En mulen söndag. Trots att det är söndag behöver jag förbereda för den stora dagen imorgon. Den är stor eftersom "Inspektörsspelen" ska hållas för andra gången i historien. Det går av stapeln vid Hultets friluftsgård och det är jag (Miljösamverkan) som är arrangör. I år tillsammans med Örebro kommun. Värmlands och Örebro läns inspektörer och miljöchefer ska göra upp om en vandringspokal och det är 140 personer anmälda. Jag ska grilla åt alla dessa människor imorgon bl a. Tyvärr sammanfaller spelen med min 60-årsdag som jag inte vill att det görs en grej av. Den kan jag hellre hålla för mig själv och fira eller sörja vilket jag vill.
Jag kontaktade min vän Anders och vi gick ett riktigt långt skogsvarv i Djurgårdsskogen.
Före det återsåg jag den gamla uterinken på Björkvallen där jag tvingades åka skridsko som barn.
Omklädningsrummet där någon vuxen drog för kung och fosterland i skosnörena så jag fick kramp efter en stund i fötterna och höll på att frysa tårna av mig. Jag minns fortfarande doften i omklädningsrummen som jag hatade.
Avbytarbåset där jag gjorde allt för att bli bortglömd och slippa ge mig ut på isen. I blöta stelfrusna jeans eftersom jag ramlat så ofta.
Självmål.
Jag har haft tre jobbiga nätter efter att jag börjat med den nya medicinen Mirtazapin. Den ger mig mardrömmar och jag hamnar i de för mig mest jobbiga situationer. Viktiga roller som tilldelas mig och som jag tar mig an där jag är spindeln i nätet. Drömmarna handlar också om stora folkmassor där jag måste trängas och situationer där det finns märkliga regler jag måste följa.
Innan jag vaknade idag drömde jag att jag hade fått ansvar för att få ihop alla människor som skulle spränga bort en bergstopp som riskerade att brytas av och falla ner okontrollerat. Jag skulle samordna en lastbilschaufför nere på marken, en som skötte en stor kran som stod på lastbilstrailern och personal uppe vid bergstoppen. Allt skulle ske via "radiotrafik" och den enda jag kunde prata med direkt var lastbilschauffören. Kranen kunde inte flytta sig själv utan stod på lastbilen. Jag själv skulle sitta i en jättestor truck som jag aldrig kört förut. Eftersom jag kört truck i många år som ung vuxen hoppade jag bara in i den och började köra men hamnade snabbt i situationer där jag behövde bromsa. På eltruckar bromsar man ofta genom att plötsligt backa när man är på väg framåt. Men på denna stora truck skedde omställningen från framåt till bakåt med en sådan fördröjning så det blev en inlärningskurva för mig. Den åkte alltid mycket längre fram än vad jag tänkte mig. Det tog tid att komma underfund med hur just denna truck fungerade och under tiden körde jag på lite saker. Inget allvarligt men väldigt pinsamt. Det började snackas och jag kände mig dum. Vissa pratade bara skit medan andra skrattade åt mig.
Det är det mardrömmarna handlar om. Att jag får ett ansvar men inte kan leva upp till den rollen jag hamnat i. Och att folk skrattar nedlåtande.
Det är väl den där gamla känslan av att bubblan snart spricker och att alla förstår vilken jävla nolla jag egentligen är. Jag väntar bara på ett samtal från min chef där jag kommer bli avskedad.
Känslan av att vara i händerna på någon annan och dennes godtyckliga makt plågar mig. Det är också det som ska bli så skönt med att gå i pension och det är det jag menar när jag säger att jag längtar efter att bli en fri man. Den känslan har egentligen plågat mig hela livet från lärare till chefer genom tiderna. Även kvinnor som jag varit i relationer med. Situationer där någon annan har en viss makt över mig och som jag måste rätta mig efter trots att jag egentligen inte vill.
Jag drömde också om att jag stod i en omöjlig kö för att få mat. Där handlar mitt problem om regler som jag ska följa men när jag inte förstår varför.
Jag var jättehungrig. Jag befann mig i en kö som ringlade sig fram och tillbaka i serpentinform så som man står när man ska checka in på en flygplats. Med jämna mellanrum mötte jag samma sällskap i den fållan där de kommit lite längre än jag själv. Fållorna var så breda att man stod kanske fyra fem personer i bredd och det blev rörigt då turordningen var svår att hålla. Man stod med helkroppskontakt med sin nästa. Så mycket folk var det. Plötsligt gick det lite snabbare för halva gänget. I den andra halvan där jag ingick gick det trögare. Det där varierade så det gick väl på ett ut. Rätt som det var kom dessutom några som gick åt fel håll i kön och jag blev så irriterad på dessa "idioter". Efter timmar i kön kom jag fram och då sa serveringspersonalen att jag var tvungen att ha en bricka med mig. Jag skulle få vända och gå tillbaka för att hämta en bricka. Inte vid sidan av kösystemet utan motströms i kön. Jag försökte bana mig fram men det var nästan omöjligt och jag visste hela tiden att jag skulle behöva stå i den där kön igen. Jag var plötsligt en av "idioterna".
Att medicinen har denna effekt på mig är ju inte roligt. Men samtidigt känns det bra att den träffar precis de bristerna jag vill komma tillrätta med. Många ångestdämpande preparat ger mera ångest vid insättandet och det är väl precis det jag går igenom nu.
I mitt arbete är jag verkligen spindeln i nätet och jag måste rätta mig efter en massa regler som jag inte förstår. Regeln att man som anställd inom koncernen Karlstads kommun inte får arbeta distansarbete inte får ske från annat land är en sådan regel. Trots att reglerna för arbetslivsförsäkringar ändrats så att det ska bli lättare att arbeta så så tycker inte Karlstad kommun att det är okej. I sin skrift "Distansarbete - Arbete på annan plats än huvudarbetsplatsen" skriver man att "distansarbete är positivt" men att "socialt samspel har ett värde i sig och spelar en viktig roll för en väl fungerande arbetsplats". Det är den formuleringen som gör att jag inte får arbeta från lägenheten i Spanien. Trots att jag har ett distansarbetsavtal som säger att min "huvudarbetsplats" är i kapellet. Jag har allt mitt "sociala samspel" online oavsett var jag sitter i världen men det duger ändå inte. Det känns väldigt jobbigt att rätta sig efter det men "det bara är så".
Det är också väldigt jobbigt för mig att följa regler som hör ihop med samhällets normer som jag inte förstår. Att psykisk ohälsa är tabubelagt, att man inte får säga n-ordet men att man får säga just n-ordet hur många gånger som helst, att det nu också införts z-ordet, att man ska träna och dricka bubbel och vara hurtig, att man inte bör skriva "man" utan hellre bör skriva "en", att koranen och bibeln är något mer än vanliga böcker av papper med pärm och inlaga som vilka sagoböcker som helst och en massa andra oskrivna regler som ändras hela tiden.
Jag har kommit fram till att det bästa är att isolera sig från den pågående världen så man inte irriterar någon eller behöver irriteras över regler man inte förstår. Det är det jag siktar på med resten av mitt liv. Att få gå runt i min egen lilla bubbla.
