Mannen i skogen

Jag har en vän i skogen några kilometer norr om kapellet. En man som jag tycker jättemycket om. Han finns där för mig ibland när jag behöver lite assistans med praktiska saker. T ex ved. Allt han gör gör han med stolthet och perfekt ned i minsta detalj. Det är en fröjd att se in i hans strävan en liten stund. Och vad nöjd han är med sin plats på jorden. Han har också en fantastisk kvinna som både är vacker och har ett jättestort hjärta. Han läser min blogg och vet därför vad jag behöver. 

När du nu läser detta så visar du M vad stolt hon ska vara över sin man i skogen och vad han/ni betyder för mig även om vi inte direkt umgås. 

Han hade ställt undan lite ved åt mig och idag åkte jag upp och skulle hämta några lass och vi träffades på stallbacken och pratade. Det var ganska längesedan sist. Vi hade lite att tala om. Pandemin och vad som händer i trakterna runt kapellet. Vi pratade elcykel också. Han var jättenöjd med sin och ger sig ut på rena nöjesturer titt som tätt. Nu var det snart dags att ta fram den för säsongen.

Här är veden. Den har torkat ett bra tag. När han fyllde vedhäcken med ved var häcken full. Nu har det emellertid sjunkit ihop i och med att veden torkat. Han underströk att det var två kubikmeter innan det torkade. Veden är så noggrant staplad att det inte är alls mycket luft i de där två kubikmetrarna.

Här har han till och med pusslat lite med olika långa vedträn så att två kubik verkligen skulle vara två kubik. Det får heller inte bli ojämnt så att stapeln ska bli skev och instabil.

Det är inte första gången jag kommer på honom med sådana små detaljer som gör att jag tycker så mycket om honom. Den här vedstapeln är lika "helgjuten" som han själv. Inget "fusk" någonstans. Det här lilla vedpusslet han lagt har ingen annan än han själv sett tidigare. Och nu ser jag det. Att han staplat så ordentligt man någonsin kan stapla ved. På något sätt blir jag lite rörd.

När jag kom hem med första lasset kastade jag in veden i det tomma vedskjulet. Underbart väder och jag fick t o m ta av mig skjortan. När jag kastat in allt gick jag in och stekte mig en hamburgare. Lite olikt mig. Jag brukar aldrig ta mig tid att laga mat när jag håller på med något. Då åker jag hellre ner till Statoil och köper en korv.

Jag åt i solen trots att det blåste lite kallt. Sedan åkte jag upp och tog ett lass till.

Jag tog med en bok jag köpt på en loppis för ett tag sedan. Boken handlar om ved (förstås). Ved är inte bara ett sätt att ta vara på vad skogen ger och dra nytta av det. Ved är förstås så mycket mer än så. Ett sätt för oss människor att ge oss hän till det som är så djupt rotat i oss. Att samla och trygga en överskådlig framtid. Det är underbart att fylla vedskjulet med ved. Jag verkligen känner att det är något uråldrigt beteende i djupet av mig som tillfredsställs. 

Precis likadant känner han. Givetvis, eftersom han också är en människa. När jag plockar isär den vedstapeln han en gång byggt känner jag hur tillfredsställande det varit för honom när han fått till en häck full med ved som ska få stå för sig själv och torka. Det är ingen brådska och det är inte lönt att försöka skynda på torkprocessen. Häcken är försedd med plåttak också. När jag ser hur han pusslat ihop vedträn för att få stapeln tät och stabil förstår jag ju att han ägnat just de vedträna en extra tanke när han "fick till" pusslet. När jag plockar isär det han pusslat kommer vi för ett ögonblick nära varandra. Han tänkte när han staplade och jag tänker på det när jag plockar isär det.

Jag körde tre lass idag och det är nog två lass kvar att hämta. Ett och ett halvt kanske. Det tar jag en annan dag. Kanske t o m imorgon.