Till Cassandra och Erik - Min vän Björna

Nu är begravningen över. Det var inte så tungt som jag fasat för. För min egen del är jag så pass gammal så jag anser att döden är en del av livet. Att det inte är något konstigt med att människor dör. Inte ens sorgligt faktiskt. Det enda jag gör är att konstatera att så skett. 

Begravningen var fin. När jag satt och tittade på alla som gick runt kistan kände jag plötsligt att jag befann mig i mitt sammanhang. Alla dessa människor som passerade därframme hade också passerat genom mitt liv på ett eller annat sätt. Den enda som saknades i det där gänget var Björna. Men han var också där trots att han inte syntes i sin kista.

Jag hade inte tänkt att närvara vid sammankomsten efteråt men när jag väl varit med på begravningen tyckte jag att jag inte ville lämna sällskapet. Framförallt ville jag prata lite med Cassandra och Erik - hans båda barn - om vad Björna betytt för mig genom min uppväxt. Det är så mycket jag kommit att ta efter. Inte allt men väldigt mycket saker. 

Vår bekantskap började när jag var runt 14 - 15 år. Jag brukade hänga hemma hos min kusin Jan "Mossa" Mossfeldt och han och Björna var gamla vänner. Jag fattade stort tycke för Björna och vi började umgås på tu man hand. Björna var annorlunda. Medan alla andra män i min omgivning koncentrerade sig på att festa och träffa tjejer hade Björna en helt annan sida också som han prioriterade mycket. Han hade en eremitsida som jag kom att ärva. Varje gång jag kom hem till Björna när han bodde på vindsvåningen på Karlskogavägen låg han på sin säng och läste. När jag kom dit kollade jag bland hans böcker och tog också en bok och satte mig och läste. Så satt vi tysta i varsin del av lägenheten. Jag tyckte om att läsa redan innan jag träffade Björna men då anammade jag läsningen mera som en livsstil. Det jag uppfattade var "Björnas livsstil". Vi kunde också prata om djupare saker och meningen med livet. Någon sådan vän hade jag inte innan. Och egentligen inte efteråt heller. Vi män är tyvärr dåliga på sådant. Det kom också att bli livet vi huvudsakligen pratade om ända fram till sista gången jag träffade honom för någon månad sedan. 

Han hade emellertid en egenhet jag inte tyckte om. Ända fram till sista gången jag pratade med honom på en bänk i entrén på ICA Maxi i Kristinehamn. Trots att vi var inne i djupa samtal kunde han plötsligt börja skoja. Det var enligt mig alltid en opassande vändning av samtalet som besvärade mig. Jag lärde mig att acceptera att han gjorde så men jag led lite varje gång det hände. Och det hände också varje gång vi pratade genom hela livet. Jag vet inte varför han gjorde så. Samtalet kanske blev för djupt för honom ibland och det kanske besvärade honom.

Vi firade midsommar ihop vid Älgsjön norr om Kristinehamn. Jag var nog 15 år. 1979 alltså men jag är inte säker på året. Björna var 21 år. Han kom upp till Älgsjön senare än jag. Han var full när han kom men jag var fortfarande nykter. Vi åkte ut och paddlade kanadensare och jag fick säga till honom hela tiden att han skulle ta det lugnt så vi inte välte. Vi var fullt påklädda båda två och jag var orolig och försiktig som vanligt. Men det var inte Björna. Han ställde sig upp och satte kanoten i gungning så vatten började rinna in över kanterna. Jag blev vansinnigt arg och skrek att han skulle ge sig. Men han gav sig inte. Hur jag är skrek - och omväxlingsvis vädjade - så slutade han inte. Jag minns inte att jag någonsin varit så frustrerad. Han bara skrattade och jag såg framför mig hur mina kläder skulle vara blöta hela midsommarhelgen. Till slut gav han sig ändå och vi kunde gå iland. Jag var riktigt sur på honom men det gick över. Där och då planerade vi att vi skulle åka till Korfu tillsammans senare på sommaren.

Och det blev en resa. Jag tog tåget ner till Björna som då bodde i Göteborg. Han bodde kvar i sin studentlägenhet. Tyvärr minns jag inte var den låg. Han jobbade på Lillhagen då. Vi var nere på stan och jag köpte Pink Floyds "The dark side of the moon" och Eric Claptons "Just one night".

Här sitter han vid sin studieplats i studentlägenheten.

Landvetter.

Vi hyrde en varsin moped direkt när vi anlände. Vi bodde en bit utanför själva stan. En varsin likadan moped hyrde vi. Här är min med en vattenmelon på pakethållaren.

Här kommer Björna på sin iförd sina beiga frottékalsonger som han gick i hela veckan. Han tyckte väl att shorts var överflödigt. Den där mopeden söp han bort sedan. Vi var på olika håll en kväll. När jag kom hem till lägenheten var inte han där men när jag vaknade på morgonen låg han påklädd i sin säng. Han hade vita byxor på sig och på hans högra innerlår syntes det att han legat under sin moped och hade spår efter en svartoljig mopedkedja. Han mindes att han kommit till ett stort hotell med dansrestaurang. Han hade "gömt" mopeden bakom en glasdörr som stod på vid gavel. Sedan mindes han inget mer. Mopeden påträffades aldrig efter det. Jag minns inte hur det slutade när vi skulle lämna tillbaka mopederna tyvärr.

På vandring i Korfu stad. Jag är övertygad om att Björna har de beiga kalsongerna på sig.

Vi åt frukost på en restaurang i närheten. "Cheese omelet" alla dagar för min del. Här med frukostsällskap av två tjejer från svenska västkusten någonstans. 

Så här såg jag ut vid den tiden. Jag ser min son Felix i bilden.

På flygplatsen innan flygresan hem. 

Vi umgicks i perioder under min uppväxt. Man hade ju olika vänner till olika saker. Jag festade mycket i 14-15-årsåldern och hade ett gäng vänner till det. Björna ingick i det gänget också men inte alltid. Han kunde utebli eftersom han prioriterade att umgås med sig själv. Så kunde jag sällan göra. Jag var tvungen att vara med där allt hände. Björna kunde ligga och läsa en lördagskväll medan livet pågick därute. Ibland flydde jag från nöjeslivet en helg och umgicks med Björna istället. Vi brukade åka upp till hans föräldrars stuga i Stockviken, Ullvettern och fiska och läsa. Alkohol hade vi alltid med oss. Starköl och sprit. Björna köpte alltid med en kvarting "Östgöta sädesbrännvin" men det kunde jag för mitt liv inte dricka. En gång vädjade jag till honom att vi skulle åka upp utan att ha med alkohol. Jag kände att det blivit för mycket av den varan i mitt liv. Det blev en jobbig helg för mig. Jag kunde inte låta bli att tänka på allt roligt som troligen pågick inne i stan. Men det gick det också. Vi tog bilen in till Storfors och jag köpte tidningen "Jaktmarker och fiskevatten" som jag låg och läste den helgen.

Här var vi ett helt gäng i föräldrarnas stuga. Jan "Mossa" Mossfeldt till vänster. Björna i mitten och Henrik "Peng" Älgsjö till höger. Det var vinter och det var iskallt i stugan när vi kom. Men det blev skönt sedan när vi eldat en stund. I det lilla sovrummet intill fanns två våningssängar med gamla tunga täcken och jag sov så gott där. Det fanns en bärbar fotogenkamin där också. Värmen från den öppna spisen tog sig inte runt hörnet in till det lilla sovrummet. 

Dagen därpå rökte vi fisk.

Här skrek Björna: -Han staker ikke, han kämper ikke, han bara glider in i måååååål!

Sedan var det kväll igen. Jag, Björna och Mossa.

Här är Björna "Best-man" på Mossas bröllop när han gifte sig med Maria Engström. Jag och Lilleman hade dragit med Mossa ut på svensexa kvällen innan och vi hade blivit jättefulla. Mossa ramlade och gifte sig med en präktig blåtira.

En annan gång när vi hade planerat att åka upp till stugan och "supa" och prata fritt en helg fick vi plötsligt motorstopp i höjd med Lövbodaåsarna. Vi lyckade få bilen till en parkeringsficka ändå och Björna öppnade oljelocket på motorn och oljan såg ut som grå filmjölk i motorn. Vi förstod att kylarvattnet blandats med motoroljan och bildat en emulsion. Det är sällan ett bra tecken och vi skulle inte kunna köra vidare. Där stod vi utefter 26:an med bilen full i alkohol, prinskorv och lite annan mat vi skulle ha under helgen. Jag var förkrossad. Vi som skulle ha det så trevligt. Nu var allt förstört. 

Björna la sin hand på min axel när han såg hur ledsen jag var, tittade mig i ögonen och sa: -Eddie. Det här är ett problem men hur stort problemet ska bli avgör vi själva.
Vi ringer till Sterner så får han köra upp oss till stugan och sedan tänker vi inte på bilen förrän vi ska hem på söndag. Då får Sterner hämta oss och köra hem oss igen.

Sagt och gjort. Vi gick till ett hus där vi kunde ringa Johan Sterner och han kom upp omedelbart. Vi fick skjuts till stugan och eldade och drack hela helgen utan att vi någon gång nämnde bilen. Han raderade sin bil ur sitt huvud medan vi skulle ha det trevligt och inte störas av det faktum att bilen stod övergiven utefter väg 26. När söndagen kom, kom Sterner och hämtade oss som avtalat. Vi bogserade ner Björnas bilvrak ner till stan och helgen var över. Det - att "styra" sin egen oro som Björna gjorde den helgen - var intressant för mig. Jag ansåg att det var "stort". Jag har alltid varit så ängslig men där fick jag mig en tankeställare. Jag önskar att jag själv kunnat leva efter Björnas insiktsfulla idé om att välja vad man tänker på. Vad som får bekymra en. Jag har aldrig kunnat värja mig mot min oro i livet men jag har försökt eftersom jag vet att Björna kunde.

När jag bodde i Göteborg i mitten av 80-talet (tror jag) kom Björna och hälsade på en helg. Vi festade som vanligt och hamnade på Pizzeria Capri på Avenyn. Björna böjde sig mot mig och sa att han ville åka hem till lägenheten så jag gav honom nyckeln. Han var inte nykter men han var inte särskilt full heller. Jag själv tyckte väl att jag hade mer att ge så jag stannade kvar. 

När jag väl kom hem på natten (Pallasgatan 4. Huset finns inte kvar idag) var dörren till lägenheten låst. Jag knackade och bankade men inte ett liv inifrån. Jag var jättearg. -Nu ligger han därinne och grisar och sover, tänkte jag. Jag tog mig ut till mina vänner i Biskopsgården där min reservnyckel fanns. Det fanns inga mobiltelefoner på den tiden så det var en krånglig resa. Jag minns inte om jag gick eller åkte spårvagn eller taxi. Jag fick i alla fall tag på nyckeln och tog mig hem till Pallasgatan igen. Men lägenheten var tom.

När jag vaknade på morgonen ringde det på dörren. En ung kille stod utanför dörren och ville sälja "GT" (Göteborgstidningen) till mig. De gjorde så på den tiden. Jag brukade aldrig köpa men jag såg framsidan: "Ung man påkörd vid Hjalmar Brantingplatsen i natt". -BJÖRNA, tänkte jag. Jag köpte tidningen och läste och förstod att en man blivit påkörd på övergångstället vid Hjalmar Branting. En polisbil i hög fart utan blåljus eller sirener hade kört mot rött. Det övergångstället var väldigt skymt av det vindskydd som fanns i anslutning till där man kunde stå och vänta på vagnen in mot stan. Ibland när jag smög över där och gick mot rött var jag tvungen att gå ut en bit på övergångstället för att se att det inte kom någon bil. Det var tvåfiligt där också så det tog en stund att ta sig över själva övergångstället man tog för att komma till Herculesgatan. Det var där det small.

Jag ringde 112 eller om det var 90 000 på den tiden för att höra mer om olyckan. De berättade att akutfallen den kvällen hade körts till Östra sjukhuset. Jag kontaktade dem och där låg han mycket riktigt. Jag åkte dit direkt och vi kunde prata lite. Jag minns inte det besöket knappt. Några dagar senare åkte jag dit igen med hans tillhörigheter. Bl a en rakapparat som han efterfrågade.

Han transporterades till Kristinehamn sedan på något vis men det har jag ingen kännedom om.

Hans humor var det inget fel på i alla fall.

Han skrev vykort till mig när han kommit hem till Kristinehamn under pseudonymen "Valdemar Benbrött".

Ytterligare ett vykort. Före sin tid när det gäller transpersoner.

Det tog tid för Björna att bli den han en gång varit med avseende på hans rörlighet. Vi hade inte så mycket kontakt under hans rehab eftersom jag bodde kvar i Göteborg ett tag till.. Därefter har vi haft sporadisk kontakt och setts regelbundet några gånger per år.

Jag hjälpte honom att skörda svamp någon gång när han startade svampodling i en källare på Mariebergs sjukhus.

Midgårds svamp hette hans företag. Vi var båda inne på Shamanism ett tag. Vi läste "Shamanens väg" av Michael Harner. Björna introducerade mig till Castaneda också. Björna utforskade det området mer än vad jag gjorde.

Vår sista sms-korrespondens från den 4 oktober. Han hade köpt min bok i början av augusti när han var här sista gången. Jag är idag så otroligt glad att vi satt här på altanen då i augusti och jag fick berätta för honom vad otroligt mycket han betytt för mig under min uppväxt. Jag berättade hur jag blivit en tillbakadragen bokläsare tack vare honom. Och att jag älskade mitt nuvarande liv. Hur jag såg upp till honom när jag var med honom när jag var tonåring. Vilken förebild han egentligen var. Jag hann avslöja allt han betytt för mig genom livet vid detta sista ordentliga samtal och det är jag så lycklig över. Att han fick höra det innan det var försent.

Jag berättade aldrig att jag alltid haft problem med att han alltid plötsligt började skoja när vi pratade allvar. 

Utan min älskade vän Björna hade jag varit någon annan än den jag blev.

Konstigt men så är det...