma tills den dör. Då köper man en ny. 

Ingen respekt alls för det levande ivriga livet.

Jag fnyser föraktfullt åt retarderade hibiskusar.

Man ska inte narras.