Tasavallan presidentii

Fredag. Rödvin och Tasavallan presidentti. Jukka Tolonen på gitarr.

Kallt, mörkt, eldar, njuter av Jukka Tolonens feta överstyrda gitarr, ser hur han sjangserat efter år av missbruk, lider över att vänster högtalare verkar behöva en översyn. Det börjar nog bli dags att se över delningsfiltren. Det får bli när jag kommer tillbaka från Spanien. En vecka kvar nu...

Min hängivna läsare Sven Bornemark njuter av stillheten i Torrevieja.

Jag skruvade bort delningsfiltret på den ena högtalaren men det var ihopnitat så man inte kommer åt de enskilda komponenterna. 

Så här ser det ut när det sitter i högtalarkabinettet men när man skruvar bort det visar det sig vara en hermetiskt tillsluten box. 

Här bortskruvat men jag kommer ändå inte åt att byta komponenterna.

Jag lär borra bort nitarna. Men kanske bara för att upptäcka att hela burken är fylld av epoxy så det inte ska gå att byta själv. Det finns hela filter till salu på Ebay men de kostar 500 dollar styck och jag behöver två.

Jag skruvade tillbaka delningsfiltret nu och får ta ställning till hur jag ska göra när jag kommer hem från Spanien. Jag skrev med min elektronikkunniga vän Tobias ikväll och eventuellt får vi bygga nya delningsfilter om originalen är ingjutna i epoxy.

Hela mitt axelparti knakar och knastrar här i kylan. Ändå har jag eldat i kaminen hela kvällen. Jag orkar snart inte längre här i kylan. Kroppen går sönder.

Jag behöver snart hjälp med min livskamrat Sivan. Nu när jag är borta i sju veckor kommer Felix att vara med henne men till sommaren kan jag inte räkna med Felix längre så jag skulle behöva ha någon som övertog henne. Det känns hemskt, det måste jag medge. Jag tycker ju så mycket om henne men hon kan helt enkelt inte få begränsa mitt liv på det sättet som hon ändå kommer att göra i sommar. Nästa vinter blir det t o m helt omöjligt att ha henne kvar. Ingen (säger INGEN) ska någonsin mer få stå i vägen för det jag vill göra i mitt liv. 

Inte en människa, inte en katt.

Nu ska jag börja om i Spanien så snart jag kan gå i pension.

Sivan var nog två år när jag tog hit henne från katthemmet. Hon kom då med sin väninna Molly. Jag ville ha Molly och fick reda på att Sivan "ingick" med Molly. Ville jag bara ha Mollyn skulle de avliva Sivan. Så jag tog båda.

Mollyn blev knepig så henne fick jag ta bort. Sivan blev mer och mer tillgiven men hon var svår i flera år. Hon hade ett jobbigt förflutet som uteliggare i Filipstad. Men nu har vi full tillit till varandra. Hon är reserverad mot främlingar liksom hon var mot mig i början. Men om man inte tvingar sig på henne kommer hon till slut. Jag kommer att sakna henne men senast till våren måste vi gå skilda vägar på ett eller annat sätt.

Om någon av mina vänner skulle kunna tänka sig att ta hand om Sivan de resterande åren som hon har kvar skulle jag bli jätteglad. Hon är snäll och fin och har svarta trampdynor som luktar lite underbar katt-tåfis. Jag håller hennes mjuka, beniga baktassar i min knutna vänsterhand när vi somnar på kvällarna. Hon spinner. Hon är en liten och näpen kattdam. Hon fiser knappt alls. Hon tycker om att vara ute och lattja med sorkar och dåsa i solen. Nu på vintern är hon inne dygnet runt nästan och jag förstår henne. Hon ligger och sover och är bara vacker. Snarkar lite ibland men inte så att det stör.

Imorgon tänkte jag göra ett litet test. Jag ska baka nan-bröd men har ingen brödkavel. Det behöver jag för det men när jag druckit ur min vinflaska här ikväll lade jag själva flaskan i blöt för att avlägsna etiketten så jag kunde använda flaskan som brödkavel. Hoppas det funkar.

Nu lägger jag mig och vet inte hur jag ska tillbringa helgen. Antagligen i tystnad i kapellet tillsammans med Sivan. Jag vill inget hellre så länge jag behöver vara här.

Längtan

Längtan är stor nu - t o m svår. Jag har så mycket roligt att se fram emot så jag kan knappt bärga mig. Jag vill bara påbörja nerresan till lägenheten nu. Igår packade jag en av väskorna klar. Som handbagage kommer jag ha min ryggsäck med datorn i men jag har även en kabinväska som får väga 8 kg. Den har jag dragit igen blixtlåset på nu och den innehåller min stereolupp, en excenterslipmaskin (om jag skulle vilja måla om köksluckorna), min stora kamera, min GoPro-kamera med selfiepinne och en vandringsryggsäck för kommande bergsvandringar. Strax över 8 kg blev det tyvärr. Det är bara att hålla tummarna att det kommer att godkännas. Stereolupp, slipmaskin och vandringsryggsäck ska vara kvar i Spanien när jag åker hem i januari.

Under förmiddagen hade jag också en minilängtan inför Felix ankomst kl 16:30 då vi skulle äta indiskt. Det mesta var förberett men lite matlagning hade jag kvar innan han skulle komma och det längtade jag efter på förmiddagen.

På förmiddagen hade jag också ett långt onlinemöte om små avlopp.

Felix och jag åt "Butter chicken" som denna gång blev supergod. 

Jag åkte med honom ner till hans mamma efteråt och promenerade sedan hem därifrån. Jag gick förbi en ny veterinärmottagning  och ett helt nytt litet villaområde jag aldrig sett förut. Heter området Sunneberg tro? Inte helt omöjligt eftersom området hette så redan när det endast var mycket sparsamt bebyggt med gamla hus.

Lyssnade på "Fläsket brinner" hela vandringen.

Jag har jätteont i höger axel ikväll och det börjar bli obehagligt att andas utomhus. Jag orkar snart inte gå ut i den här kylan längre. Jag pratade med Sven och Anna Bornemark i Torrevieja idag. Det var 26 grader där nu. Igår var det 28. Och här sitter jag när jag har en lägenhet som står tom därnere.

Helt sjukt egentligen.

The man of too much laddar upp

The man of too much laddar upp med Ejderns kaviar inför sju veckor i Torrevieja. Man vill ju inte riskera att bli "kaviarutta".

När jag letade efter gamla fotografier på Björna igår hittade jag även bilder på andra vänner. Jag lägger upp lite bilder här. Ni kanske känner igen några filurer förutom mig. Jag ser så mycket av min son Felix i mig själv på bilderna. 

Bilderna är från hamnen i Santorini när vi väntade på båten som skulle ta oss därifrån. Året torde ha varit 1982.

Mina bilder.

Ulrik Henningssons bilder.

Det var tider det!

Till Cassandra och Erik - Min vän Björna

Nu är begravningen över. Det var inte så tungt som jag fasat för. För min egen del är jag så pass gammal så jag anser att döden är en del av livet. Att det inte är något konstigt med att människor dör. Inte ens sorgligt faktiskt. Det enda jag gör är att konstatera att så skett. 

Begravningen var fin. När jag satt och tittade på alla som gick runt kistan kände jag plötsligt att jag befann mig i mitt sammanhang. Alla dessa människor som passerade därframme hade också passerat genom mitt liv på ett eller annat sätt. Den enda som saknades i det där gänget var Björna. Men han var också där trots att han inte syntes i sin kista.

Jag hade inte tänkt att närvara vid sammankomsten efteråt men när jag väl varit med på begravningen tyckte jag att jag inte ville lämna sällskapet. Framförallt ville jag prata lite med Cassandra och Erik - hans båda barn - om vad Björna betytt för mig genom min uppväxt. Det är så mycket jag kommit att ta efter. Inte allt men väldigt mycket saker. 

Vår bekantskap började när jag var runt 14 - 15 år. Jag brukade hänga hemma hos min kusin Jan "Mossa" Mossfeldt och han och Björna var gamla vänner. Jag fattade stort tycke för Björna och vi började umgås på tu man hand. Björna var annorlunda. Medan alla andra män i min omgivning koncentrerade sig på att festa och träffa tjejer hade Björna en helt annan sida också som han prioriterade mycket. Han hade en eremitsida som jag kom att ärva. Varje gång jag kom hem till Björna när han bodde på vindsvåningen på Karlskogavägen låg han på sin säng och läste. När jag kom dit kollade jag bland hans böcker och tog också en bok och satte mig och läste. Så satt vi tysta i varsin del av lägenheten. Jag tyckte om att läsa redan innan jag träffade Björna men då anammade jag läsningen mera som en livsstil. Det jag uppfattade var "Björnas livsstil". Vi kunde också prata om djupare saker och meningen med livet. Någon sådan vän hade jag inte innan. Och egentligen inte efteråt heller. Vi män är tyvärr dåliga på sådant. Det kom också att bli livet vi huvudsakligen pratade om ända fram till sista gången jag träffade honom för någon månad sedan. 

Han hade emellertid en egenhet jag inte tyckte om. Ända fram till sista gången jag pratade med honom på en bänk i entrén på ICA Maxi i Kristinehamn. Trots att vi var inne i djupa samtal kunde han plötsligt börja skoja. Det var enligt mig alltid en opassande vändning av samtalet som besvärade mig. Jag lärde mig att acceptera att han gjorde så men jag led lite varje gång det hände. Och det hände också varje gång vi pratade genom hela livet. Jag vet inte varför han gjorde så. Samtalet kanske blev för djupt för honom ibland och det kanske besvärade honom.

Vi firade midsommar ihop vid Älgsjön norr om Kristinehamn. Jag var nog 15 år. 1979 alltså men jag är inte säker på året. Björna var 21 år. Han kom upp till Älgsjön senare än jag. Han var full när han kom men jag var fortfarande nykter. Vi åkte ut och paddlade kanadensare och jag fick säga till honom hela tiden att han skulle ta det lugnt så vi inte välte. Vi var fullt påklädda båda två och jag var orolig och försiktig som vanligt. Men det var inte Björna. Han ställde sig upp och satte kanoten i gungning så vatten började rinna in över kanterna. Jag blev vansinnigt arg och skrek att han skulle ge sig. Men han gav sig inte. Hur jag är skrek - och omväxlingsvis vädjade - så slutade han inte. Jag minns inte att jag någonsin varit så frustrerad. Han bara skrattade och jag såg framför mig hur mina kläder skulle vara blöta hela midsommarhelgen. Till slut gav han sig ändå och vi kunde gå iland. Jag var riktigt sur på honom men det gick över. Där och då planerade vi att vi skulle åka till Korfu tillsammans senare på sommaren.

Och det blev en resa. Jag tog tåget ner till Björna som då bodde i Göteborg. Han bodde kvar i sin studentlägenhet. Tyvärr minns jag inte var den låg. Han jobbade på Lillhagen då. Vi var nere på stan och jag köpte Pink Floyds "The dark side of the moon" och Eric Claptons "Just one night".

Här sitter han vid sin studieplats i studentlägenheten.

Landvetter.

Vi hyrde en varsin moped direkt när vi anlände. Vi bodde en bit utanför själva stan. En varsin likadan moped hyrde vi. Här är min med en vattenmelon på pakethållaren.

Här kommer Björna på sin iförd sina beiga frottékalsonger som han gick i hela veckan. Han tyckte väl att shorts var överflödigt. Den där mopeden söp han bort sedan. Vi var på olika håll en kväll. När jag kom hem till lägenheten var inte han där men när jag vaknade på morgonen låg han påklädd i sin säng. Han hade vita byxor på sig och på hans högra innerlår syntes det att han legat under sin moped och hade spår efter en svartoljig mopedkedja. Han mindes att han kommit till ett stort hotell med dansrestaurang. Han hade "gömt" mopeden bakom en glasdörr som stod på vid gavel. Sedan mindes han inget mer. Mopeden påträffades aldrig efter det. Jag minns inte hur det slutade när vi skulle lämna tillbaka mopederna tyvärr.

På vandring i Korfu stad. Jag är övertygad om att Björna har de beiga kalsongerna på sig.

Vi åt frukost på en restaurang i närheten. "Cheese omelet" alla dagar för min del. Här med frukostsällskap av två tjejer från svenska västkusten någonstans. 

Så här såg jag ut vid den tiden. Jag ser min son Felix i bilden.

På flygplatsen innan flygresan hem. 

Vi umgicks i perioder under min uppväxt. Man hade ju olika vänner till olika saker. Jag festade mycket i 14-15-årsåldern och hade ett gäng vänner till det. Björna ingick i det gänget också men inte alltid. Han kunde utebli eftersom han prioriterade att umgås med sig själv. Så kunde jag sällan göra. Jag var tvungen att vara med där allt hände. Björna kunde ligga och läsa en lördagskväll medan livet pågick därute. Ibland flydde jag från nöjeslivet en helg och umgicks med Björna istället. Vi brukade åka upp till hans föräldrars stuga i Stockviken, Ullvettern och fiska och läsa. Alkohol hade vi alltid med oss. Starköl och sprit. Björna köpte alltid med en kvarting "Östgöta sädesbrännvin" men det kunde jag för mitt liv inte dricka. En gång vädjade jag till honom att vi skulle åka upp utan att ha med alkohol. Jag kände att det blivit för mycket av den varan i mitt liv. Det blev en jobbig helg för mig. Jag kunde inte låta bli att tänka på allt roligt som troligen pågick inne i stan. Men det gick det också. Vi tog bilen in till Storfors och jag köpte tidningen "Jaktmarker och fiskevatten" som jag låg och läste den helgen.

Här var vi ett helt gäng i föräldrarnas stuga. Jan "Mossa" Mossfeldt till vänster. Björna i mitten och Henrik "Peng" Älgsjö till höger. Det var vinter och det var iskallt i stugan när vi kom. Men det blev skönt sedan när vi eldat en stund. I det lilla sovrummet intill fanns två våningssängar med gamla tunga täcken och jag sov så gott där. Det fanns en bärbar fotogenkamin där också. Värmen från den öppna spisen tog sig inte runt hörnet in till det lilla sovrummet. 

Dagen därpå rökte vi fisk.

Här skrek Björna: -Han staker ikke, han kämper ikke, han bara glider in i måååååål!

Sedan var det kväll igen. Jag, Björna och Mossa.

Här är Björna "Best-man" på Mossas bröllop när han gifte sig med Maria Engström. Jag och Lilleman hade dragit med Mossa ut på svensexa kvällen innan och vi hade blivit jättefulla. Mossa ramlade och gifte sig med en präktig blåtira.

En annan gång när vi hade planerat att åka upp till stugan och "supa" och prata fritt en helg fick vi plötsligt motorstopp i höjd med Lövbodaåsarna. Vi lyckade få bilen till en parkeringsficka ändå och Björna öppnade oljelocket på motorn och oljan såg ut som grå filmjölk i motorn. Vi förstod att kylarvattnet blandats med motoroljan och bildat en emulsion. Det är sällan ett bra tecken och vi skulle inte kunna köra vidare. Där stod vi utefter 26:an med bilen full i alkohol, prinskorv och lite annan mat vi skulle ha under helgen. Jag var förkrossad. Vi som skulle ha det så trevligt. Nu var allt förstört. 

Björna la sin hand på min axel när han såg hur ledsen jag var, tittade mig i ögonen och sa: -Eddie. Det här är ett problem men hur stort problemet ska bli avgör vi själva.
Vi ringer till Sterner så får han köra upp oss till stugan och sedan tänker vi inte på bilen förrän vi ska hem på söndag. Då får Sterner hämta oss och köra hem oss igen.

Sagt och gjort. Vi gick till ett hus där vi kunde ringa Johan Sterner och han kom upp omedelbart. Vi fick skjuts till stugan och eldade och drack hela helgen utan att vi någon gång nämnde bilen. Han raderade sin bil ur sitt huvud medan vi skulle ha det trevligt och inte störas av det faktum att bilen stod övergiven utefter väg 26. När söndagen kom, kom Sterner och hämtade oss som avtalat. Vi bogserade ner Björnas bilvrak ner till stan och helgen var över. Det - att "styra" sin egen oro som Björna gjorde den helgen - var intressant för mig. Jag ansåg att det var "stort". Jag har alltid varit så ängslig men där fick jag mig en tankeställare. Jag önskar att jag själv kunnat leva efter Björnas insiktsfulla idé om att välja vad man tänker på. Vad som får bekymra en. Jag har aldrig kunnat värja mig mot min oro i livet men jag har försökt eftersom jag vet att Björna kunde.

När jag bodde i Göteborg i mitten av 80-talet (tror jag) kom Björna och hälsade på en helg. Vi festade som vanligt och hamnade på Pizzeria Capri på Avenyn. Björna böjde sig mot mig och sa att han ville åka hem till lägenheten så jag gav honom nyckeln. Han var inte nykter men han var inte särskilt full heller. Jag själv tyckte väl att jag hade mer att ge så jag stannade kvar. 

När jag väl kom hem på natten (Pallasgatan 4. Huset finns inte kvar idag) var dörren till lägenheten låst. Jag knackade och bankade men inte ett liv inifrån. Jag var jättearg. -Nu ligger han därinne och grisar och sover, tänkte jag. Jag tog mig ut till mina vänner i Biskopsgården där min reservnyckel fanns. Det fanns inga mobiltelefoner på den tiden så det var en krånglig resa. Jag minns inte om jag gick eller åkte spårvagn eller taxi. Jag fick i alla fall tag på nyckeln och tog mig hem till Pallasgatan igen. Men lägenheten var tom.

När jag vaknade på morgonen ringde det på dörren. En ung kille stod utanför dörren och ville sälja "GT" (Göteborgstidningen) till mig. De gjorde så på den tiden. Jag brukade aldrig köpa men jag såg framsidan: "Ung man påkörd vid Hjalmar Brantingplatsen i natt". -BJÖRNA, tänkte jag. Jag köpte tidningen och läste och förstod att en man blivit påkörd på övergångstället vid Hjalmar Branting. En polisbil i hög fart utan blåljus eller sirener hade kört mot rött. Det övergångstället var väldigt skymt av det vindskydd som fanns i anslutning till där man kunde stå och vänta på vagnen in mot stan. Ibland när jag smög över där och gick mot rött var jag tvungen att gå ut en bit på övergångstället för att se att det inte kom någon bil. Det var tvåfiligt där också så det tog en stund att ta sig över själva övergångstället man tog för att komma till Herculesgatan. Det var där det small.

Jag ringde 112 eller om det var 90 000 på den tiden för att höra mer om olyckan. De berättade att akutfallen den kvällen hade körts till Östra sjukhuset. Jag kontaktade dem och där låg han mycket riktigt. Jag åkte dit direkt och vi kunde prata lite. Jag minns inte det besöket knappt. Några dagar senare åkte jag dit igen med hans tillhörigheter. Bl a en rakapparat som han efterfrågade.

Han transporterades till Kristinehamn sedan på något vis men det har jag ingen kännedom om.

Hans humor var det inget fel på i alla fall.

Han skrev vykort till mig när han kommit hem till Kristinehamn under pseudonymen "Valdemar Benbrött".

Ytterligare ett vykort. Före sin tid när det gäller transpersoner.

Det tog tid för Björna att bli den han en gång varit med avseende på hans rörlighet. Vi hade inte så mycket kontakt under hans rehab eftersom jag bodde kvar i Göteborg ett tag till.. Därefter har vi haft sporadisk kontakt och setts regelbundet några gånger per år.

Jag hjälpte honom att skörda svamp någon gång när han startade svampodling i en källare på Mariebergs sjukhus.

Midgårds svamp hette hans företag. Vi var båda inne på Shamanism ett tag. Vi läste "Shamanens väg" av Michael Harner. Björna introducerade mig till Castaneda också. Björna utforskade det området mer än vad jag gjorde.

Vår sista sms-korrespondens från den 4 oktober. Han hade köpt min bok i början av augusti när han var här sista gången. Jag är idag så otroligt glad att vi satt här på altanen då i augusti och jag fick berätta för honom vad otroligt mycket han betytt för mig under min uppväxt. Jag berättade hur jag blivit en tillbakadragen bokläsare tack vare honom. Och att jag älskade mitt nuvarande liv. Hur jag såg upp till honom när jag var med honom när jag var tonåring. Vilken förebild han egentligen var. Jag hann avslöja allt han betytt för mig genom livet vid detta sista ordentliga samtal och det är jag så lycklig över. Att han fick höra det innan det var försent.

Jag berättade aldrig att jag alltid haft problem med att han alltid plötsligt började skoja när vi pratade allvar. 

Utan min älskade vän Björna hade jag varit någon annan än den jag blev.

Konstigt men så är det...

Gubbar och tanter

När man skriker på ett pojklag i fotboll använder man: "Kom igen nu gubbar". Man gör barnen äldre än vad de är. När man skriker på ett gäng kvinnliga pensionärer som kör ett gympapass skriker man: "Kom igen nu tjejer". Man gör damerna yngre än vad de är.

Lördag i kapellet. Lyckades ligga kvar till 8:30 innan jag gick upp. Jag vaknade före kl 6 och var som vanligt frestad att gå upp för att lördagen skulle bli riktigt lång. Men Sivan hoppade upp i sängen bredvid mig och var så varm och go så jag ville ligga en stund med henne på armen innan jag gick upp. Och jag lyckades uppenbarligen somna om.

Jag vaknade till en grå dag. 5 grader varmt och helt stilla. Marken är helt mättad av vatten efter flera dagars ihållande regn och snösmältning. Tätt duggregn strax över fryspunkten. Det kändes väldigt dystert. Tände en brasa direkt på morgonen i alla fall.

🎵  "Himlen är otydligt, grå"  🎵

Åkte och handlade. Kompletterade till en Nam Tok som jag började förbereda redan igår. Mina notor brukar vara små men den här tog nog priset. Inget slöseri på papper i alla fall.

Nam Token blev jättegod trots att jag improviserade en del.

Hade just ett underbart oplanerat besök av min underbara vän Sabina Sändh. Hon lever som hon är värd denna kvinna med mycket intressant umgänge i Sverige och Norge. Jag har kommit att bli hennes "reserv" när hon inte har något annat umgänge när hon åker över riksgränsen från Norge för att träffa svenskar. VI hade ju en tid med ett gemensamt hibiskusintresse hon och jag. Men mitt intresse falnade ju efter alla incidenter med ohyra. Nu tar hon över mitt kringmaterial vad gäller hibiskusuppdrivning.

Och jag älskar hennes besök. Idag mer än någonsin. Underbara Sabina!

Jag tror jag ska lyssna på musik ikväll och dricka en och annan starköl. Jag dricker tydligen inte bara Norrlands guld 3,5 längre när jag dricker. Jag tror jag är på väg in i en period med den holländska gruppen Focus igen. Lyssnar på Santana till att börja med.

Fredag och tre veckor kvar

Veckorna går ganska fort ändå. Om de bara ville sakta ner när jag väl kommit till lägenheten vore det bra också. Det är en del svenskar på plats som jag känner nu. Och här sitter en som det ska bli mycket intressant att lära känna i framtiden.

Gullans pöjk, Sven Bornemark. Han och hustrun Anna åkte ner igår men tyvärr hinner de åka hem igen innan jag kommer ner denna gång.

Nu har jag börjat skriva på nästa skrift "Min resa till Spanien" eller vad jag ska kalla den. Det blir ingen bok. Det blir heller inte en egen blogg. Det kommer att bli ett pdf-dokument som den intresserade kan skriva ut eller läsa på skärm eller läsplatta. Då kan jag även ta med bilder som stöd för berättelsen. Det kommer att ta ett tag innan den blir färdig men jag mailar dokumentet till dem som vill ha det när det är klart. Jag skriver lite då och då och kommer skriva nere i Spanien också. Det känns bra att ha någon att skriva för så jag föreställer mig Sven och Anna som läsare. Vad skulle de vara hjälpta av att veta? Till hösten kanske jag känner mig klar.

Ovan nämnda Sven och Anna är på väg att flytta ner. I alla fall i tanken än så länge och jag diskuterar gärna med dem och delar med mig av mina tankar runt det hela. För mycket tankar blir det. Just nu tänker jag på hur återkomsten ska bli den 25 november. Jag har börjat kolla reklambladen från Carrefour, Mercadona och Alcampo för att börja planera mina måltider redan.

Där har jag redan märkt att verkligheten blev annorlunda än drömmen. Jag trodde inte jag skulle vilja laga så mycket mat som jag i själva verket nu drömmer om att få göra. Det lilla köket jag har i lägenheten är helt annat än optimalt men jag ska se till att det duger. Hade jag tänkt att jag skulle laga en massa mat i lägenheten hade jag prioriterat annorlunda kanske. Det är det jag menar när jag skriver att man ändrar sig alltid under resans gång men det är inget konstigt med det. Det kan ändå inte få stå vägen för det avgörande beslutet. Jag kommer att komma på hur jag ska jobba i köket och andra utrymmen för att uppnå drömmar och förverkliga idéer som jag har och får.

Eldar i kapellet i kväll. Försökte och gå min kvällspromenad igår men höll på att frysa ihjäl så jag vände och gick hem igen. 

Jag fick ordning på min ryggsmörjare ikväll. Jag diskade ur den gamla trögflytande hudkrämen och fyllde på med ny lättflytande och ryggsmörjaren fungerade precis som jag ville. 

Jag kunde sitta resten av fredagskvällen med välsmord rygg.

Lade mig tidigt och läste.

Tankar runt nytt boksläpp

Det kom inte så mycket snö som de varnade för igår. Det kom nog snarare ner som regn här över kapellet vilket gjorde att det var ett tunnare snötäcke när jag vaknade än vad det var när jag gick och la mig. Jag gick ändå ut och skottade fram soptunnorna på morgonen. Det är tömningsdag idag.

Jag funderar fram och tillbaka. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag skriver ju på en sammanfattning av mitt lägenhetsköp i Spanien. Hur jag tänkte under processen och möjligheten till att någon annan skulle bli hjälpt av de funderingarna jag hade. Men ju mer jag skriver, desto mer blir jag tveksam till hela projektet.

Jag märker att jag blir mer kritisk när jag skriver. För att allt ska bli rätt. Det kräver en del research för att inte en massa killgissningar ska presenteras som fakta. Jag har redan strukit flera stycken p gr a att jag är tveksam till riktigheten i mina påståenden. I en tryckt bok känns det viktigare att allt är helt korrekt än vad det är i ett blogginlägg. Jag hade problem t ex när jag skulle skriva hur gamla vitvarorna var i lägenheten jag köpte. Jag gick igenom bloggen och en massa handlingar jag hade digitalt för att hitta byggåret men jag gick fullständigt bet. Jag tror jag har informationen på ett papper i lägenheten men där är jag ju inte nu. Jag fick dra till med "i början av 2000-talet" för det var jag säker på. Men var det 2003 eller rent av 2008? Det är ändå fem år som är ganska viktiga om jag på ett riktigt sätt vill berätta hur gamla vitvarorna var.

Som den naturvetare jag är vill jag ju kunna faktagranskas. Jag skrev också följande: "Värt att veta är också att man kan välja ett hus som ligger ute som vilken mäklare som helst har på sin webbplats eller i sitt skyltfönster och be att få titta på det men vilken mäklare som helst. Om man hittat en mäklare man fått förtroende för kan just den mäklaren visa objektet när denne fått tag på nyckelknippan till boendet."

Det är något jag hört och mäklaren Christopher sa det också vid ett tillfälle. Om jag inte minns fel vill säga. För säkerhets skull strök jag hela stycket.

Det enda jag med enkelhet kan skriva om var hur jag tänkte i de olika situationerna. Inte författa en beskrivning av hur en lägenhetsaffär egentligen går till eller hur det spanska samhället egentligen fungerar. Det blir för mycket research som sagt och det finns redan en sådan bok som jag själv läste när jag påbörjade min resa.

"Drömmen om att leva och bo i Spanien" av Sven F Karlström. Den är från 2018 och håller säkert ännu. Han hade dessutom bott i Spanien i 32 år när han skrev den. Min idé var nog att skriva min version av den egentligen. Inte lika fullmatad men på mitt sätt. 

En annan sak som besvärade mig när jag skrev var att jag inte kunde lägga med bilder som stöd för min berättelse. Om man ska låta trycka en bok blir det jättemycket dyrare om man vill ha med bilder i den. Det blir en extra kostnad för varje sida som ska innehålla en bild och jag skulle nog egentligen vilja ha bilder på nästan alla sidor. Det skulle också innebära jättemycket arbete med layouten. Att se till att bilder hamnar där de ska på sidorna så det inte ser dumt ut o s v. Det skulle bli för stort och komplicerat projekt så det skulle ta bort det roliga med det. Dessutom tycks inte folk vilja läsa böcker längre. Åtminstone inte de moderna människorna som det bara blir fler och fler av.

Under min bloggkarriär har jag haft "sidobloggar". T ex när jag varit på mina resor. Då har jag övergivit min ordinarie blogg för en tid och skrivit i en separat för att det ska vara lättare att hitta vissa händelser i efterhand. Om man tittar till höger om min ordinarie blogg (på en dator) ser man mina andra bloggar uppradade. 

När jag senare lät börja skriva ut ordinarie blogg efter varje år insåg jag bristen med att göra på det sättet. Då kom ju inte mina resor under det året med eftersom man låter skriva ut en blogg i taget. Anledningen till att jag villa ha allt utskrivet var att jag var rädd att all dokumentation av mitt liv plötsligt skulle försvinna en dag. Allt ligger ju på Internet och jag har ingen egentlig rådighet över det. Försvinner det bara plötsligt kan jag ingenting göra åt det. Jag förstod ju värdet av det skrivna. För mig själv och för Felix, så jag lät skriva ut alltihop. Och gör så även nu efter varje år. Det är egentligen orimligt dyrt men det är för Felix skull. För att han och hans barn ska kunna läsa hur pappa och farfar tänkte i början av 2000-talet. Vem skulle inte vilja ha en sådan sammanställning av sin egen förälder?

Nu överväger jag ändå att starta en ny blogg som sammanfattar intrycken för min egen "Dröm om att leva och bo i Spanien". Dessutom pågår ju drömmen fortfarande. Det skulle innebära att den intresserade kunde följa den bloggen och slippa allt annat trams om att laga indisk mat och skotta snö. Dessutom kunde jag på ett enkelt sätt få in bilder som stöd för min text. Jag är inte intresserad av att någon ska behöva betala pengar för att få läsa genom att behöva köpa en trycksak heller. Jag har ju alltid velat ge ut en bok och i och med det kunna kalla mig "författare" men det har jag ju redan gjort. Även om jag ändå inte kallar mig författare för det.

Jag grubblar vidare på detta.

Snö

Just som jag var så nöjd att jag kommit igång med mina långpromenader rasade det ner en jävla massa snö idag. Men jag återfick åtminstone den där goa hemtrevliga pandemikänslan igen. Jag fick leta reda på snöskyffeln men höll på att gå bet. Trots att det är en ganska skrymmande sak så fick jag leta överallt.

Den stod i utrymmet jag tittade i först insåg jag när jag påbörjade andra varvet bland möjliga ställen. Det var bara det att den var svart. Jag var övertygad om att den var mörkblå. Jag hade letat efter något mörkblått första gången. Konstigt att färgen är viktigare än formen i det avseendet.

Idag åt jag Dal till lunch som jag plockade fram ur frysen. Vegetariskt indisk böngryta. Det var gott men det var bland det första jag lagade när jag inledde min indiska period. Jag tyckte det märktes. Den var inte så avvägd kryddmässigt.

Jag vet inte hur jag ska göra med mitt nya bokprojekt. Ska jag nöja mig med att lägga upp texterna här? Ska jag göra det till att börja med för att senare sammanställa allt i en bok? Orkar folk läsa böcker längre? Orkar folk läsa långa blogginlägg? Det blir ju en väldigt begränsad räckvidd om jag bara lägger materialet här. Även om jag flaggar för inläggen på FB. Tja. Jag vet inte riktigt.

Men jag lägger upp början på inledningen här nu i alla fall. De första styckena i inledningen lade jag upp redan häromdagen. Ni kan väl skriva till mig i kommentarerna på FB om ni tycker jag behöver förtydliga saker. Då blir det ju lite interaktivt också.

Det är ganska mycket att tänka på när man skaffar boende i Spanien. I andra medelhavsländer också förstås men jag har bara erfarenhet av Spanien. Jag tänkte beskriva min "resa".

Jag satte mig en lördagmorgon och gjorde en lista över vad man borde berätta för dem som tänker sig att investera i ett boende i Spanien. Spanien som sagt. Något annat har jag ingen erfarenhet av.

Nedanstående lista skrev jag i ett svep. Punkter man kan ha olika åsikter om. Saker som behöver förklaras lite, eftersom de är annorlunda än vad i alla fall jag är van vid. Jag vet ju vad som är viktigt för mig. Sägas ska att det förstås är betydligt enklare att ta beslut när man är ensam om att ta dem. 

Läget, Grannskapet, Trafik, Affärer, Restauranger, Störningar, Gated community, Parkering, Grannar, Uthyrning, Ockupanter, Hemlösa, Hundar, Katter, Ohyra, Luftfuktighet, Cykel, Havet, Kollektivtrafik, Kinabutiker, Utsikt, Själva grejen, Dagsljus, Räckvidd, Möbler, Vitvaror, Badrum, Trappor, Facebook, Internet, Svenska varor, Mäklare, Alkohol. Om jag tänker några minuter till kan listan säkert bli dubbelt så lång.

Jag tänkte jag skulle beskriva några av ovanstående funderingar. Jag inser också att man skulle kunna göra filmklipp om i princip alla punkter på min lista. Jag har faktiskt redan tänkt att göra en liten film om hur det är att bo i en "Gated community" när jag kommer ner. Och varför jag tycker att det är grejen när man ska vara härnere. Det jag "nu" tycker är viktigt. Det kan hända att jag kommer på andra tankar efter en tid. Jag har märkt att jag kan ändra mig över tid och tänka på ett helt annat sätt än vad jag tidigare gjort. Så är det ju med allt och det är bland annat det som är så roligt med det här livet. Att man inte vet något om framtiden och att man kan ändra sig från tid till annan. Och att man får ändra sig. Det ska aldrig vara prestige i att hålla fast vid tidigare åsikter eller val man gjort. Då blir livet mycket besvärligare om man tänker så.

Jag tänkte beskriva min resa inleddes från allra första början. Fördelen med att ha en blogg (kapellbloggen) och skriva om sina tankar och åsikter är att man oftast får stå oemotsagd. Att uttrycka åsikter i trådar på FB är utsiktslöst. Det tycks som om det finns folk som specialiserar sig på att vara elaka mot andra människor, ifrågasätta allt och förminska andra. En vanlig sak jag ser i dessa FB-grupper är att seriösa frågor snabbt övergår till att bli diskussioner som liknar ren mobbing och ondska. Jag vågar inte ställa frågor där längre.

Jag tror mina tankar föddes runt 2015. Närmare bestämt januari 2016 men under 2015 hade jag börjat tänka i banorna att jag inte var helt nöjd med vintrarna i Sverige. Under början av 2016 mådde jag oerhört dåligt. Psykisk ohälsa som triggades i gång av ett hjärtekrossare uppbrott av en relation i slutet av 2015. Så dåligt har jag aldrig mått förut och jag låg bara och grät och tittade på TV. Jag vågade mig inte ut bland folk och ville inte ha besök. Sjukskriven ensam med min egna hjärna som då plågade mig. 

Det händer mycket i en 50+-hjärna ändå. 2016 blev ett omvälvande år för mig. När jag låg och tittade på TV såg jag de här programmen där britter är nere på varmare breddgrader och letar semesterboende. Jag blev mer och mer nyfiken på ett liv i varmare klimat. Först tänkte jag mig ett liv i en liten by i Ungern. Ungerns varma somrar tycker jag om. Tryckande varmt inlandsklimat. Och det ungerska köket älskar jag. Språket är förstås helt omöjligt att förstå men jag trodde nog jag skulle klara mig ganska bra som enda svensken i byn. Redan då hade jag förstått att jag helst umgås med min egen hjärna. Det blir liksom enklast så. Inga andra hjärnor att kompromissa med. Inte för att jag tyckte om min hjärna särskilt mycket då men jag hade på något vis tankarna på att min hjärna inte ska påverka andras hjärnor. Det blir bara till det sämre tyckte jag och här kom tankarna in att världen skulle vara en bättre plats utan Eddie Persson. 

Mer och mer insåg jag att jag skulle behöva leva någorlunda isolerad för att "skona" omgivningen. Jag hade egentligen inget emot det heller. Jag har alltid tyckt om att vara själv och ta mina egna beslut. Hur det än blev vände jag min svaghet till att bli en styrka för mig. Jag började hylla min egen hjärna och tycka det var intressant hur saker och ting kan ta en annan vändning. Jag blev allt mer filosofiskt lagd och funderade mycket över existentiella frågor och min egen livsåskådning. Jag kanske inte behövde isolera mig? Det kanske räckte att jag gömde mig lite för världen.

Sedan kom pandemin. Det bästa som hänt i mitt liv. Plötsligt så var det inget konstigt att isolera sig. Jag slapp ifrån driften att vara där alla andra var. Att umgås med personer av plikt och inte av egen vilja. Plötsligt kände jag en ödesgemenskap. Alla var tvungna att isolera sig. Jag började arbeta hemifrån och älskade det. Jag insåg också ganska snart att med det arbetet jag har så spelar det ingen roll om jag sitter i en kontorsbyggnad i Karlstad, i mitt hem i Kristinehamn, mitt i skogen i Värmland, i ett annat land eller på månen. Bara jag har en stabil internetuppkoppling.

Jag började fundera på att köpa husbil. Då kunde jag ju bo vart jag ville. Och jobba från bilen om jag skulle få tillåtelse från min arbetsgivare. Jag kunde åka runt överallt och följa det fina vädret. Åka ut i skogen och sova på nätterna där inga störningar från den farliga omvärlden fanns. Jag kunde ju till och med åka utomlands till det riktigt bra vädret. Så gick mina drömmar ett bra tag. Jag läste på nätet om folk som förändrat sitt liv i den riktningen. Jag googlade på stabila internetuppkopplingar från fordon. Vilka lösningar som fanns. Jag åkte till och med runt till husbilsförsäljarna och provsatt flera modeller och funderade på hur de skulle kunna byggas om invändigt till ett stort effektivt kontor. Husbilar har ju förstås sina baksidor som inte är så trevliga. Bland annat har de en motor som kan krångla, däck som måste bytas, vägtullar som måste betalas och ställplatser där det kostar en slant att stå varje natt. Jag hade siktet inställt på spanska sydkusten eftersom det var det närmaste stället att åka till om man ville leva vid medelhavet. Först spetsade jag in mig på en liten stad som hette Santa Pola. Det verkade vara ett paradis för husbilscommunityn. Jag fördjupade mig mer och mer i Costa Blanca. Jag hade flera vänner som hade boende i Torrevieja och ju fler människor jag pratade med, desto fler gamla vänner upptäckte jag som tagit sin tillflykt just till Torrevieja. Lägenheterna där som jag skulle kunna tänka mig att leva i kostade inte heller en bråkdel av vad en husbil kostade med drivmedel, reparationer och ställplatser. Jag beslöt mig för att hyra ett boende där en månad för att se hur det var. Så skedde också vintern 2021. Det var nog tur att det var lågsäsong när jag började bygga upp mina tankar om en framtid därnere. För det gjorde jag nästan omedelbart. Det var ju inte lika mycket turister som det är på sommaren. Det har till och med visat sig att vara ett av skälen att hålla sig därifrån på sommaren. Det var varmt och skönt trots att det var december. Jag gick i kortbyxor varje dag. Det verkade ganska billigt att leva där. Staden var ful men det gick ändå att vara där.

Innan jag åkte ner hade jag varit på banken och frågat hur mycket jag rimligen kunde låna på huset jag bor i här. Alltså hade jag en liten budget med mig ner som jag kunde planera efter lite. Jag hade ett tak för vad ett boende fick kosta.

Jag flög ner från Arlanda en tidig morgon den 11 december 2021. Pandemi rådde. Jag hade fått min första spruta och jag hade mitt covid-pass.

Det var gott om plats på flyget i dessa coronatider. Jag lyssnade på Pekka Pohjola i hörlurarna. Albumet ”Keesojen Lehto” gick på repeat hela resan och när jag lyssnar på det albumet idag minns jag känslan jag hade. När vi landade satte jag mina 42:or på det spanska fastlandet för första gången. Jag hade tidigare varit på Gran Canaria och Teneriffa men aldrig på fastlandet. Jag åkte buss från flygplatsen i Alicante till Torrevieja och tittade genom bussfönstret och förundrades över landskapet. Det såg ut att vara vulkaniska bergarter. Mycket kargt buskland. Växterna såg ut att vara pinade av värme och vattenbrist. Torra, vedartade och antagligen taggiga. Stora planteringar med konstiga grödor förutom alla citrusplantager som var klara för skörd. Stora vägar i bra skick. Okej, modern och välskött infrastruktur, tänkte jag. Jag visste egentligen inte alls vad jag skulle möta.

När jag kom in i själva Torrevieja reagerade jag på att det var trångt och fult. Ingen genuin och gammal bebyggelse. Det var som att komma in i ett stort miljonprogram. Jag tog en taxi därifrån till adressen jag skulle bo på. Längst bort på Calle Urbano Arregui nästan vid Aldiaffären som sedan skulle bli min närmaste livsmedelsbutik. Jag hade ju sett på kartan hur jag trodde taxin skulle åka för att ta mig dit och det stämde ganska bra. När taxin var framme visste jag ungefär var jag skulle gå in. Det var en gated community med gånggrindar. Inga fordon inne på området. Jag letade och letade efter rätt trapphus. De var inte numrerade så jag provade nyckeln i tre uppgångar innan jag hittade rätt. Jag släpade upp min väska för tre smala trappor och låste upp ytterligare en gallergrind innan jag nådde själva ytterdörren. Det kändes skönt när jag även låst upp den och fått lasta in mina väskor.

Jag satte på el och vatten som jag blivit instruerad och gick sedan en långpromenad västerut till Punta Prima. Jag hade planerat att göra det det första jag gjorde för att köpa sängkläder och handdukar och så vidare. Jag hade planerat denna promenad redan hemma i kapellet. Jag visste att det låg en Jyskbutik i Punta Prima. Det var varmt och svettigt att gå hela den långa vägen. På morgonen hade jag halkat på en isfläck utanför hotellet i Stockholm och nästan blivit liggande i den grusiga blötan men jag hann ta emot mig och hade skrapsår i handflatorna efter det tillbudet.  Jag var fortfarande ovan att vara i Spanien förstås och promenaden tog lång tid eftersom jag ville utforska växtligheten jag passerade. När jag kom fram till Punta Prima var jag hungrig och jag hittade direkt en indisk restaurang (Gandhi restaurant) där jag satte mig och åt jättegod indisk mat. Lamm Tikka Masala med ris och Naan. En mangolassie efteråt. Servitören satte sig en stund vid mitt bord och jag kände mig lite besvärad. En ung svart kille som verkade intresserad av min kamera. Nuförtiden är det ovanligt att folk har riktiga kameror när mobiltelefonerna tar så pass bra bilder. Han frågade om jag var fotograf.

Inne på Jysk förstod jag att det skulle bli dyrt att handla där. Jag köpte så få saker som möjligt. Inget täcke som jag hade tänkt men lakan, en kudde och handdukar.

Jag tog en taxi tillbaka och när jag kom in på området hittade jag inte rätt port den här gången heller. Att det skulle vara så svårt att begripa hur området var inordnat… Till slut hittade jag rätt och gick omedelbart bort till Aldi för att handla till kylskåpet som hade börjat bli lite kallt vid det här laget.

Jag hade packat ur min handbagageväska för att kunna dra mina varor i hemåt. Andningsmask var regel överallt i butiker och på bussar. Om man inte hade det kom man inte ens in i butiken. En dag när jag gick dit insåg jag att jag glömt mask. Jag gick hem direkt igen och hämtade den. Det var en diskussion jag inte ville ta vid entrén så jag fick göra mig omaket att gå hem och hämta en.

När jag kom tillbaka från Aldi hittade jag rätt uppgång något snabbare. Jag fyllde kylskåpet med mina varor och tog det lugnt resten av kvällen. Jag gick inte ut något mer. Jag var trött efter dagens resa och alla nya intryck. Jag somnade tidigt första kvällen.

Nästa dag vaknade jag också tidigt. Det blev en kall natt och jag trodde att ett fönster ovanför mig var öppet. Jag kollade men det var stängt. Jag insåg då att det var enkelglas i fönstren och jag låg med huvudet mitt i ett kallras från den kalla glasytan. Dessutom hade jag hört trafiken hela natten. Ljudisoleringen var obefintlig och alldeles i närheten låg den stora motorvägen 332:an där utryckningsfordon ständigt passerade. Lägenheten låg ganska nära det stora sjukhuset.  Åt lite frukost och väntade på att världen skulle vakna.

Lägenheten var ganska trevlig. Tre sovrum, ett litet allrum och ett litet kök. Badrum i ena änden och en liten balkong i den andra. Redan den första morgonen hade en liten kravlista börjat byggas upp. En sådan kan delas upp i olika kategorier; ”Need to have and Nice to have”. Lägenheten jag hyrde låg inom ett litet inhägnat område där man inte ens fick parkera cyklar på området. Bilar var hänvisade till parkering i gatumiljön. Jag ville ju ha både scooter och cykel så jag skulle inte kunnat bo där. Scootern på gatan på nätterna och cykeln i lägenheten dit det var tre smala trappor och där jag knappt tog mig upp med resväskan när jag kom. Otänkbart. Jag har inte nerver till att ha en scooter parkerad på gatan på nätterna. Min hjärna skulle hela tiden oroa sig över scootern. Jag förstod också att det inte alltid var så här lugnt på området. Det var bara ett fåtal personer där i december. På området fanns också en pool för de boende. I bottnen av poolen hade man skapat en kompassros i mosaiken. En kompassros som inte visade de riktiga väderstrecken. Den fanns där bara för dekoration. Jag skulle ha svårt att passera den felvända kompassrosen varje dag. Sådant slarv kan irritera mig lite för mycket. Tyvärr har jag inte lärt mig att värja mig mot sådana subtila intryck. Felvänd kompassros i den gemensamma poolen går alltså bort. Listan började ta form. Jag var ju i köparrollen så jag kunde ju skapa min lista helt ifrån noll.

- Minst tvåglasfönster
- Inte nära trafikled
- Parkering inom inhägnad eller i garage
- Helst inte tre smala trappor

Med tanke på att alla fönster och dörrar i hela staden var försedda med järngaller så var det tydligen det som behövs i Spanien. Är det mycket inbrott och sådant? Får man inte ha sina sker ifred här? Är det värre här än någon annanstans eftersom människorna skyddar sig så ambitiöst? Det kändes inte riktigt bra. För att ta mig in i lägenheten behövde jag ta mig igenom tre gallergrindar och en säkerhetsdörr i stål. Fyra olika nycklar som det tog ett par dagar att lära mig.

Jag gick ut runt kl 9 och gick ner till havet. Dit var det inte långt. Endast ett par kvarter men det var ingen badstrand. Det var klippor och stenar men ändå hav. Jag gick inåt stan men tänkte att jag inte skulle ta i så mycket i början. Jag var inte van att gå långa promenader och det var ett känt misstag jag alltid gjorde när jag kom till en ny plats. Att gå mig fördärvad redan första dagen. Jag skulle ju vara på plats i en månad och hade ingen brådska att utforska. Jag gick utefter stranden på strandpromenaden. Passerade stranden Naufragos och vände vid stranden Acequión. Jag mötte en man med en liten hund. Hunden fick tokspel när han såg mig och bet mig i byxbenet. Jag skrek oförskämda ord till hundägaren som bad så mycket om ursäkt. På tillbakavägen stannade jag vid ett litet strandcafé och drack kaffe och tog en croissant.

Det är många hundar här. Det kommer att bli jobbigt för mig. Och hundskit överallt. Folk plockar inte upp efter sina hundar. Det kan ligga stora rukor på marmorbeläggning och det ser väldigt illa ut. Oftast ligger det små smala torra svarta korvar överallt men ibland handlar det om blöta hopfallna bruna rukor som kollapsat av sin egen tyngd och flutit ut. Ibland frestas man att ta genvägar över ödetomter men det är som att gå på ett minfält. Ofta finns det små upptrampade stigar eftersom folk brukar gena och i anslutning till dessa stigar ser det bedrövligt ut. Ibland såg man knappt hundskiten i vegetationen. Ibland steg en flock flugor upp från sin måltid när man närmade sig och det var ett tecken att man bör se sig för.

På alla ödetomter låg också högar av avfall. Inte så mycket blöta hushållssopor men byggmaterial som blivit över efter någon renovering. Toalettstolar, badkar, kakel och trasiga möbler.

Jag började tänka på vad spanjorerna är för sorts folk egentligen. Som accepterar att det ser ut som det gör. Och kommunen. Hur kan kommunkontoret låta det se ut så här. Skulle jag klara av att leva i ett sådant samhälle? Där man struntade i att hålla rent och där man behövde skydda sig själv och sin egendom med galler och lås överallt? Det kändes onekligen konstigt.

När jag lämnade det lilla strandcaféet hade det hunnit bli varmt och jag var ohjälpligt felklädd. Jag tog av mig min hoodie och gick hemåt i t-tröja men tyvärr hade jag långbyxor på mig.

Jag höll på att aldrig komma in i lägenheten. Jag kom inte ens in på området med min nyckel. Efter att ha provat ett antal grindar insåg jag att jag var i fel kvarter och försökte komma in. När jag väl hittade mitt kvarter gick det enkelt att till och med hitta min egen trappuppgång.

När jag kom in bytte jag om till sommarkläder och satte mig på balkongen och åt ett par underbart söta mandariner jag köpt på hemvägen. Sedan gick jag upp och utforskade soltaket. En avdelning uppe på taket tillhörde lägenheten dit bara lägenhetsinnehavaren hade tillträde. Jag letade fram en solstol och satte mig en stund i den sköna värmen och tänkte och halvslumrade. Hela tiden nya intryck att bearbeta. Denna dag var det hundar och skräp som tankarna snurrade runt. Och gallergrindar och säkerhetsbiten.

Jag tänkte också på min ena spanska granne. Han har en liten hund som skäller oavbrutet. Med jämna mellanrum skriker han till åt hunden. Han spelar musik på balkongen och alla kroppsljud förstärker han. Han skriker när han nyser, gäspar och hostar. Som om han ville att alla skulle höra honom. Plötsligt tystnar musiken, det slår i ett antal dörrar och strax därefter ser man honom lämna sin lägenhet med sin hund. Samma varje dag insåg jag senare.

Högljudda grannar är det svårt att skydda sig mot. Att välja grannar går inte någonstans om man inte väljer att bosätta sig väldigt långt från mänskligheten.

Jag gick till Aldi och handlade lite mer matvaror och gick tillbaka och lastade ur. Sedan gick jag ner till en restaurang vid havet jag planerat att besöka. De serverade bara julmat denna afton och det satt ett stort sällskap med britter i partyhattar och åt. Jag gick till en lite mindre restaurang och tog en öl. Men det var oklart om det gick att äta där just då så jag nöjde mig med att dricka. Sedan gick jag hem och åt i stället. Jag hade bara rört mig i mitt eget kvarter den dagen i princip och tog en tidig kväll.

Följande dagar promenerade jag samma väg in mot själva centrum. Ibland tog jag bussen tillbaka när jag någorlunda kommit underfund med hur man läste busstabellerna, när jag rett ut vilken linje jag skulle åka med och hur man betalade.

Ikväll fortsätter jag att skriva på inledningen.

Att skaffa boende i Spanien

Det är ganska mycket att tänka på när man skaffar boende i Spanien. I andra medelhavsländer också förstås men jag har bara erfarenhet av Spanien. Jag tänkte beskriva min "resa".

Jag satte mig denna lördagmorgon och gjorde en lista över vad man borde berätta för de som tänker sig att investera i ett boende i Spanien. Spanien som sagt. Något annat har jag ingen erfarenhet av. Nedanstående lista skrev jag i ett svep. Punkter man kan ha olika åsikter om. Saker som behöver förklaras lite eftersom de är annorlunda än vad jag är van vid i Sverige. Jag vet ju vad som är viktigt för mig och det är ju betydligt enklare när man är ensam om att ta besluten.  

Läget, Grannskapet, Trafik, Affärer, Restauranger, Störningar, Gated community, Parkering, Grannar, Uthyrning, Ockupanter, Hemlösa, Hundar, Katter, Ohyra, Luftfuktighet, Cykel, Havet, Kollektivtrafik, Kinabutiker, Utsikt, Själva grejen, Dagsljus, Räckvidd, Möbler, Vitvaror, Badrum, Trappor, Facebook, Internet, Svenska varor, Mäklare, Alkohol. Om jag tänker några minuter till kan listan säkert bli dubbelt så lång.

Jag tänkte jag skulle beskriva några av ovanstående funderingar. Jag inser också att man skulle kunna göra filmklipp om i princip alla punkter på min lista. Jag har faktiskt redan tänkt att göra en liten film om hur det är att bo i en "Gated community" när jag kommer ner. Och varför jag tycker att det är grejen med att ha ett boende härnere. Det jag "nu" tycker är grejen, vill säga. Det kan hända att jag kommer på andra tankar efter en tid. Jag har märkt att jag kan ändra mig över tid och tänka på ett helt annat sätt än jag gjort tidigare. Så är det ju med allt och det är bl a det som är så roligt i det här livet. Att man inte vet något om framtiden och att man kan ändra sig från tid till annan. Och att man får ändra sig. Det ska aldrig vara prestige i att hålla fast vid tidigare åsikter eller val man gjort. Då blir livet mycket besvärligare om man tänker så.

Idag tänkte jag skriva om själva grejen med att skaffa boende därnere. Hur min resa inleddes. Fördelen med att ha en blogg och skriva om sina tankar och åsikter är att man oftast får stå oemotsagd. Att uttrycka åsikter i trådar på FB är utsiktslöst. Det tycks som om det finns folk som specialiserar sig på att vara elaka mot andra människor, ifrågasätta allt och förminska andra. En vanlig sak jag ser i dessa FB-grupper är att seriösa frågor snabbt övergår till att bli diskussioner som liknar ren mobbing och ondska. Jag vågar inte ställa frågor där längre.

Jag skrev och skrev i förmiddags och förstod ganska snabbt att det kommer att bli väldigt mycket att skriva. Jag hade ju listan ovan med rubriker. Tänkte på all den text som behövde produceras för att förklara allt på listan. Det skulle räcka gott och väl till en ny bok.

Lagom till kl 11 kände jag mig klar med skrivandet och åkte ner till stan för att träffa Ronny Ivar. Vi gick och tog en fika på Gretas även denna lördag.

Felix var här en sväng och åt brödknödel och pörkölt.

Så här såg det ut på tallriken. Det blev underbart gott och jag skulle varit nöjd om jag fått denna rätt på en restaurang i Prag. Jag skulle antagligen återvänt dit för att få samma mat nästa dag. Helt underbart!

I eftermiddags gjorde jag nokedli också eftersom knödeln inte kommer att räcka till hela pörkölten.

Innan jag slog igen datorn för kvällen klippte jag ur det jag skrivit under förmiddagen och klistrade in det i ett Worddokument istället. Är det början på en ny bok månde? Tja kanske det.

Mina älskade starar

Nu är det mindre än en månad kvar tills jag får träffa mina underbara starar som låter så vackert på hustak och i palmer inom mitt lilla område där jag bor. Jag behöver det så väl nu med mitt djupfrysta axelparti. Nu är det fredag igen. Exakt fyra arbetsveckor kvar.

Mina koltrastar, mina svarta rödstjärtar, mina ringduvor och mina munkparakiter. Mina dystra gråsparvar som pickar på gräsmattan framför min uteplats. Petras hund "Bani" som viftar på svansen så fort jag ropar "BANI!". Den smala grå argsinta belgiskan med sin miniatyrhund som heter "Mini" tror jag. 

En hund som är mindre än en katt och går klädd i polisuniform på vintern. 

Det är så fantastiskt att ha något att se fram emot. Det är nog det livet går ut på. För att klara en byråkrats grå vardag med axelparti kallt som en snödriva måste jag dagdrömma om det fria livet i min lägenhet. De första två dagarna efter min ankomst är helt fullbokade redan. Jag vet precis vad jag vill göra och i vilken ordning. Få saker skulle kunna ändra den planeringen.

Ikväll gav jag mig på att göra brödknödel. Till den gjorde jag en ungersk köttgryta. En pörkölt på nötkött. Jag ville prova att göra pörkölt i tryckkokaren för första gången. Knödeln är tjeckisk men pörkölten är ungersk. Det blir en östeuropeisk kombo som kommer att bli gudomlig.

Knödel.

Knödeln åkte in i kylskåpet tills imorgon. Då ska jag värma den i ånga.

Och pörkölt.

Jag åt inget ikväll. Jag provsmakade förstås och det var gudomligt gott. Jag ska reda pörkölten lite imorgon bara och smaka upp den lite till. Jag ställde ut den för avsvalning på altanen över natten. Imorgon lunch ska jag provsmaka på riktigt och fotografera rätten när jag lagt upp på tallrik. Det blir matlådor till mig och Felix inför kommande vecka.

Ryggen i centrum

Min skyddsväst har kommit också. Jag såg direkt när jag packade upp den att den är för liten. XXL beställde jag men skulle jämföra den med en L.

Den här årstiden brukar kunna bli jobbig för min. När det blir torrare och kallare luft torkar jag ut och det kliar över hela kroppen. Särskilt på ryggen där jag inte kommer åt att smörja. Jag smörjer mig ju inte ens på framsidan där jag kommer åt men klådan på ryggen blir hemsk.

Jag beställde ryggkliare och ryggsmörjare från Amazon. Ryggkliaren är underbar. Jag kan sitta och klia mig hur länge som helst med den. Smörjaren tror jag kan vara bra men inte med den hudkrämen jag använder. Krämen är lite för fast i konsistensen. En mera tunnflytande skulle säkert funka jättebra. En fördel är att smörjaren går att köra i diskmaskinen så jag får bort den krämen jag proppat den full med nu.

Den är konstruerad med 17 st "roll-on-kulor". Inne i själva huvudet fyller man på hudkräm och man kan sätta ett lock på den när man inte använder den eller ska packa ner den i en väska. 

Jag tror jag kommer att få till det med lösare huskräm. Eller någon form av olja kanske.

Söndag

Jag gjorde en fantastisk ananaschutney igår.

Och idag åt jag och Felix min kycklingcurry till lunch med den nya goda chutneyn. Denna rätt gjorde jag helt utan någon beskrivning utifrån det jag lärt mig när jag lagat mycket indiskt på sistone. Den blev förstås jättegod.

När vi ätit åkte vi till XXL i Välsviken och jag köpte ett par "Trekking-stavar" eller vad det heter. Jag vill ha lite stöd när jag går i bergen i Torrevieja. 

Jag testade den på min timmeslånga promenad ikväll och insåg en hel del saker som jag inte kunde föreställa mig innan. De är ihopfällbara men väldigt stadiga. Det är svårt att få till en bra takt när man går med stavar och underlaget är platt och lättgått. Det är nog bättre när man går i terräng och mer kliver bland ojämnheter. Jag blev också mycket varmare av att gå med stavarna. Det blir ju lite mer ansträngande att behöva jobba med armarna. Jag märkte att jag fick lite extra skjuts när jag gick uppför. Det blir ju bra. Men det blir nästan ännu tryggare att gå nerför och kunna hålla emot med stavarna.

Jag skickade efter en "kamouflage-t-shirt" från Amazon ikväll. 

Ett skydd för mig när jag går på allmänna platser i Spanien och på flygplatser. Jag tänkte skicka efter en med finsk flagga först så ingen skulle prata med mig på stan överhuvudtaget. 😄