Dag 3. Eiffeltornet och en bonusupplevelse.

Vi gick upp strax efter sju och tog, vad Felix kallade, en "stolsfrukost".

Så här såg det ut. En stol mellan sängarna och uppdukat med croissant och saft. Fanta hade en "stillvariant" av sin läsk, d v s en produkt utan kolsyra. Problemet var att vi inte kunde köpa juice eftersom vi inte hade möjlighet till kylförvaring. Därför fick vi köpa saft och för enkelhetens skull köpte vi färdigblandad sådan. Vi tog tunnelbana till Eiffeltornet och fick vänta en stund innan vi fick tillträde. Jag hade köpt en biljett till toppen kl 10:30. Vi var nog där ca 09:45.

En massa svarta män sålde souvenirer nedanför tornet och Felix köpte fem nyckelringar för det facila priset av 1 €. Felix tyckte Eiffeltornet var högt och det tycker jag också. Vi åkte upp till toppen och tittade en stund utöver Paris för att sedan åka ner igen. Några bilder från toppen. Mitt förslag var sedan att promenera till triumfbågen och gå Champs Elysees men det började regna när vi gått en bit. Vi tog Avenue D'Lena och där var det marknadsstånd uppställda så vi kunde gå torrskodda genom en tunnel av provisoriska tak. Där sålde man allt från fasaner till bläckfisk och stinkande ostar. Barn upplever ju inte sådant som något tilltalande så vi fick lämna marknaden och gå vid sidan av det hela. Av bilden ovan att döma var Felixen måttligt imponerad av utbudet på marknaden. Han kunde helt enkelt inte stå ut med de dofter som blandades under pressenningstaket medan jag hade velat stå där och njuta hela dagen. Jag för min del hade önskat att pressenningstunneln varat i all evighet. Vi gick till ett café för att äta en ordentlig måltid efter vår stolsfrukost. Felix ville ha en varm macka med ost, skinka och pommes frites. Jag tog en dito macka med skinka och mozzarella. Felix ville ha Fanta och jag tog en öl. Det gick på 300:-. Vi skulle ju också äta bakelse på café hade jag lovat. Jag hade förespeglat Felix att det är i Paris de bästa caféerna finns. Vi tog tunnelbanan till "Hallarna" som är ett jätteköpcenter. Där trodde jag att jag skulle hitta ett café nu när det regnade. Icke. Som tur var avtog regnet och vi kunde gå utomhus igen och till slut hittade vi ett bageri. Man kunde köpa bakverk där men det fanns ingenstans att sitta. Bageriinnehavaren sa att vi kunde gå över till restaurangen mitt emot och äta våra bakverk och få kaffe till. Så gjorde vi men när vi packade upp våra bakelser blev vi så när utkörda i regnet då det visade sig att vi inte alls var välkomna där som bageriinnehavaren sagt. En kvinna i personalen insåg vårt dilemma och sa att vi kunde sitta kvar. Det var nog hennes kvinnliga känsla för ett barn som tog överhanden. De skulle tala med bageriinnehavaren om saken sedan försäkrade hon dock.

Felix bakelse innehöll marsipan och det äter han inte. Det var givetvis ett nederlag. Jag mumsade i mig min mille fouille men hade hellre ätit en ostmacka eftersom jag inte är förtjust i sötsaker.

Jag framlade ett litet försiktigt förslag efter fikat. Jag förklarade för Felix vad Père Lascaise betyder för mig och att jag gärna skulle vilja att han fick se kyrkogården. Han förstod och sade sig villig att besöka densamma. Jag hade inte planerat att ta honom dit för jag hade misstänkt att han inte skulle ha någon större behållning av ett besök där.

Här är jag i ett av mina paradis.

När vi väl kom dit såg han nog på mig hur lycklig jag var för han sade sig villig att följa mig och leta efter Jim Morrisons grav hur lång tid det än skulle ta. Vi letade och letade. Andra besökare hade siktet inställt på samma sak och vi hjälptes åt. Till slut fick vi se en folksamling runt graven.

Min lycka var gjord och Felix gladdes med mig.

Här ytterligare en bild från kyrkogården. Det skulle gå att ta hur många bilder som helst här men ingen bild skulle ändå ge rättvisa åt den känsla som infinner sig på denna platsen.

Efter kyrkogården åkte vi hem och avslutade dagen. Innan dagen kunde avslutas var jag dock tvungen att få reda på hur vi skulle ta oss till flygplatsen dagen därpå. På returbiljetten för flygtransfern stod att man var tvungen att ringa transportören för att få reda på vilken tid man skulle befinna sig utanför Café Zimmer för att bli upplockad. Kvinnan i hotellreceptionen sa att jag kunde ringa från hotellet men det skulle bli dyrt. Hon rådde mig att gå till en telefonautomat istället. Jag frågade då om inte hon kunde ringa och hjälpa mig. Det är väl ändå ett hotell detta, där gästerna borde kunna få viss hjälp med liknande göromål. Hon tyckte inte att detta ingick in de åtagande hotellet hade och jag blev arg förstås. Kanske det var Felix lilla oroliga ansikte som räddade oss igen. Hon skulle ringa numret och försöka hjälpa till. Efter en del ringande och krånglande fick jag i alla fall veta att vi skulle stå beredda med vår packning utanför Café Zimmer kl 10:35 nästkommande dag.

Dag 4. Hemresa och en ny vansinnesfärd med minibuss.

Vi vaknade, åt stolsfrukost, duschade och gav oss iväg med tunnelbanan till stationen Châtlet där Café Zimmer ligger. Vi tog en liten fika där eftersom vi återigen var ute i god tid. Minibussen kom och vi klev ombord. Denna resa blev ännu hetsigare. Chauffören tog vägen via Champs Elysees och vi fick se triumfbågen som vi inte sett dagen innan.

Han åkte också vägen om La Défense och nästan tvingade oss att ta foton. Jag drog iväg ett plikttroget kort på triumfbågen där. Tillsammans med oss i minibussen åkte en italiensk kvinna som chauffören flirtade med hela tiden. Det drog in dieselavgaser i kupén och värmen var på. Felix började bli illamående och vi fick öppna fönster för att han skulle må bättre. Han somnade som tur var och sov nästan hela resan till flygplatsen. Denna färd var ännu värre än den första. Jag var livrädd hela tiden. Det var otroligt lättande att komma fram till flygplatsen och få kliva ur den där jävla minibussen. Vi käkade en pizzabit innan det var dags att passera säkerhetskontrollen och komma över till "andra sidan". Planet var försenat en halvtimme men till slut lyfte vi mot Sverige igen.

Vi var båda nöjda med vistelsen och längtade hem till kapellet. Bilresan från Skavsta gick bra även om det regnade hela tiden och var mörkt. Vi somnade gott i våra ordinarie sängar och resan var avslutad.

Felix har fått sett sin pappa orolig, stressad och arg på andra människor under resans gång. Jag har också brustit i mitt tålamod med honom ett par gånger och gjort elaka tillrättavisanden som jag i efterhand tyckt vart onödiga och ett uttryck för min egen ängslighet. Problemet under en sådan här resa har varit att jag inte fått någon som helst "Eddietid" mer än när han somnat och jag legat och läst min medhavda bok. Jag har inte pratat med vuxna i egen sak under hela resan utan bara då det gällt praktiska ting för att göra vistelsen för Felix så angenäm som möjligt. Det är svårt att vara en underbar pappa hela tiden och det lider jag av så här efteråt. Vi har haft en bra resa men jag ångrar vissa saker där jag varit onödigt hård mot lille Felix. Han är ju ändå ett barn men det är lätt att glömma det när man är ansatt av egen oro.

Jag vill ju vara pappan för Felix som jag själv aldrig haft. Jag vill visa Felix världen och lära honom att uppskatta saker som jag själv uppskattar.

Antagligen, och förhoppningsvis, har jag det gemensamt med alla andra föräldrar. Att man ibland känner sig som en dålig förälder. I de värsta stunderna tänker jag t o m att jag är världens sämsta förälder.

Denna resa har givit mig glädje eftersom jag förstått att Felix har haft det jättebra. Jag kan ändå inte låta bli att gräma mig över att jag inte haft tålamod med barnet Felix i de stunder jag själv varit ängslig och stressad.

Jag vet att jag blir irrationell när jag blir stressad. Det är också därför jag väljer att resa själv till New York varje år.