Sorgesam känsla

Jag var med om något konstigt nyss. Jag skulle gå ut och hämta min trappstege för att nå upp till takfläktarna i prediksalen och ställa om rotationsriktningen. Jag har en sommarinställning och en annan inställning för vintern. När det är vinter vill jag lyfta upp luft nerifrån och låta den spridas i taket och nerför väggarna. Framförallt när jag eldar i kaminen. På sommaren vill jag trycke ner luft från taket istället. Då blir det lite svalare.

När jag kom ut till utbygget som jag måste riva fick jag en eländig känsla. Jag har undvikit att titta åt det hållet eftersom det gjort mig ledsen. Nu skulle jag gå in i utbygget och kliva upp på golvet. Det bara strömmade en massa känslor genom mig. Minnen av när jag var i full gång och byggde för två veckor sedan. Hur jag tänkte och planerade varje moment jag skulle utföra i tur och ordning. Flowet jag var inne i den dagen då jag satt upp plasten på takstolarna och hur jag krånglade med att sätta dit skruvläkt. De hundratals gångerna jag klättrade upp och ner för stegar och tillfredsställelsen när den sista skruvläkten var på plats och jag kunde plocka ihop för kvällen.

Jag undrar var jag ska hitta den tillfredsställelsen nu när jag inte kan snickra.