Felix och jag blev väldigt tagna av Mollys charm så det var inte svårt att bestämma sig för att ge henne ett hem. Med Siv är det annorlunda. Vågar man hoppas på att Siv får förtroende för oss och blir gosig som man vill att en katt ska vara eller blir hon en sådan katt som sitter under en soffa varje gång man får gäster?
Det kanske inte spelar någon roll om man har Molly. Det kan vara intressant att ha två helt olika kattpersonligheter i familjen som dessutom är bästa kompisar. Det skulle kännas fint att ge Siv chansen att fortsättningsvis få vara med sin goda väninna Molly. Det skulle å andra sidan kännas grymt att dela på dem. Siv skulle kunna bli svårplacerad ensam när hon är så skygg.
Det lutar således åt att både Molly och Siv hamnar i kapellet.
8 kommentarer:
Jag tycker ni ska ta båda två, djur som haft det trassligt brukar bli de mest tillgivna med tiden och vara oerhört tacksamma. Mina föräldrar tog hand om två omplaceringskatter för ett par år sen, och visst, det tog ett tag (1-2år) innan de började bli riktigt tillgivna. Så som sova i fotänden och så. Men nu efter 4år eller vad det är så är de som inga andra katter jag träffat, väldigt tillgivna, aldrig några tecken på aggressioner. Sen är det bra för katterna om de har sällskap av varandra på dagarna. Men det är ju förstås mer jobb med två katter.
Ja Rick! Det lutar åt att det blir så. Lilla Siv vill så gärna vara tuffare än hon är. Det syntes under den korta stunden vi var där. Både Felix och jag är ganska lugna och smått sävliga så jag tror att vårt lynne passar den lilla förskräckta Siv.
Kattfröknarna kommer att få det bra här.
Ni får gärna ta Molly nuuuu för hon klättrar på mig hela tiden och trampar på tangentbodet och jag har kastat hennes pipande mus 34 ggr :-) Om det inte funkar bra med Siv får hon gärna komma tillbaka till oss, men ni får ändå fundera lite på saken så du känner dig pressad att ta båda två.
Det känns som viktigt är att Siv får chansen till ett bra liv. Molly kommer det gå bra för vart hon än hamnar troligen.
Vi har diskuterat att ta båda flickorna och så får det bli. Då får Siv sitt livs chans. För oss blir hon inte till besvär. Hon får vara den katt hon vill.
I så fall är ingen gladare än jag. Jag har ömmat så för stackars Siv för hon är en sådan fin och bra katt. Man älskar henne fast hon man inte får fysisk kontakt med henne. Hade jag inte redan så många katter hade jag tagit henne själv.
Nu rusar båda kissarna runt här och jagar varann och jag känner mig varm i hjärtat att de får fortsätta vara tillsammans.
Det kommer säkert att bli jättebra! Och då kan du ju hälsa på dem när du vill.
Kattis! är förmodligen ordet när man vill gratulera -- eller kattulera -- en nybliven kattägare. Så nu säger jag det.
Katt, Miss Gillette! Det ska bli spännande med två helt olika kattfröknar i kapellet. Ingående inlägg rörande ankomsten kommer att kunna läsas i bloggen.
Skicka en kommentar