Tillit och en "Walk-and-talk" om ett liv i Spanien

Under dagen idag har jag pratat en stund med min personliga bankkvinna på Nordea. Jag ville diskutera lite budget om jag skulle få för mig att investera i ett boende i Spanien. Jag vill egentligen inte kalla det "lånelöfte" men det var ju faktiskt det samtalet handlade om. Hur mycket skulle jag kunna låna för att mäkta med det med den ekonomin jag har idag.

Det var ett positivt samtal och jag gick stärkt ur det. Nu har jag fått ännu mera "food for thoughts".

Idag har jag suttit i ett webbinar hela dagen om Microsoft Teams. Det har varit jätteintressant om man som jag är så spänd inför det nya normala. Vad som är på gång i den digitala arbetsvärlden och hur vi kommer att förhålla oss till arbete och fritid i framtiden.

Att åka ner till ett kontor och stämpla in kl 8 varje morgon. Stämpla ut för lunch mitt på dagen och stressa tillbaka för att stämpla in igen och nåde den som fångar en i trappan på vägen till datorn. På den dyrbara utstämplade tiden. Sitta och titta tills datorklockan slår över från 16:59 till 17:00 och stämpla ut med gott samvete. Springa till tåget som ändå visar sig vara försenat 40 minuter på grund av signalfel och bli ståendes där på perrongen i snålblåsten och mörkret och vara genomblöt av svett. Att gå in i vänthallen är ingen idé. Där sitter A-lagseliten och har högljutt sammanträde och slåss med kryckor. Att gå tillbaka till jobbet och arbeta i en kvart till känns heller inte så lockande.

I många medarbetarenkäter har man nu sett att det här med att arbeta hemifrån passar en stor del av kontorspersonalen och när man frågar dem vill nästan ingen tillbaka till det gamla. De flesta vill kunna sitta hemma och ostört producera åtminstone några dagar i veckan även i framtiden. Det finns utmaningar med det arbetssättet men det tycks också finnas en vilja av att ta tag i utmaningarna. Arbetsmiljön är förstås en utmaning och man får lägga ner sig en del om man ska få till en bra arbetsplats hemma.

En annan utmaning är behovet av att bli sedd. Av kollegor men kanske framförallt chefen. Man vill ju bli sedd och få uppmuntran och en klapp på axeln ibland. Man behöver någon att bolla frågor med och man vill inte känna sig dålig för att man passar på att klippa gräsmattan mellan regnskurarna på sommaren på "arbetstid".

Mitt liv har förändrats mycket under pandemiåret 2021. Jag blandar arbete och fritid hela dagen och vill knappt kalla det för det ena eller det andra. Jag sticker och handlar på Maxi några gånger i veckan på förmiddagarna när det inte är så mycket folk. Jag sätter mig vid datorn igen en stund. Sedan kanske jag hackar grönsaker en stund och drar på ett långkok. Jag jobbar igen när grytan sköter sig själv och hänger en tvätt. När "arbetsdagen" är slut fryser jag in fyra matlådor till kommande veckas 10 minutersluncher som jag brukar ta framför TV-nyheterna mitt på dagen. Det är första gången i livet jag gjort matlådor inför kommande arbetsvecka. Jag har alltid velat gå iväg en stund annars och komma ifrån kontorshuset.

När jag var på kontoret tog jag nästan alltid en halvtimmas fika på förmiddagen och en halvtimma på eftermiddagen. Nu fikar jag löpande under dagen om jag har lust. Den timman jag numera inte använder till fika med kollegorna använder jag i stället till att komma ut lite när solen skiner mitt på dagen.

Idag på webbinaret pratades det lite om chefernas roll nu under pandemin. På min arbetsplats finns det en fantastisk tillit mellan personerna där. Min chef gillar att jag jobbar hemifrån och jag är på det klara med att hon tycker att det är bra. Jag vet verkligen också att hon tycker att jag gör ett bra jobb. Det behöver man faktiskt påminnas om ibland. Ingen skulle någonsin komma på tanken att försöka kontrollera någon annan så att vederbörande verkligen jobbar. Huvudsaken är att man får saker utförda. Att man producerar/levererar det som är tänkt.

Jag tänker på vad bra vi har det här i Sverige där förhållandena mellan chef och medarbetare oftast är väldigt lättsamma. Man inser att den andre bara är en människa med ganska lika behov som man själv. Man kanske inte åker på charterresa med chefen men man är ändå väldigt jämlika. Det är inte särskilt svårt att föreställa sig hur det är att uppleva att ens chef är kontrollerande och misstänksam. Jag har haft sådana chefer också i mitt 57-åriga liv.

Det här med att möjliggöra för varje medarbetare att ha en värdefull och meningsfull fritid tror jag kommer att bli jättestort. Att underlätta för medarbetaren att få ihop det egna livspusslet. 

Ikväll tog jag en promenad med en nyfunnen vän som när liknande spaniendrömmar som jag själv. Vi är inte konkurrenter om samma typ av bostäder men det är roligt att gå och drömma. Det kom några droppar regn när vi gick men det var ingen fara.

Nu så här på kvällen blev jag ännu mera sugen på Spanien. Ska jag åka ner så snart det går kanske? Lägga två veckor på att leta lägenhet. Tja kanske... Jag var orolig för min ekonomi innan jag pratade med min bank. Det visade sig att jag har ett mer än dubbelt så stort ekonomiskt utrymme än vad jag trott.