Ejderns extra fina orökta smörgåskaviar - recension

Först ut att recenseras är "Ejderns extra fina orökta smörgåskaviar". För mig är det "urkaviaren" som jag växte upp med. I perioder köpte min mamma andra sorter men Ejderns var alltid favoriten. Det var en höjdpunkt när man såg ejderstuben i kylskåpsdörren. Då hade morsan slagit på stort.

Tuben såg exakt likadan ut då som nu (för 50 år sedan). Fortfarande anser jag också att det är den bästa med sin romhalt på 77% och sin extrema sälta. Den är också bland de dyraste som finns på marknaden bland smörgåskaviarerna. Jag tycker också om namnet där adjektiven staplas på varann. Ungefär som jag själv gör när jag presenterar maträtter för Felix. "Pappa-Eddies supergoda lyxhamburgare", t ex.

För att hitta på ett bedömningssystem ger jag därför Ejderns 10 poäng. Ejderns är min referens och andra märken bedöms i förhållande till Ejderns.

Jag köpte på mig lite mer kaviar idag och insåg att det fanns ytterligare ett tiotal olika sorter bara på ICA maxi.

Jag har fyra andra sorter i kylen redan men idag kompletterade jag med två till. Klädesholmens har jag fått rekommenderad till mig av två oberoende källor de två senaste dagarna. Båda personerna är hemmahörande på västkusten. Det blir spännande att se hur den står sig i testet. 

Det kommer att ta väldigt lång tid innan jag testat de som finns på marknaden. En stor tub kan nog ta upp till två veckor att göra slut på. Ejderns räcker bara ett par dagar i mitt hushåll just nu. Jag kommer alltid ha en tub Ejderns öppen som referens också. Det kommer alltså att bli högst två sorter i månaden som recenseras. Med den takten är vi nog en bra bit närmare vintern när den sista sorten recenseras.

Nu är det töväder igen men vägarna här i södra Värmland har varit ishala idag. Våren är ändå på väg. Dagarna blir längre och det är ofta dagslängden som har betydelse för att fåglar och djur ska få vårkänslor. Jag har ännu inte hört pärlugglan. Hon brukar hoa vid den här tiden på året. Talgoxarna testar lite med sin sång och det dröjer nog inte innan även koltrastarna prövar några strofer. Veden är nästan slut och om två veckor är det dags att så tobaksfröer inför snusproduktion 2022.

Men det är sannerligen på rätt väg.

Livsmedel

Idag tog jag en tur bland stadens livsmedelsbutiker för att hitta spännande smaksensationer. Oftast brukar det emellertid inte handla om några sensationer när allt kommer omkring men det är lite roligt att prova något nytt.

Jag styrde kosan mot Lidl (eller Hitler-COOP som vi kallade det när de kom till stan). Jag letade efter curryketchup, torskrom och snacks. 

Inget intressant fanns på Lidl förutom kaviar som jag aldrig provat. Jag köpte en av varje.

Sedan dollarstore som har ett litet sortiment av livsmedel. Där köpte jag tre påsar snacks. Linsbågar cheddar cheese har jag provat nu och de var väl OK.

Jag hittade en annan sak också som jag letat efter ett tag. Förra sommaren var jag på Dollarstore för att försöka hitta en typ av getingfälla som jag köpt där en gång. Jag var där flera gånger men hittade dem inte.

Nu hittade jag dem igen och köpte på mig tre stycken. Det är ju bara att ställa ut dem på lite strategiska platser runt byggnaderna på tomten så står de och "fiskar" helt passivt. Man får hälla ut dem ibland och fylla på med nytt bete. Jag brukar ha dåligt utspädd saft med några droppar diskmedel i.

Dessa kan verkligen rekommenderas.

Min vän Anders skickade mig en bild idag. Han höll på att städa ur lite lådor hemma. 

Förr i tiden gav jag ut ett dikthäfte inför varje jul. Han hade sparat några. Som man kan se är "Absolut Eddie, volym ett" även en numrerad förstaupplaga. Hahaha! Det var nästan så jag skämdes när jag fick se dessa. Jag tror jag har originalen kvar någonstans. I så fall i uthuset och jag vet heller inte i vilket skick de är i. Jag ska leta till sommaren.

Det rör på sig i världen utanför kapellet

Idag fick jag en avisering från posten i USA. Det verkar som om mitt paket börjat röra på sig.

Senaste beskedet var från den 7 februari då en frakt hade bokats men idag hade en uppdatering kommit.

Igår kväll kollade jag lite på flighter till Prag. Czech air har nu två avgångar i veckan från Arlanda. I mars verkar de planera att sätta in ytterligare några flighter i veckan. Men det känns som om det är för tidigt att dra iväg på utlandsresor även om jag är ivrig. Det verkar dessutom som en tredje våg börjat rulla in över Sverige. 

Jag skulle vilja vara i ett annat land och köpa salami och annorlunda ostar i deras livsmedelsaffärer. Märkliga snacks är också kul att prova. Sitta på restauranger och äta konfiterad anka och kaninragu och dricka iskall, ljus lageröl.

Tjecker gillar tydligen inte att man kallar deras land "Tjeckien". Pratar man med en tjeck bör man inte säga "Tjeckia" utan säga "Czech republic". Det är så de vill bli omnämnda.

När jag kommer i närheten av livsmedelsbutiker som inte finns i Kristinehamn ska jag i fortsättningen kolla efter konserverad torskrom. Det finns tydligen på Netto men vi har inte Netto kvar här längre. Curryketchup är en annan sak jag försöker köpa så fort jag ser. Det finns på lågprisbutiken "Normal" i Karlstad men bara som 300gr flaska. Jag vill förstås ha en eller flera stora flaskor, Det tycks finnas på "City-gross" men någon sådan butik tror jag aldrig ens att jag sett. Jag är ju på Lidl ca en gång per år och då brukar jag komma ihåg att kolla efter curryketchupen. Jag kanske få ta mig en tur dit någon dag. De kanske har börjat med den nu.

När jag kan åka över till Norge ska jag köpa torskrom, Mills kaviarmix (tidigare (på 80-talet) saluförd i Sverige som "Kavvagott") och pultost. Det kan bli några burkar leverpastej också. Och kanske någon konserv med "Lappskaus" och "Jojka-boller".

För första gången i mitt liv har jag nu börjat med matlåda. När jag jobbar hemifrån. Jag har aldrig velat sitta i ett lunchrum med kollegor och äta. Jag har alltid sökt mig ut på stan. I alla år jag jobbat. Men nu gör jag matlådor på löpande band och äter ofta samma rätt hela veckan nästan. Jag gjorde fyra matlådor med kålpudding idag och åt det dessutom till lunch.

Footprints

Jag har nyligen haft en liten microdiskussion om "furulooken" som var så populär på 80-talet. Allt skulle lutas av. Målarfärg skulle bort och alla seriösa hemmafixare skaffade en varmluftspistol. Jag själv ville aldrig blanda ihop lut för att ta bort färgen. Jag har nog alltid haft lite respekt för aggressiva kemikalier.

Jag fick frågan om jag någon gång ångrat att jag målade golven i kapellet och mitt svar blev direkt "Nej". Jag tycker det är finast med målade golv. Jag hade en gång t o m en tanke att måla köksgolvet rutigt. Jag tänkte ut var startpunkten mitt på köksgolvet skulle vara och hur jag skulle sätta maskeringstejpen för att få knivskarpa färggränser mellan fälten. Kulörerna svart och vitt var inte ens en tanke. Nej jag ville ha två helt andra kulörer. Så blev det ju också men ett linoleumgolv av klick-plattor.

Det fina med målade golv är att de bevarar minnen av livet som pågått på golven.

Det här är på övervåningen uppe hos Felix. Här stod det en soffa förut och av den avskavda fläcken att döma har den platsen varit min favoritplats hela tiden jag bodde där. På grund av att jag lider av hälsporre har jag alltid gått i Birkenstock inne. Eftersom jag inte städar så ofta fungerar birkenstocksula och allehanda damm som slippapper.

När jag flyttade ner i prediksalen började jag genast på en ny fläck. En sådan här fläck tycker jag inte misspryder. Den visar ett samband med huset och dess ägare. Jag kan enkelt föreställa mig hur det skulle se ut om man plockade bort all inredning i prediksalen. Då skulle man nog gärna måla om golvet. Och inte bara fläcken heller utan hela golvet. Det överlåter jag i så fall till nästa ägare.

Idag kände jag behov av att raka mig igen. Eller rättare sagt att köra över skägget med trimmern. När man trimmar skägget sprätter det stubb överallt och jag gör det utomhus. Jag har en spik på väggen där jag hänger upp en spegel för att se vad jag gör. Där står jag i 15 minusgrader och trimmar mitt skägg. Och i solsken på sommaren. Förra veckan när jag gjorde det trillade spegeln isär när jag tog ner den. 

Sedan dess har den stått här men när det var dags att ta itu med skägget var jag tvungen att laga den först.

Jag limmade och krånglade lite men sedan fick jag ihop den igen.

Vi lämnar lite spår efter oss vi människor. En lagad spegel, ett slitet golv, skrivna texter och ihågkomna möten.

Ett sådant möte var med min vän Irene i New York. Vi träffades i en bar bland de första gångerna jag var i New York. Jag tyckte om att hänga med henne och hennes tjejgäng. Ett gäng av pensionerade kvinnor som träffades i en bar varje kväll. Det var som deras vardagsrum. Jag tror att alla av dem bodde trångt på Manhattan. Den ena hade inte ens en bostad. Vi delade taxi en gång hon och jag och hon gick av vid ett vandrarhem och gick in där. Anledningen till att jag åkte taxi med henne var att jag fick hjälpa henne att vinka in en taxi. De stannade inte för henne eftersom hon var svart. Jag kommer så väl ihåg det. Jag satt i baren med tjejgänget och hon skulle åka hem. Hon försvann men efter tio minuter kom hon tillbaka igen och sa att hon inte fick tag på någon taxi. Det var då de andra kvinnorna berättade för mig varför. Tre av tjejerna var svarta och det var endast Irene som var vit.

En gång bjöd Irene mig till sitt "vuxendagis". Det var en målarstudio där hon höll till och målade tavlor. Hon hade målat en tavla till mig som jag fick då.

Den har aldrig tidigare suttit på någon av mina väggar. Den hade hängt i en studio på Manhattan innan jag fick den. Jag tyckte aldrig riktigt om den. Ett verk som skall försöka likna verkligheten men inte gör det. Jag tycker bättre om konst som på ett medvetet sätt skildrar en annorlunda verklighet. En fantasivärld.

Jag tyckte faktiskt mera om baksidan. Texten på den övre delen av ramen tyder jag som 1/12 och vem som gjort den. Till höger står "Coyle" och det vet jag inte varför. Coyle är ju ett annat efternamn. 1/12 betyder säkert januari 2012.

Sedan står det 11x14 vilket säkert är måtten i tum.

Därnere har hon med en nyare tuschpenna skrivit en dedikation till mig och sedan 5/13 vilket säkert står för maj 2013. Jag fyller år i maj och jag fick den i april samma år.

Jag träffade henne ytterligare några gången när jag var där. Varje gång faktiskt. Sista gången var 2017 när Felix var med. Då tyckte jag verkligen rent illa om henne som hon betedde sig. Hon har alltid varit "klängig" och pratat ner sig själv i alla sammanhang. Överdrivet sett till att jag ska må bra. Flyttat på stolar så jag skulle få en bra plats i baren och frågat om hon ska be restaurangägaren att stänga dörren om det drar. Jag fick alltid lägga jättemycket kraft på att övertyga henne om att jag mår bra och att jag inte vill byta plats eller jag känner mig utsatt för drag. Det är ganska påfrestande att vara med en sådan människa som har en så oerhört dålig och tragisk självkänsla.

Det som hände när Felix och jag var där var att vi kom till baren där vi gjort upp att träffas. Vi hade ett jättetrevligt återseende och hon var jätteglad att få träffa Felix som hon hört så mycket om. Vi pratade en bra stund. Hon hade ringt de andra tjejerna i gänget och berättat att jag skulle komma den kvällen och de kom efter en stund. På den tiden kunde man ju ha kramkalas med kindpussar och allt. Jag sa att jag var så otroligt glad att även de hade tagit sig tid att träffa mig. För mig var det som ett möte för att knyta ihop två världar. Mitt svenska liv med Felix och mitt amerikanska "hem" på Manhattan som Felix hört så mycket om.

När jag hade sagt att jag var glad att se damerna frågade Irene om jag inte tyckte det var roligt att träffa henne. Hon tolkade det kanske som att jag var gladare att träffa de andra än henne. -Det är klart att jag är, sa jag. -Det sa jag ju till dig när vi träffades tidigare och kramades. Hon kändes "svartsjuk" på de andra. Jag hade märkt av det tidigare vid våra möten. Hennes självkänsla var det som gjorde att jag inte kontaktat henne sedan den gången. Hemskt kanske men hennes syn på sig själv gjorde mig hemskt obekväm. Jag tappade helt och hållet respekten för henne. Det var det det ledde till.

Idag satte jag mig i solen en stund. Det var fantastiskt soligt väder men kallt men mot uthusväggen var det skönt. 

Sivan kom och gjorde mig sällskap också. Vi känner varann hon och jag. Vi har utvecklat en tillit till varann. Jag och ett djur??!?

Idag när jag satt och blundade mot solen vid husväggen tänkte jag på henne när hon låg två meter ifrån mig. Vi hade sett varann och hon kom och lade sig. 

När jag satt och blundade var jag varse henne fast jag inte såg henne. Hon var varse mig också. Jag brukar titta på henne när hon ligger och sover vid mina fötter i soffan. När jag går ut i köket reagerar hon inte. Inte heller när jag sätter mig i soffan igen.

I början var det inte så. Hon var så skygg och hade koll på mig hela tiden vad jag gjorde och skulle ta mig till härnäst. Nu har hon lärt känna mig och hon vet att hon inte behöver vara på sin vakt. Likadant som jag fungerar när jag sitter och kliar henne på magen. Jag litar på henne att hon inte plötsligt blir tokig och börjar klösa mig. Vi känner varann efter dessa drygt tio år.

Överväldigad av kärlek

Vaknade tidigt denna lördag som en följd av att jag drack lite pilsner igår. Det var -20 grader när jag satte på morgonkaffet. Tidiga mornar när jag är ledig brukar jag titta på dokumentärer på SVT-Play. Idag tittade jag på ett avsnitt av "Din hjärna". Det handlade bl a om hur hjärnan utvecklas från födseln och framåt.

Jag tänkte hela tiden på Felix under programmet. Hur hans uppväxt varit och vilken otrolig kärlek jag uppfylls av när jag tänker på honom. Jag tänkte på situationer när jag varit dum och orättvis mot honom och andra stunder när jag känt en total samhörighet med honom.

Han har hela sin uppväxt känt av mitt sinnestillstånd och jag har alltid berättat för honom hur jag känner och tänker. Han har sett mig gråta och han har tröstat mig. Sådana tillfällen gör mig ledsen när jag tänker på det idag. Han har sett mig nere i det djupaste mörker i perioder och han har sett mig euforisk, full av livsglädje. Att han tröstat mig känns tungt men han har samtidigt lärt sig att det är ok för vuxna män att gråta.

De senaste åren har jag oftast mått fantastiskt bra. Hans och min relation har utvecklats till att mera bli två vuxna mäns relation. Jag känner honom så bra att jag aldrig behöver vara orolig att han tar dåliga beslut. Han har trösklar som han inte går över. Han har blivit en otroligt kärleksfull människa. Det har han alltid varit förresten.

Nu på morgonen har jag tänkt så mycket på honom att jag har önskat att han varit här och legat i soffan mitt emot min. Samtidigt vill jag inte det. Jag vill att han ska vara där han vill helst av allt och det är inte säkert att det skulle vara i den andra soffan. Vi diskuterar ofta vår relation nu i dessa tider. Jag försöker övertyga honom om att han inte behöver ha dåligt samvete för att han inte är här i kapellet med mig. Jag har satt upp lite regler nu eftersom jag är i en riskgrupp. Jag träffar honom inte nuförtiden på grund av det. Han går ju i skolan och träffar en massa människor och jag vill inte riskera att bli smittad även om han är besvärsfri.

Jag tycks ändå inte kunna dämpa hans dåliga samvete för att han väljer att vara med sin flickvän istället för med mig hur övertygande jag än är. Men jag jobbar på det. Jag tror ändå han förstår nu att jag älskar att vara ensam. Ensam med min egen hjärna som jag har lärt mig att älska.

Det här med att vara ensam med sin hjärna har vissa nackdelar tycker jag mig ha märkt. Det känns som om jag fått en väldigt uppblåst självbild i och med att jag slipper vara utsatt för andra människors bedömning hela tiden. Jag kan leva där i min icke ifrågasatta bubbla hur länge som helst. I min egen lyckliga tillvaro. Det är väl bra om jag känner mig som en lyckligare människa nuförtiden så jag väljer att inte göra något åt det.

En annan sak som händer med mig är att jag förlorar lite empati. Det är ju inte särskilt smickrande och jag aktar mig numera för att ge livsråd till människor i min omgivning. När jag försökt göra det har jag märkt att jag velat tipsa dem om hur de skulle kunna bli som jag själv. Lycklig i min bubbla.

Men eftersom jag numera inte är en särskilt social person så behöver jag heller inte anpassa mig.

Undrar om jag någon gång kommer att utvecklas till att bli en flockvarelse igen. Jag kan se en fara i att jag hela tiden blir alltmera som en ensling. Men jag mår ju så otroligt bra av det. Så länge ingen annan lider av det kan jag ju fortfarande vara självgod och avvisande. Det känns förstås inte riktigt accepterat. Att vara en uppblåst egoist är ingen fin egenskap. Men jag kan inget annat nu.

Mera böcker och en skadad affisch

Kylan håller i sig och ytterligare en arbetsvecka ligger bakom mig. Jag fortsätter att läsa in mig på Spanien. Det verkar inte vara särskilt enkelt att köpa ett boende där. 

Jag har pratat drygt en timma i telefon med Sabina Sändh som har sin pappa i Spanien. Hon har också lagt ut en krok hos några andra vänner till henne därnere som har erfarenhet och kontakter när det gäller att hyra boende i Spanien. 

Jag ser fram emot när jag kan åka över norska gränsen och besöka Sabina. Hon har också sagt att hon ska åka ner och besöka mig och sin pappa som bor där permanent om jag skaffar vinterboende. Då ska vi gå runt med sekatörer och klippa hibiskussticklingar i smyg.

Jag luskar vidare lite. Mina dagdrömmerier handlar om Spanien nu. Spanska sydkusten mot Medelhavet närmare bestämt.

Igår kom mer litteratur. Och en affisch som jag inte kunde motstå. En affisch avsedd för reklamplatsen som finns på bussidor.

Affischen hade haft en jobbig resa till mig och var tyvärr skadad. Tuben den låg i var deformerad.

Tyvärr hade även affischen blivit skadad och fått veck. Det syns på bilden ovan.

Chick Corea har avlidit också. Jag såg honom en gång på Rondo i Göteborg. Annars har jag egentligen aldrig lyssnat på honom.

Drömmen om husbil har svalnat lite men det ligger nära till hands att drömmen tas upp igen. Jag utesluter ännu inte några möjligheter. Jag har tagit kontakt med en av mina vänner som jag vet har en lägenhet i Torrevieja. Jag har inte fått något svar av honom ännu.

Min konst från USA verkar ännu inte vara avsänd. Jag har fått ett paketnummer att följa men inget händer hos USPS. En bokning av frakten hade skett den 7 februari och sedan har inget hänt. Jag ringde Unos Glas här i Kristinehamn som ska rama in bilderna och bad om ursäkt för att jag aldrig kommer ner och ger dem uppdraget. De har ju tagit hem extra rammaterial för min räkning.

Varje dag nu är spännande tycker jag. Hur ska allting bli efter pandemin? Hur ska vi arbeta? Behöver vi fortfarande ha kontor nu när många lärt sig att jobba hemifrån och trivs med det. Den här pandemin ger så mycket oväntade bieffekter. Många av bieffekterna verkar positiva. Folk som jobbar på distans får mer gjort och känner att de får tid och ro att fördjupa sig i arbetsuppgifter som kräver det. Utan att bli störda.

Jag minns hur det var i maj-juni 2020. Då undrade jag hur länge jag skulle få jobba hemifrån. Jag ville av det skälet att pandemin aldrig skulle ta slut. Jag ville arbeta så här resten av mitt liv. Det passade mig perfekt.

Jag tror att det är viktigt att cheferna berättar för de anställda att de kommer att få arbeta hemifrån när de vill också i framtiden. Ovissheten är jobbig. Jag minns hur jag i somras oroade mig för att pandemin skulle ta slut och att jag skulle bli tvungen att pendla till Karlstad varje dag igen. 

Det skulle betyda mycket för de anställda som kan få besked redan nu om hur arbetsgivaren tänker sig framtiden.

I samråd med min chef fick jag löfte om att sköta mitt jobb hemifrån i framtiden. Eftersom det gått så bra under våren. Att jobba hemifrån 100% är inte en lösning för alla men för mig är det som en otrolig befrielse. Jag har aldrig älskat mitt jobb som nu. Och när min chef berättade det för mig kände jag vilken tillit hon kände till mig. Jag har också låtit henne veta det. Det har fört oss närmare varann.

Jag tror att de mjuka frågorna kommer att bli viktigare i framtiden. Att den anställde ska trivas och kunna upprätthålla den livskvalitet som hemmakontoret inneburit för många. Ingen jag pratat med vill tillbaka till det gamla arbetssättet där man samlas på ett kontor varje morgon.

I framtiden kommer arbetsgivarna troligen ha det som argument när de går ut och rekryterar. Börjar du arbeta hos oss får du möjlighet att arbeta hemifrån i den utsträckningen som passar för den tjänsten du tänker tillträda.

De flesta undersökningar som gjorts hur folk trivs med att jobba hemifrån visar att jättemånga vill fortsätta att arbeta på det sättet. Att ha möjligheten till det om arbetsuppgifterna medger det.

Först nu blir den aktivitetsbaserade arbetsplatsen ett framgångskoncept. För kontorsfolk som inte hittat en ostörd arbetsplats i kontorslandskapen finns alltid hemmakontoret. 

Kanske behöver ett företag (eller en kommun) en tredjedel av de kontorsytor som man hyrt tidigare. Måndagar är team A och B på kontoret. Tisdagar team C och D. Onsdagar team E och F. Torsdagar är de som vill på plats och på fredagar ordnas eventuellt teamsöverskridande möten och kanske även "after work". Kontorsytorna kan minskas till en tredjedel i bästa fall och kontoristerna jobbar två dagar i veckan på kontoret. Tre dagar hemma när de kan hänga tvätt och koka långkok under arbetsdagen. På så sätt blir kvällen också ledigare när vardagssysslor gjorts under arbetsdagen i form av pauser från skrivbordsstolen.

Det är en fördel som jag själv upplevt. Matlagning, tvätt och städning har jag fått undan under min arbetsdag i mina bensträckarpauser. När kvällen kommer är allt redan klart och jag kan ligga och läsa böcker istället. 

De flesta som är på kontoret tar en timmas kafferast under dagen. En halvtimma på förmiddagen och en halvtimma på eftermiddagen. De som arbetar hemma sitter inte och fikar på det sättet. Arbetsgivaren borde gå ut med att arbetstagarna kan ta en halvtimma/trekvart friskvård varje dag. Om denna möjlighet är uttalad behöver inte den anställde känna dåligt samvete om de vill ut på promenad någon gång mitt på dagen för att få lite dagsljus.

De mjuka värdena. Arbetstagarens livskvalitet. Den värdefulla fritiden, fri från hushållsarbete och plikter.

Bokleverans

Det här är en syn jag fullkomligt älskar.

Paket innehållande en beställd bok. Bokens omslag, titel och lite informationstext har gjort att jag aktivt beställt denna trycksak.

Det blir spännande att se om den motsvarar mina förväntningar för sådana hinner jag ju få.

Så här närmar jag mig alltid saker jag är nyfiken på. Läser, läser och läser. Sätter in mig själv i en massa beskrivna sammanhang och känner efter om det passar mig. Jag brukar ju förverkliga mina drömmar och det är nog det som jag är mest nöjd med om någon skulle fråga mig vad det bästa jag gjort i hela mitt liv är.

Just nu har drömmen om ett liv under vinterhalvåret i Spanien tagit över drömmen om att åka till Prag. Ju mera jag sätter mig in i Spanien desto mer komplicerat blir det att förverkliga drömmen tyvärr. Men omöjligt är det absolut inte. Verkligen inte.

Om det skulle handla om att skaffa vinterboende där när man gått i pension, skulle jag inte tveka. Men att få arbeta de sista åren från ett boende i Spanien kanske inte blir så lätt. Mina insikter och överväganden kommer ändå slag i slag nu. Även om det inte funkar att arbeta därifrån i år så kanske det skulle fungera fr o m 2022.

Ved

Tänk vad underbart livet kan vara. Här sitter jag en lördag och bloggar om att veden börjar ta slut. Idag ringer en god vän och säger att han har ved jag kan få köpa. Det passade så otroligt bra eftersom min ordinarie vedleverantör var osäker på om han kunde leverera i år. Nu finns det tre kubik torr brasved undanställt till mig som jag får hämta när jag vill. Jag har nog inte fullt en halv kubik kvar men tror kanske jag klarar mig tills det blir lite varmare.

Mina vedkorgar består av gamla drickabackar och när jag eldar en hel dag går det åt ca tre sådana.

Jag har en lustig "kanna" till min tändved. Ryktet säger att den gamla kokshinken har tillhört en kristinehamnsprofil som kallades "Böllås-Anna".

Idag är det inte så kallt så jag tänkte faktiskt inte elda idag överhuvudtaget.

Ja men...

Åkte till Maxi imorse för att proviantera. Bara 12 minus när jag väckte bilen. Det kunde varit värre. Denna lördag tänkte jag prova en soppa jag blivit tipsad om. En polsk grönsakssoppa med saltgurka. Den blev väldigt speciell men jättegod.

Nu får jag tillfälle att äta den i tre dagar till eftersom jag inte åt upp allt.

Jag googlar och läser, tänker och söker efter information om husbilar. Det leder mig också in på långa sidospår om elcyklar att ha med på resor och reseberättelser. Det finns mycket att läsa vill jag lova.

Som tur är har jag fått bättre tålamod med åren. Det är februari nu och den månaden går snabbt. Sedan är det mars och då kan vad som helst hända med vår och vårfåglar. Sedan är det tobaksodling igen.

Tobakslandet är inte riktigt färdigt för plantering än och vedskjulet börjar bli tomt. När jag skördar tobak i september har jag klättrat en del på kunskapsstegen vad gäller husbil.

Jag har tittat på längdskidor idag också. En sak jag tänkt på som har förändrats de senaste åren är idrottspersoners sätt att svara när de blir intervjuade. Förr inledde de alltid svaret med ett nej.

Det kunde låta så här: -Hur kändes det därute idag? -Nej, det kändes helt ok. Jag kände mig stark och hade krafter kvar till finalen. -Det här lovar ju gott inför säsongen. -Nej men det är väl så här det ska kännas.

Nu svarar de med att inleda meningarna med "ja men". Den som började med det var Ebba Andersson, skidlöperskan och nu pratar alla så. T o m herrarna. -Hur kändes det därute idag? -Ja men det kändes som jag hade hoppats på. -Det här bådar ju gott inför säsongen. -Ja men det är väl så här det ska kännas.

De har blivit lite mera positiva. En annan sak som har förändrats är att folk har börjat säga: -Ha det bra nu, när man skiljs. Och -Lycka till nu. Ordet "nu" har lagts till och jag kan inte neka till att det låter ganska bra. Det låter som om den som säger det verkligen menar det den säger.

Nu sätter jag laptopen på laddning och slappar lite i soffan. Ikväll ska här googlas och läsas!

Nedtonade drömmar

Idag har jag kommit lite mer till insikt. Jag är så van att förverkliga mina drömmar men den här gången är jag beroende av någon annan. Jag har inte vågat ta upp min dröm med min arbetsgivare. Jag varvar ner lite nu och lär mig mer om Andalusien och husbilar så länge. På en mera sansad nivå.

Det är så intressant att se vilka bieffekter pandemin får. Huspriserna stiger. Alla vill flytta ifrån lägenheter och köpa hus med hemmakontor och gräsmatta. De som har det så släpper inte sina hus. Huspriserna går upp. Jämtland är poppis. Där har efterfrågan ökat med 20 procent.

Nästan varje dag hör man om den nya framtiden och hur samhället kan komma att ändras. Det är verkligen roligt att få uppleva dessa omställningar. Omställningarna gynnar dessutom sådana som mig trivs när vi får vara ifred och slippa vara bland människor.

Jag tycker att min KOL är värre nu när det är så kallt ute. Jag håller mig inne. Den var -19 imorse. Jag får oftare andnöd så att jag nästan hinner att få lite panik. Jag klarar inte att uttala meningar till slut utan måste hämta andan. I och med att jag spelar in mina onlinemöten så både hör och ser jag hur ansträngt jag andas. Jag hoppas det blir lite bättre till våren.

Fortsatta drömmar om ett mobilt kontor

Jag åkte ner till "Husbilslandet" i Bäckhammar i samband med lunchen idag. Jag träffade en gammal bekant som jobbar som säljare där och vi tittade på lite bilar. Det fanns en bil som intresserade mig. Jag provsatt t o m skrivbordsplatsen.

Nu ikväll har jag gått med i ett husbilsforum, blivit medlem och ställt en fråga om bredbandsuppkoppling. Om jag inte kan få till en snabb uppkoppling som klarar av mina onlinemöten så blir det ingen husbil. Jag fick en kontakt på forumet och fick svar att det finns något som heter "WiMax" som han själv använder. Det innebär att man riktar en liten parabol mot en slavsändare och skickar och tar emot signaler den vägen. De ser all sin TV via en sådan uppkoppling och det fungerar felfritt.

Det är ändå en liten risk förstås. Jag skulle behöva åka ner och prova vad det duger till. Får jag det inte att fungera får jag ju vända och åka hem igen.

Ja, ja! Det är en sommar emellan då jag ska odla tobak här igen. Först i slutet av september skulle det kunna bli aktuellt. Det är nog inte så dumt att hyra en husbil och åka ner och teckna ett sådant abonnemang och utvärdera det den första tiden. Jag får nog spara två semesterveckor till det känns det som. Fungerar det tillräckligt bra är det ju bara att stanna kvar och jobba på. Åka ner i slutet av september och testa. Funkar det inte åker jag hem. Funkar det så stannar jag kvar till april.

Idag har vaccinationspass diskuteras på TV-nyheterna. Ett sådant behöver man ju ha då också. Det är mycket att undersöka innan. Hur fungerar det t ex att få med sig mediciner så att det räcker för en vistelse på ett halvår. Jag antar att inte högkostnadsskyddet funkar där. Jag är i alla fall ute i god tid.

Längtan efter Eddie

Jag längtar så efter den andra Eddie. Den Eddie som är ute på resa. Den Eddie som går runt häruppe i kapellet börjar jag bli så van vid och den är inte särskilt spännande längre. Reseddie är en mycket trevligare kille. Han är nyfiken på sin nästa. Inte alls lika ljudkänslig och mycket mera tolerant och öppen för andra - ibland avvikande - personer.

Reseddie är nyfiken och kapelleddie är mer misstänksam. Jag har ju börjat tänka mer och mer på att skaffa mig ett fritidsboende i värmen. Undrar om kapelleddie skulle komma ikapp reseddie om jag skaffade mig ett boende i Spanien till exempel. Det tycks heller inte finnas något hinder för att jag i perioder skulle kunna fortsätta att arbeta med det jag gör idag från t ex Spanien. Det som tar emot lite är väl att sätta sig in i allt jag behöver innan jag kan köpa hus därnere. Man behöver säkert åka ner flera gånger och titta på boende på plats förstås. Det låter sig inte heller göras nu. Man vet inte ens när det går.

Jag beställde en bok i ämnet igår: "Drömmen om att leva och bo i Spanien". Det blir ett trivsamt stöd för mina drömmar och fantasier.

Jag tycker allt om kapelleddie också som tur är.

Ovanstående text skrev jag i går kväll. Idag ringde en kompis och vi pratade lite. Vi kom in på hus i Spanien. Han har också varit inne på idén tillsammans med några kompisar. Då hade de kollat på ett enkelt hus i en bergsby i Serbien. Det blev inget köp den gången ändå. -Varför köper du inte en husbil, sa han plötsligt?

Ja varför gör jag inte det? Varför i all världen köper jag inte en husbil?

När jag tänkt på boende i Spanien har jag tänkt att jag måste ju ha med mig saker till huset varje gång jag åker dit. En ordentlig datorskärm och sådan kontorsutrustning. Kanske jag måste ta bilen ner till Spanien och hem igen varje gång jag vill vara därnere. Om jag köper en husbil har jag ju med mig ett helt kontor.

På lunchen idag åkte jag till två husbilsförsäljare och tittade. Ett enkelt boende för mig i Spanien (lägenhet/radhus) skulle kosta runt 50 - 70 000 €. En husbil kostar från en halv miljon kronor. Jag frågade också husbilhandlarna efter bredbandsuppkoppling på ställplatser i sydeuropa och de trodde inte det skulle vara ett problem.

En sån här kanske?

De flesta bilarna jag var inne i hade liknande planlösning. Man kommer rakt in i ett liten sittgrupp. Till vänster finns ett litet pentry och ett litet duschrum med toa.

Längst bak en säng.

Det kanske är en husbil man ska ha. Jag bor i mitt kapell på sommaren och när jag skördat årets tobak i slutet av september drar jag söderut i min husbil. Stannar på vägen ner och stressar inte. Sedan ställer jag mig på ett bra ställe och jobbar därifrån hela vintern. Åker norrut igen i början av april och börjar odla tobak igen. Kanske ställer mig i Prag någon vecka på väg norrut.

Efter ett par sådana turer tycker man kanske att det är värt att flytta ner för gott. Eller inte... Man kan ju bevaka bostadsmarknaden lite från en husbil om inte annat.

Det är nästan 370 mil från kapellet till stranden i Marbella. Ett par övernattningar på varje resa i vardera riktning men det är väl enkelt med en husbil. 

Jag har aldrig sovit i en husbil men jag tror nog jag skulle må ganska bra i en sådan. 

Bli husbilseddie! 

Snacka om livskvalitet att kunna kliva ut på stranden direkt efter jobbet på vintern. Äta tapas till lunch och ta siesta. Dricka iskalla San Miguel under markisen på kvällarna och säga "Hola!" till de som går förbi.

Hela vintern kan Felix bo i kapellet och ha tillgång till min bil. Ikväll ska jag googla på husbil och Spanien.

Undrar vad det skulle kosta att hyra en husbil i ett halvår.

Sex kottar, sprayade med guldfärg

Ja vilka Traderafynd man skulle kunna göra. Kottarna var ute för ett utgångspris på 30 kr. Jag kände direkt att det inte var något för mig så jag lät bli att buda på de där kottarna. Men det verkade vara rejäla kottar när man läste beskrivningen:

De är kottarna har min mor plockat själv under besök i USA och Spanien.
Sedan har de blivit torkade och sprayade med guldfärg. Någon ojämna under, så de står inte helt rakt (bild 1)
Kanske som en kul juldekoration
Stora kotten 14cm hög
små kottarna 9-10 cm höga

De väger 285 g

Billigast blir att skicka med Schenker för 59:- (hänsyn tagen till emballage och priset för Sverige) och då blir den både spårbar och försäkrad
Samfraktar om så önskas och om jag har fler annonser ute
Det går också bra att hämta hemma hos mig (bor i Knivsta) alt mötas upp i Uppsala

Hemmet är både rök och djurfritt

Betalning sker till mitt bankkonto eller via swish inom 5 dagar efter avslutad auktion. Frakt tillkommer. Postar så fort jag kan när jag ser att pengarna är överförda. Ansvarar ej för ev. slarv från postens sida. Tänk på att jag är privatperson. Det finns alltså ingen returrätt. Ställ därför fler frågor till mig om det är något du funderar över.
Lycka till!

Jag vet inte om jag har så mycket frågor om kottarna faktiskt. Gå in på Tradera och se allt ni slipper att äga.

Ett år sedan nu

Idag är det tydligen ett år sedan coronasmittan kom till Sverige. Men inte första gången man hörde talas om den. Den började ju i Kina och sedan var pandemin ganska snart ett faktum.

Imorse var det 18 grader kallt. Det är vackra vinterdagar nu men nu får det gärna bli lite mildare snart. Jag väckte bilen som mer eller mindre skulle vilja gå i ide nu. Jag hade fått för mig att jag skulle förbereda för att göra ett långkok imorgon. Men det var brist på nötkött på Maxi. Det fanns inte ens grytbitar. Jag fick istället med mig tre kaviartuber och två påsar Aromat hem. Hade jag vetat det hade jag inte ens åkt dit.

Jag eldar här. Idag för första gången såg jag att det rök ur min skorsten. Jag var nere till brevlådan och satte dit en ny "postindikator" på brevlådelocket.

Det får bli TV hela dagen här. Men jag ska också tänka mycket. Bland annat på det paket med konst som snart lämnar USA. Cal Schenkel skrev ett långt mail till mig häromdagen och förklarade vad som gjort att han dröjt med att skicka konsten. Han hade inte varit sjuk som jag befarade. Men det hade hänt andra saker i hans omgivning som gjort att han haft fullt upp med sit eget liv. Mitt paket låg och inväntade att bli skickat. Det har varit så mycket strul med postgången i USA sedan jul. Det har inte kommit iordning ännu riktigt. 

Cal skrev: 

"Then the big issue now is how screwed up all the shipping is. I was holding back packages to ship after the holidays because many that were shipped in December were very late and some haven't even arrived yet! So I have been waiting to ship your package along with some others and planned to do it this week or early next week, but now the USPS has temporarily stopped International First Class package services because of the backlog from the holidays. If it doesn't clear up in the next week I will use an alternate shipping. I'll keep you up to date in the next few days.

Thanks!
Calvin"

Jag har mycket att tänka på om jag vill och jag kan välja och vraka vilka dagdrömmar jag vill ha. Pragresa, tobaksodling 2021, hur jag ska packa upp konsten när den kommer från Cal, långkoket som inte blev av idag men hur jag ska göra imorgon om jag får tag på grytbitar, fritidshus i Spanien (eller kanske arbetsplats rent av), tänka ut vad jag skulle kunna beställa på nätet för att känna den där ljuvliga spänningen att vänta på en försändelse och att få vittja brevlådan varje dag.

Det var längesedan jag beställde böcker nu t ex. Jag mailade bokförlaget "Forum" i veckan och frågade efter översättning av den senaste boken i Anne B Ragdes svit som inleddes med "Berlinerpopplarna" och fick besked att den översätts nu och kommer till sommaren.

Undrar hur bokrean kommer att bli i år. Det brukar väl vara i februari ändå. Jag önskar också att jag kunde läsa på mera om Prag men det finns inga nyskrivna turistböcker heller. Jag har ju en och den har jag läst två gånger. Jag skulle vilja ha något som skriver om lite andra saker än Karlsbron och det astronomiska uret.

Veckotidningar

Idag åt jag en riktig "barndomsrätt" till lunch.

Fläskkorv med gräslöksmos och pressgurka med Slotts senap. Det håller än idag. Hemgårdens korv är jättegod. Förkokt och ska bara sjuda i en kvart för att ätas.

I min uppväxt fanns det en massa veckotidningar i omlopp överallt där jag var. Mormor hade alltid en liten hög liggande på köksbordet som hon bläddrade i. Den högen gick sedan vidare till min mor. Jag tror mormor fick tidningarna av moster Margit som i sin tur fick dem av en kvinna som arbetade i kiosken uppe vid "Tre snäckor".

Ofta var den övre delen på framsidan bortriven. Jag fick det förklarat för mig varför det var så. Tidskrifter som inte blivit sålda skulle skickas tillbaka till förlaget. Eftersom försändelserna skulle bli tunga och dyra att frakta nöjde sig förlagen med att bara översta delen av förstasidan skickades in. Där man kunde läsa tidningens namn och nummer. De gjordes på så sätt osäljbara men de blev ju inte oläsbara på grund av det.

Jag minns "Hemmets journal" och "Hemmets veckotidning", "Saxon", "Året runt", "Allers" och några flera. Unga tjejer köpte "Veckorevyn". Morsan prenumererade på "Husmodern". Jag har för mig att hon hade "Allas" också en period och även "Femina" och "Damernas värld". Jag kommer ihåg att jag betonade "Allas" som man betonar "Allan". Undrar om det egentligen inte skulle betonas som ordet "allas" d v s något som tillhör var och en. Allesammans, liksom.

"Vi" kändes som den vände sig till intellektuella. Mer djuplodande reportage om frågor som inte bara rörde husmorsknep eller mode.
"Se" hade en lättklädd flicka på bild i tidningen och man fick mer en känsla av oseriös kvällspress av den tidningen.

Jag brukade bläddra igenom dem och leta efter serierna. Jag minns t ex att jag gillade "Jönssons katt" i Saxon. De flesta hade också sidor med "Roliga historier". Roliga historier förekommer heller knappt idag. Jag minns ett helt TV-program med "Roliga historier". Evert Ljusberg var med. "Har du hört den förut?" tror jag det hette. Idag finns inte det kvar. -Har du hört den här? är det ingen som frågar längre. Nu har vi större krav på underhållning. Jag slår vad om att Felix inte ens vet vad "Roliga historier" är.

Idag när jag var på Maxi tog jag en titt på tidningshyllan. Förvånansvärt många av de jag mindes fanns kvar än idag. Nu verkar det ha blivit månadsmagasin av dem även om veckotidningsbegreppet tydligen lever kvar. Undrar vem som köper dessa idag. Jag har inte sett dem på åratal hemma hos någon.

Nu har jag tagit helgen och ser fram emot att vara fri ett par dagar. Jag har som vanligt inget planerat.

Jag blev så jätteglad i morse när konstnären Cal Schenkel i USA hade skrivit till mig i sin FB-profil. Jag skickade ett mail till honom den 29 december och frågade om han hade några nyheter till mig gällande den konstbeställning jag gjorde före jul. Jag fick inget svar på det mailet. Jag skrev då till honom på FB och frågade om allt var bra med honom. Jag tänkte att någon annan kunde svara något om att Cal hade blivit sjuk. Jag tänkte förstås på Covid när han inte svarade.

Idag fanns ett meddelande i FB-flödet: "Hi, Eddie - I'll send you an email". Jag blev så otroligt lättad. Han hade dock inte skrivit något mail men det kommer nog. Det var så skönt att få ett livstecken från honom.

Vardagsmotion

Idag har jag varit med på ett webbinarium som Kemikalieinspektionen höll. Webbinariet hölls i Teams i en mötesform som kallades "Livehändelse". Normalt är man ju aktiv i teamsmöten med kamera och mikrofon men i detta fallet kunde man inte aktivera kamera eller mic. Man var med som åhörare som om man var på en konsert eller liknande. Man kunde göra sin röst hörd genom att skriva frågor i en chat.

Jag passade på att röra mig under tiden. Jag gick runt på nedervåningen och varje varv tog 23 sekunder. Vid varje runda tittade jag på datorskärmen för att se presentationen. Jag hade hörlurar på mig och lyssnade till webbinariet hela tiden. Varje varv innebar 39 steg och den uppmätta sträckan var 27m.

Med jämna mellanrum under dagens webbinarium gjorde jag ett par varv och när jag stängde ner datorn för dagen och satt mig i soffan hade jag gått 6 908 steg. Det vill säga drygt 177 varv och nästan 4,8 km.

Inte illa. Då får jag nog träningsvärk imorgon.

En ny nivå i coronasmittan

Norge inför restriktioner. Oslo och tio kommuner däromkring stänger ner allt nu. Allt utom livsmedelsbutiker, apotek och bensinstationer. Min vän Sabina Sändh som bor och jobbar nära Oslo är förstås drabbad. Jag ska åka och hälsa på henne till sommaren när coronan lagt sig och gränsen öppnar och vi alla blivit vaccinerade. Då ska jag köpa pultost, leverpastej och konserverad torskrom. Kanske också Lappskaus eller Jojkaboller på konserv. Jag tänkte jag skulle försöka mig på att laga "Römmegröt" någon dag. En norsk gröt som jag tror jag skulle tycka om.

Jag ska vaccineras i "Fas 3". Första fasen är i stort sett klar i Värmland tror jag. Folk på äldreboenden och personal på dessa boenden. Fas 2 är personer över 70 år och sedan de som är under 70 år men i riskgrupp. Jag bland andra. Över 10 000 döda i Sverige nu. I Norge har knappt 600 dött. Konstigt att det blev sådan skillnad.

Den aggressivare varianten från Storbrittanien verkar ha börjat spridas i Norge. Sverige har också vidtagit ytterligare säkerhetsåtgärder för folk som varit i Norge. En tidsfråga bara innan den kommer hit alltså. 

Idag har Felix varit här och vi har tittat på skidor och ätit hamburgare. När jag körde honom till Smedby idag sa jag att han och jag får ta ett break i vårt umgänge nu. Han träffar ju en del folk i sin vardag och värre kommer det att bli när gymnasiet börjar köra klassrumsundervisning igen. Man kan ju också sprida smittan även om man själv inte uppvisar några symptom. Farligt.

Idag är det ett år sedan utbrottet startade i Kina. Det sprids en massa rykten i Kina nu att man kan dö av vaccinet. Förvillande information verkar blivit vanligt i sociala medier. Vem tjänar på det? Förutom att fler får lida.

Ikväll skrev jag ett förklarande brev till Felix där jag skrev ner alla mina lösenord till saker och ting. I händelse av att jag själv skulle bli sjuk och inte ta mig tillbaka. Överdrivet kanske men han får på det sättet tillgång till alla bilder jag sparat sedan digitalkameran kom. Jag säkerhetskopierade över 7 000 bilder till OneDrive förra veckan. Jag skrev ut ett A4 till honom med alla mina lösenord och lade lappen här i prediksalen. 

Jag tänkte lite på Cal Schenkel när jag gjorde det. Jag har inte hört något från honom ännu. Jag är rädd för att han kan ha blivit sjuk tyvärr. Jag kollar mailen varje dag men det finns inget nytt. Inget livstecken. Jag önskar att han givit sina lösenord till en anhörig så informationen om sjukdom eller död kunde skrivas in i hans egna kanaler. Det är ju de enda ställena jag kan söka på efter livstecken.

Idag kändes det nästan lite vårlikt. Snön töade bort och jag såg gräset fläckvis på baksidan. Jag tycker också att det är ljust lite längre på eftermiddagarna.

Nu stänger jag alltså in mig ytterligare här i kapellet tills jag blivit vaccinerad. Men jag trivs fortfarande med denna isolering. Snickaren skrev ett sms häromdagen och sa att han börjat kolla lite på boende i Spanien igen. Vi har diskuterat att kanske investera i ett boende därnere i värmen. Jag har ju dessutom kommit på att mina framtida arbetsuppgifter som jag ska sköta hemifrån lika gärna kan skötas från ett hotellrum i Prag. Eller i en egen bungalow på spanska solkusten. Något jag fasar för dock är att jag kanske stöter på lösa hundar om jag delvis flyttar ner till Spanien. Det blir bara värre och värre det där med hundrädslan. Jag skulle knappt komma på tanken att gå i skogen någon mer gång. Jag vågar inte för risken att möta en lös hund. Jag får väl börja gå upp mot Storfors utefter 26:an för att slippa sådana möten.

En bit upp i skogskanten här bor en familj som har en hund. När jag möter dottern i familjen sätter hon sig på huk bredvid sin hund och pratar med den och klappar den under tiden när jag passerar. Jag ska säga till henne nästa gång vad mycket jag uppskattar det. När jag ser de där två överväger jag inte ens att vända och gå tillbaka.

Sivan har mask igen. Jag har lagt en halv tablett maskmedel i hennes matskål. Det brukar gå ett par matportioner innan tabletten är försvunnen. Men till slut får hon i sig den ändå.

Jag längtar så till våren. När nya vårtecken syns varje dag. När jag får klippa mitt lilla äppleträd och elda fjolårsgräs i diket runt tomten. När jag kan sitta ute igen. Jag tänkte faktiskt försöka sitta ute en stund idag på altanen men det var bara 2 plusgrader och skugga.

Jag har nog suttit i två timmar och pratat med Ivar i New York. Han har haft bältros men nu var han vid gott mod. Han hade varit på Manhattan för några dagar sedan och ätit "Clams Casino" på restaurangen "Asia Roma" där han och jag brukar hänga i baren. Stamgäster hade fått äta inomhus. Annars har de bara "takeaway" i dessa tider. Och en liten uteservering när vädret tillåter. Men Clams Casino alltså... Undrar om jag någonsin får sitta där i baren igen och äta dessa underbara musslor med vitlök och baconbitar. Jag kanske ska försöka göra det själv någon gång. Recept finns förstås på nätet.

Sivan har varit ute under hela mitt Facetimesamtal med Ivar. Nu är hon inne igen och har ätit upp sin halva maskmedelstablett. Jag hittade den inte bland maten hon hade kvar i skålen så jag fyllde upp fullt med den hårda kattmaten. Sivan har aldrig fått blöt konservmat av mig. "Blötmat" hittar hon själv ute i form av åkersork, skogssork och möss. Det är väl därifrån masken kommer också kan jag tänka mig.

Mormors diskbänk

Jag minns vad mycket mormors diskbänk skiljer sig från dagens diskbänkar. Inte bara för att mormor tycktes sitta ihop med sin diskbänk med osynliga trådar. 80 procent av dygnets vakna timmar fanns hon där. Matlagning och disk. Hela tiden, om och om igen. Hon mådde nog som bäst när hon fick bjuda på sin grönsakssoppa med klimp. Den rätten var hon känd för. När Gunnel och Gunnar från Krylbo kom var det alltid grönsakssoppa. De "beställde" det innan de åkte. Då mådde hon gott lilla mormor. När hon visste att gästerna var nöjda. Själv satt hon aldrig med och åt. Hon servade gästerna hela tiden och om det blev något kvar av maten såg jag henne sitta vid den utdragna skärbrädan vid diskbänken och äta lite när gästerna åkt.

Min mormor hade en fantastisk roll i min släkt. Det var runt henne man samlades de få gångerna släkten skulle umgås. Hon håll ihop oss på något vis. Inte konstgjort. Det bara blev så.

Den generationen hade också sina egenheter som deras barn ibland anammade. T ex att "slasken", det vill säga hon bredvid diskhon verkligen var en "slask". Där hamnade dagens skräp. Potatisskal, papper och allt möjligt. På kvällarna rensades slasken och skräpet flyttades ner i en soppåse under diskbänken. 

Under diskbänken stod också en konservburk som var avsedd för männens urin. Vi gick inte på toa och kissade. Varken jag eller min morbror tror jag. Man kissade i burken och sedan tömde mormor den. Det var likadant hos min moster Margit och min jämnårige kusin. Min mamma använde också slasken som mormor men hos henne hade jag en ljusblå plastpotta med handtag under diskbänken. Jättekonstigt egentligen.

Min mormor diskade också plastpåsar och hängde på tork på diskstället. Disktrasorna bestod alltid av uttjänta underkläder som fick ett förlängt liv som trasor även om det var hål både fram och bak. 

Hon köpte aldrig en Vettextrasa min mormor.

Fotografier

De senaste kvällarna har jag ägnat mig åt att ta back-up på alla mina fotografier jag har sparade på min stordator hemma. Alla bilder jag tagit sedan digitalkameran gjorde sin debut i mitt liv. Det har blivit ganska många bilder på 20 år. Det vore ju en katastrof om alla dessa bilder försvann i en hårddiskkrasch. Jag har genom åren försökt att alltid ha en back-up. I min "stordator" hemma har jag två hårddiskar t ex. Men det är en Appledator och jag har laddat in bilder via Apples program "Bilder". Jag har svårt för att förstå Apples system med filer och jag har länge längtat efter att se bilderna i ett vanligt utforskarfönster i Windows.

Nu i helgen tog jag i alla fall tag i det. Jag googlade och satte mig in i hur man hittar bildfilerna i en Mac. Man ska tydligen exportera bilderna från "Bilder" och det gjorde jag. Skapade en mapp dit jag exporterade bilderna. Det blev över 7 000 bilder och filmer och det fick inte plats på en USB-sticka trots att den var på 32 Gigabyte.

I jobbet har jag ju Office365 och en lagringsplats på Onedrive. Molnlagring som dessutom är gratis. Jag kopierade ner alla bilder och filmer dit. Men det var inte så enkelt. Jag var tvungen att ladda upp filer i portioner. Inte allt på en gång som skulle vara mycket enklare. Nej jag fick ta några hundra bilder i taget och kopiera upp. Efter ett tag fick jag bara felmeddelanden hela tiden men när jag provade nästa kväll gick det bra en stund igen. Och så har jag gjort i fyra kvällar nu och nu är jag i mål. Alla mina bilder och filmer ligger i mitt OneDrive.

Bland de där 7 000 bilderna finns många dubbletter som Apples program Bilder har skapat utan att jag vetat om det. Otroligt irriterande så nu försöker jag ta bort alla dubbletter också. Men det innebär många kvällars arbete för mig om jag ens anser det mödan vårt. Det är ju bättre att ha dubbletter än att förlora bilder förstås. Hädanefter ska jag ladda upp alla bilder till OneDrive istället och inte gå via min Macdator.

Igår kom också min utskrivna blogg i pappersform. Jag började läsa lite i del 1 men jag är så kritisk mot hur jag skriver så jag slutade läsa och gick över till att ögna igenom böckerna. Jag märkte att de inte håller litterärt sett. Men blogginläggen är ändå någon sorts dagboksanteckningar som jag hoppas ha ett värde för mina arvtagare i eftervärlden.

Det blev lite av en chock att läsa det jag skrivit. Det håller som sagt var inte måttet men jag minns ändå att jag tyckte att det gjorde det när jag skrev det. Likaväl som det jag skriver just nu. Jag tycker jag skriver så bra som jag just nu kan men jag blir orolig. Det blev bara platt det jag skrivit förra året.

Jag kanske är för självkritisk men ett visst värde borde min dokumentation av mitt liv ändå ha för Felix och hans eftervärld. Jag ska fortsätta förstås.

Fortsatt kyla

Det har nog aldrig varit så skönt att jobba hemifrån som nu. 18 minusgrader när jag vaknade och jag behövde inte gå ut och skrapa och starta bilen för att skynda mig ner till en iskall perrong på järnvägsstationen.

Jag har märkt att jag fått lite dyrbarare vanor nu när jag inte åker till Karlstad varje dag. Jag lever vidlyftigare när det gäller viss mat. Förut har det gått åt minst 100:- per dag på olika lunchrestauranger i Karlstad. Där jag ofta har fått sitta med hörselproppar eftersom flera av dem har skramliga ljudmiljöer.

Nuförtiden tycker jag mig ha råd med "Ejderns kaviar" t ex. Den fick jag ibland när jag var liten. Oftast låg det en tub "Kalles" i kylskåpsdörren men ibland låg där en tub Ejderns. Den har alltid varit mycket dyrare än Kalles. Ett tag hade vi Mills kaviar minns jag också. Kaviar har alltid funnits i mina kylskåp och numera köper jag fyra tuber åt gången. Det är så odrygt att en tub knappt räcker till fem äggmackor.

Entrecote unnar jag mig också ibland. 

Här kör jag två stycken i Sous-viden så behöver jag bara steka dem sedan. 1 timme och 45 minuter på 57 grader denna gång. 

De ser inte så jätteroliga ut när man tar upp dem ur vattenbadet. Alldeles gråa och tråkiga. Men när jag torkat av dem och smetat in dem med majonäs och sedan steker dem blir de perfekta.

Det går åt mycket ved när man är hemma hela dagarna har jag märkt. Jag pratade med min vedleverantör idag och beställde två kubikmeter till våren. Jag kommer att klara mig på det jag har i vinter men sedan är det dags att fylla på igen. Det är något visst med att kasta in torr ved i vedskjulet och sedan stänga dörren.

Hela förmiddagen har jag suttit vid min datorarbetsplats och börjat lägga in nya adresser på ställen jag vill besöka i Prag. 

Den här gången gör jag också en exceltabell där jag kan skriva lite mer om varje ställe. Ett vanligt attribut jag använder är: "Genuin tjeckisk mat (bricklunch)". Sådana ställen älskar jag. Tjeckisk arbetarmat. Jag har gått igenom en del Kafkaböcker också för att se var han bott. 13 adresser i Prag har jag plockat fram. I böcker om Kafka används de tyska namnen på gatorna så jag måste översätta namnen till det de heter idag när de har tjeckiska namn så det är lite knöligt. Jag tror det var först efter sammetsrevolutionen 1968 som de gick tillbaka till tjeckiska på ett annat sätt än tidigare.

Jag kollar youtubeklipp med mattips och antecknar också. Sedan lägger jag in det i min kartapp i telefonen. Jag lär mig hitta lite under tiden också.

Härom kvällen ropade jag in Sivan. Det var jättekallt och jag förstod inte ens vad hon skulle ut och göra. Efter en timma ropade jag in henne och hon hoppade från grop till grop i skarsnön och när hon äntligen kom upp på altanen så skrek hon och kröp nästan över altangolvet. Hon gick raka vägen in till en stolsdyna som låg på golvet och lade sig på den. Jag klappade henne en stund och tänkte att hon blivit sjuk. När jag borstat tänderna hade hon hoppat upp i soffan ändå. Den natten sov hon under min säng på golvvärmen. Jag tror hon skrek för att hon frös. Sedan dess har hon inte varit ute.

Idag lade jag till en vän på FB och tog bort henne direkt efteråt. En kvinna jag aldrig träffat och jag har sett den där vänförfrågan en längre tid nu och funderat på vem hon är. Jag kände mig obekväm med att se den där vänförfrågan varje gång jag öppnade FB. Jag vill inte lära känna någon ny människa nu. Jag vill ju samtidigt inte avvisa någon så där abrupt men jag visste inget bättre sätt. Det kändes fel att avböja vänförfrågan så jag gjorde så där. Det är inte roligt att bli avvisad. I alla fall inte för mig. Hoppas inte hon tyckte det var jobbigt.

Jag får gå många turer till vedskjulet nu. Både i morse och nu på eftermiddagen var det ett sånt där "blått" ljus ute. Det är som om snön reflekterar den blå grynings- och skymningshimlen.

Jag fick en avisering i går kväll att min utskrivna kapellblogg är på väg med Postnord. Det blev två böcker och jag ska sätta mig och läsa igenom dem när de anländer. 2021 års kapellblogg kommer förhoppningsvis att innehålla en reseberättelse från Prag. Tidigare har jag ju haft specialbloggar för mina resor. Det var dumt att göra så visade det sig. Lättare att hitta reseberättelserna men det är betydligt svårare att skriva ut en massa småbloggar.

Jag tycker det börjar märkas att vi går mot ljusare tider. Jag tycker det är lite mera dagsljus nu än för någon vecka sedan.

Ikväll blir det musik i kapellet. Kandelabern är tänd och det sprakar i kaminen. Norrlands guld 3,5 rinner ner en efter en.

Tänk sommaren ändå...

Denna vecka har jag längtat efter värmen. Ljuden av fåglarna på försommaren och mina vindspel i skuggan på altanen. Clematisen. Piprankorna. Kroppsarbete utomhus och belöning med iskall burköl när arbetsdagen är över. Vilken skillnad mot nu. 

Det har varit minusgrader dygnet runt några dagar och bilen har ett hårt, tjockt pansar av snö som jag inte kan få bort innan det töar. Jag skulle sett till att ta bort det medan tid var men snön var så tung då så jag orkade inte skotta. Min ork tar slut fort när jag skottar blötsnö. Den kvällen när det regnade på det tjocka snötäcket som lade sig dagen innan borde jag förstås tagit bort snön från bilen. Anledningen till att jag inte gjorde det var att det skulle ha bildats stora högar runt bilen. Jag visste att kylan var på väg och då skulle alla fyra hjulen hamnat inom en vall av snö som jag inte skulle ta mig ur.

Jag har suttit inne och jobbat hela veckan. Och eldat. Det är i princip de enda gångerna jag varit ute. För att hämta ved. Sivan sover på soffan i prediksalen hela nätterna. När jag går upp på morgonen går hon också upp. Jag dricker kaffe och hon äter. Sedan försvinner hon. Då går hon till mitt sovrum och lägger sig under sängen. På golvets golvvärme. Det kan vara lite kylslaget på morgonen i prediksalen. Särskilt om jag eldat i kaminen dagen innan. Det är som att det ordinarie värmesystemet slagit av sig lite när jag eldat och sedan inte hunnit återgå till det normala under natten.

Jag tittar på "Farmen" och norska "Bonde söker fru" på kvällarna. Där är det sommar och det är så vackra bilder från Norge. Grönt och frodigt. Det är skönt att vila ögonen på. De norska bönderna och deras friare är intressanta att följa. Hur de närmar sig varandra och funderar på vad den andre tycker och tänker.

Svenska farmen tycker jag har börjat lite segt. Det är ingen deltagare som jag direkt tycker om. Det är tydligen en kille från Kristinehamn med men jag får inte riktigt grepp om vem av dem det är. Den jag tror att det är jobbar som barpianist enligt TV4. Någon sådan tror jag inte ens att det finns här i stan. Var skulle han sitta och spela i så fall?

Det tar ett tag innan man lär känna farmens deltagare men en del av dem tycker jag riktigt illa om redan efter en vecka av olika skäl. 

Ja tänk sommaren ändå. Det är min årstid det. Försommaren medan fåglarna sjunger. Stillheten här i skogskanten. Små projekt med lite snickrande (skapande) och glädjen när något blir klart. T ex att spadvända tobakslandet. Jag vet inte hur mycket till spadvändning det blir. Jag kanske inte behöver krångla med det. Jag ska i alla fall tillföra mera gödsel innan jag sätter ut tobaksplantorna.

Klippa gräset. Vattna. Jag undrar hur mycket hibiskusar jag har kvar nästa sommar. De är hårt ansatta av spinn här och en efter en ställs de ut åt sitt öde på altanen. Det är så oerhört ledsamt men de små spinnkvalstren kommer antagligen vinna kriget. Bara för att sedan själva dö när de tagit kol på alla hibbar och de inte längre har någon värdväxt kvar att pina.

Jag har fortfarande inget hört från Cal Schenkel heller. Om han är sjuk så får jag hoppas att han klarar sig och inte blir en av de nästan 400 000 döda i USA. Viruset sprids bara mer och mer världen över. Vaccinationer har påbörjats men ännu verkar det inte haft någon bromsande effekt på pandemin. Jag själv vet inte när jag får vaccinera mig. Till veckan har jag en läkartid över telefon och då hoppas jag få reda på mer. Om jag kommer bli kallad eller om jag måste ställa mig i kö någonstans.

Jag får sitta här och arbeta, elda och drömma om sommaren och en pragresa. Att tiden går vet jag. Rätt som det är är det sommar igen. Det är så mycket vi inte vet om 2021. Hur det kommer att bli. Men som tur är vet vi ännu inte vad vi inte vet.

Appledag med Felix

Normalt har Felix ärvt mina gamla telefoner. Jag byter iPhone i jobbet vartannat år och då ges jag möjlighet att köpa ut min gamla. Det har jag alltid gjort så att Felix har fått den. Han hade en iPhone 7 Plus nu. Den köpte jag ut för två år sedan för 3 500:-. Nu var det dags för mig att byta ut min iPhone 8 Plus och då skulle det kosta 5 500:- och det tyckte jag var lite väl mycket. Det är inte så stor skillnad på den jag har nu och den han har. Han har visat intresse av att "steppa" upp rejält och han har aldrig haft en "ny" telefon. Han har alltid ärvt mina.

Och sedan har Ivar i New York ärvt Felix gamla.

En ny värstingiphone är dyr. Jag föreslog att vi skulle dela på kostnaden och betala en tredjedel var; han, jag och hans mamma och att det skulle bli hans födelsedagspresent från oss. Dessutom hade han fått ett presentkort av mig i julklapp på 1 000:- och så skulle han få 1 700:- i inbyte för sin 7 Plus på Macforum i Karlstad.

Igår ringde vi och lade undan en blå iPhone 12 med 128 Gb minne.

Imorse kom han här på cykeln och var jätteivrig att få åka till Karlstad. Vi gjorde en säkerhetskopia på innehållet i hans lur innan vi åkte. När vi gjort telefonbytet käkade vi och åkte sedan till Elgiganten i Välsviken där han köpte trådlösa hörlurar till den nya telefonen. Sedan hem för "unpacking". Han hade redan tittat på en unpackingfilm på YouTube så han visste vad som skulle finnas i kartongen.

Här sitter en lycklig son.

Sakta och metodiskt packade han upp telefonen först. Medan vi läste in innehållet till den nya telefonen, packade han upp hörlurarna och satt dem på laddning. 

Allt gick smärtfritt och han satt och gullade med telefonen medan vi tittade på längdskidorna på TV.

En ny uppgraderad version av sonen på väg hem till sin mamma.

Jag vet precis hur han känner sig med sin nya telefon.

Jag får en ny telefon i mars men jag är inte riktigt så ivrig inför det som honom. Jag kommer att få en iPhone XR men det duger åt mig. Han kommer att fnysa åt min telefon eftersom hans nya är vassare på allt.

Men det unnar jag honom verkligen.

Frisk

Jag har faktiskt lärt mig att tänka på att jag är frisk. Att jag hittills inte blivit sjuk i Covid. Någon gång varje dag tänker jag att jag fortfarande är frisk.

Lite som när man sitter i väntrummet hos tandläkaren och väntar på att bli uppropad. Med de ljud av borrar som går i varje behandlingsrum borta i korridoren dit man snart är tvungen att gå. Och doften hos tandläkaren. Ibland när jag suttit där i väntrummet har jag tänkt att jag alla andra dagar på året slipper det. Jag har tänkt att jag ska tänka på det ibland. Att "idag slipper jag gå till tandläkaren" och så försöker jag att njuta av det. Jag gör faktiskt det ibland.

Lite så gör jag nu också. "Idag är jag frisk". Jag har inga andningssvårigheter och jag känner smak och lukt. 

Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att bli allvarligt sjuk i Covid och jag är glad om jag klarar mig undan viruset tills jag blivit vaccinerad. Tills dess lullar jag gärna runt häruppe i kapellet för mig själv och är nöjd med mitt hälsotillstånd.

Tillbaka i tjänst

I måndags gjorde jag min första arbetsdag efter juluppehållet men idag onsdag är det röd dag igen.

Jag gjorde ju en "testsådd" av tobaksfröer den 30 december. Det var fröer från min egen odling som jag ville kolla grobarheten på.

Det var ju en väldigt bra grobarhet på dessa visade det sig nu efter sju dagar. Då behöver jag inte införskaffa fröer till odlingssäsongen 2021.

Jag börjar bli allvarligt orolig för vad som hänt med Cal Schenker borta i USA. Vi hade en fin konversation under tiden när jag beställde konsttrycken av honom så jag är helt säker på att han inte försöker lura mig. Den 18 december beställde jag trycken. Vi kom överens om att det inte var bråttom med leveransen. Det var ju julhelger emellan. Den 20 december hade han gillat länken till mitt blogginlägg på FB. Den 30 december mailade jag honom och frågade hur han ligger till med min order men jag har inte fått något svar än. Oroväckande. Jag är rädd för att något har hänt honom. Annars skulle han svarat, det är jag helt säker på. Jag bad honom också att meddela mig när sändningen lämnar USA men jag har inte fått något sådant mail heller.

Det ställer till det ytterligare här runt mig också. Jag har givit Unos Glas i Kristinehamn uppdrag att rama in alltihop och de har beställt materialet redan. Om trycken uteblir står de där med en massa aluminiumlister till ramar som inte blir använda. Jag har ju också satt upp tavellist inför uppsättningen av tavlorna.

Jag kan inget annat göra än att vänta och under tiden har jag ställt upp skivomslagen på hyllan.

Jag vet heller inte hur jag ska få besked om vad som hänt. Det är väl ingen annan som läser hans mail antar jag. På hans webbplats finns ingen information men det kanske bara är han själv som kan uppdatera den. Han har en FB-grupp men där finns heller inget. Kanske någon annan kan göra ett inlägg där om han inte kan göra det själv. För ett tag sedan hade någon skrivit på hans FB-profil och undrat hur det är med honom. Men det var långt före julhelgerna och då hade han gått in och kommenterat. Han skrev att han varit upptagen i en stor flytt och inte varit på sociala medier på ett tag.

Som sagt. Det är bara att vänta och hoppas och imorgon är det en ny arbetsdag igen.

1 januari 2021

Då får vi se då vad det blir av 2021.

Folk vill tydligen allt mer välja omständigheterna runt deras egen död nu för tiden. Folk skriver testamenten. En del vill ha med sig sin hund i graven. Men de kan väl ändå inte mena att en fullt frisk hund ska kremeras tillsammans med dem? Det känns väl lite väl egoistiskt. Att släcka ett friskt liv bara för att man vill ha ett sällskap när man verkligen inte behöver det.

Jag har fått nyårshälsningar från New York. Skönt att höra att de lever och frodas. Jag vet ännu inte om jag kommer att återse någon av dem. Tiderna är andra nu. Jag tror att rörligheten över jordklotet kommer att minska. Jag kommer i alla fall inte att åka till USA inom det närmaste.

Jag har börjat titta på "Bonde söker fru - Norge". Jag tycker om att se "Bonde" oavsett från vilket land det än är och jag har sett alla säsonger av den svenska versionen. Jag tittar på hur människorna försöker möta varann och hur jag skulle gjort i deras ställe. Liksom som en träning inför att jag själv ska påbörja en ny relation. En speed-date, att få med några av dem till kapellet. Vad jag själv söker och hur min egen självbild ser ut intresserar mig. Det mest intressanta är att se de kvinnliga bönderna som söker en man och höra hur de resonerar. Det är ju det jag alltid viljat veta. Hur kvinnor väljer.

 

Jag tänker mig också in i situationen för killarna som söker en bondekvinna. Särskilt om det är en "bondekvinna" som jag själv attraheras av.

De manliga bönderna som söker en kvinnlig partner kan jag ju identifiera mig med lite enklare. 

Även om jag tittar på detta på TV så känner jag mig inte värst frestad att pröva det i verkliga livet. Men jag vill på något sätt identifiera mig med sökandet och villkoren för det. Det är antagligen något genetisk inbyggt. Att man ska vara två i jordelivet. På något vis känns det så men på ett annat vis känns det som om man ska leva själv. Det är ofrånkomligt det enklaste.

Det finns en del kvinnor därute som intresserar mig här i världen. En del av dem har jag som FB-vänner och andra inte. Men det viktigaste är hur dessa kvinnor yttrar sig. Hur de tänker och hur de funderar. De kan vara hur vackra som helst men om de inte resonerar intressant så är de inte attraktiva för mig. Samtidigt vet jag hur bra jag trivs med att sitta ensam och uttala mig om min omgivning. :-)

Numera är jag själv inte bland de snyggare. Jag blir ju gubbig förstås, lönnfet och t o m fysiskt fet och har inte attraktionskraften kvar som förr. I takt med att min egen attraktionskraft minskar, ökar mina krav på en livskamrat. Det är ungefär vad min vän Sabina Sändh refererade till som ett uttryck som hennes far, Bengt Sändh, kom med.

Det stämmer förstås. 

Trots att jag är så egenkär och nöjd med relationen med mig själv är det ändå lockande att se om någon kvinna kunde passa in med min extremt udda pusselbit. Jag triggas av "Bonde". "Miljö- och hälsoskyddsinspektör söker fru".

Hur udda de än är får de ju en massa brev. Så varför inte jag?