Var med om en konstig upplevelse idag. Jag var hemma hos min morbror för att hjälpa honom med hans nya digital-TV-box. Han bor på Stenstaliden i samma höghus där jag själv växt upp. Det var väl något år sedan jag var där senast men denna gång reste jag liksom tillbaka till min barndom. Gården utanför, entrén, hissen. Allt hade ändrats men var ändå så likt. Dörren till tvättstugan, trapphuset, ventil på en vägg, jag känner varenda fläck i detta höghus. När jag var liten och bodde här visste jag vilken våning jag var på genom att se på slitaget på vissa saker på de olika våningarna. Lukten var viktig då också. Det luktade olika på varje våningsplan.

Min morbror bor i lägenheten bredvid där min älskade mormor en gång bodde. Samma handtag på mormors dörr som då. Handtaget hon använde för att öppna dörren. Handtaget som jag använde när jag kom hem från skolan på dagarna för att slänga in min plastkasse med skolböcker och få en bit mat innan kvällsledigheten tog vid. Jag själv bodde med min mamma en våning upp men hon arbetade när jag var klar med skolan för dagen.
Jag tog hissen upp en våning idag för att titta på "min" dörr. Det stod "Larsson" på den nu och jag nästan fnös. Vi bodde i den lägenheten när den var ny. Ingen hade bott där förut. Jag tror vi flyttade dit 1971.

Det var en konstig känsla att vara där idag. Det kröp liksom lite i mig. Jag mindes mycket elände som jag, så här i efterhand har förstått att, min uppväxt bestod utav. Jag mindes också ett par år då jag knappt vågade lämna huset. Det var en stor kille som hade sagt att han skulle "ha tag i mig". De orden glömmer jag aldrig. Jag visste inte vad han skulle göra med mig när han väl fick tag i mig men jag fruktade honom söm döden. Jag hade inte gjort honom någonting. Jag hade inte sagt något dumt om honom  heller. Jag visste knappt vem han var. Idag kramas vi när vi träffas på krogen. Jag har aldrig berättat för honom vilket helvet han gjorde min uppväxt till genom att bara yttra den där meningen, "Jag ska ha tag i Eddie". Numera är vi jämbördiga var gäller kroppsstyrka om det så här på senare tid skulle bli handgemäng. De åren med fruktan för honom har satt spår i mitt liv, det är jag säker på.
Jag hade heller ingen hemma som ställde upp på mig förutom min mormor. Ingen jag kunde lita på. Min mor slog mig tills jag en dag slog tillbaka. Någon pappa har jag aldrig haft men jag har letat upp min biologiske far nu på senare år. Jag hade bara mormor så när den dagen kom då jag började revoltera mot "föräldrarna" så skedde det till största delen mot mormor.

Jag minns somrarna på Stenstaliden. Min bästa kompis åkte då på "Kollo" ett antal vackor. Jag ville också på kollo men jag hade liksom inte förtur dit. Kollo verkade vara något för barn vars föräldrar behövde avlastning. Det var inget för barn som hade "fungerande" familjeförhållanden. Jag var ensam större delen av sommarlovet och min bästa vän hade hittat nya kompisar varje sommar och hade så mycket att berätta om årets kolloupplevelser. Jag hade inget.

Nog om eländet.

Idag har Felix haft sin kompis Nils här och de har spelat TV-spel och tittat på film. Ikväll har Jörgen, Tord och Per varit i elektronikverkstaden. Felix och jag har varit nere hos dem och tittat på när de bygger hemelektonik.

 Det här är den ena delen av Tords slutsteg. detta är ett så kallat "monoblock". Det förstärker signalen som kommer från förförstärkarens ena kanal och skickar sedan den förstärkta signalen till den ena högtalaren. Man måste alltså bygga två sådana för att få stereoljud.
Per var inaktiv men satt och kollade i Kjell & Company´s katalog.

Nu sover Felixen och jag ska inte bli så sen jag heller. Det blir väl lite TV för min del nu. Givetvis brinner min kandelaber och en folköl står på bordet. Ganska mysigt faktiskt.