Kapellbloggen: Prag i november

Resan gick bra.

"L" plockade upp mig utanför kapellet kl 09:45 och körde ner mig till stationen. Bussen kom i tid och gick i tid. Väl framme på Arlanda tog jag mig igenom alla kontroller direkt så jag befann mig vid gaterna. Klockan var runt 15 när jag var på rätt sida om hindren. Planet skulle gå kl 19:15 så jag hade många timmar att slå ihjäl. Det bästa är att sådant inte gör mig någonting. Jag satte mig och lyssnade på en podcast och tog små promenadturer ut bland övriga resenärer.

Det var väldigt mycket folk i rörelse. Höstlov kan ha spelat in också. Jag övergick till att lyssna på "vitt brus" efter en stund. Jag laddade ner 3 timmar vitt brus från Spotify. Jag har aldrig gjort det förut men det gav en behaglig känsla. Lite av en känsla av att sitta vid ett stort vattenfall som störtar ner bredvid en. Bruset dämpade bort nästan alla andra ljud i min omgivning. När jag gick runt med vitt brus i öronen var det lite som att snorkla på land. Jag utforskade terminal och Taxfree utan några ljudintryck. Som om jag vore under vattnet. Resan gick jättebra. Jag sa inte ett ord på hela resan tror jag.

Tunnelbanan.

Vi var inte många ombord.

"Min" station. Ansiktsmask gäller fortfarande i kollektivtrafiken och på planet.

Efter att ha packat upp och släppt in lite kvällsluft på rummet läste jag en stund innan jag somnade. Jag fick inte samma rum som förra gången. Däremot rummet ovanför på 6:tte våningen.

Idag vaknade jag kl 7. Låg och tänkte en stund innan jag insåg var jag var. Jag såg verkligen fram emot den första frukosten. Väl nere i serveringen iförd andningsskydd förstås fann jag att frukosten var precis så som den var förra gången. Samma ingredienser men helt ny personal. Jag fick mina efterlängtade mackor med rökt ost och den lilla soppan. Idag var soppan ovanligt tunn. En utspädd buljong med klimp. Klimpen smakade som mormors klimp så det var ju lite trevligt. Jag skar ner en korv i soppan också för att få den lite matigare.

Men ljudnivån! Två italienska småbarnsfamiljer med massor med skrikande och gråtande ungar. Föräldrarnas gälla tjatter. Porslin mot porslin och tappade bestick. T o m en stapel assietter som gick i golvet. Allt detta under ackompangemang av coverlåtar med dansbandsmusik. "Are you lonesome tonight" bl a. Ljudmiljön var förskräcklig och det blir ingen mer frukost utan hörselproppar. Det fixar jag bara inte.

Är det en orimlig begäran att man sätter upp skyltar med "Samtal förbjudet"? Likväl som rökning förbjudet.

En vacker morgon med klar himmel.

Ett soldis över objekt i fjärran.

Jag gick ut och gick och gick. Satte mig en stund och riggade upp kameran på det lilla trebenta stativet som jag tog med denna gång.

Testade också sittunderlaget. Det var skönt att sitta på men tyvärr lite för stort för att ha i ryggsäcken så jag skar ner det lite. Jag kan ju lika gärna lägga upp två smalare sittunderlag när jag vill sitta än ett stort.

Jag tittade in i små affärer som intresserade mig. Jag gick genom några av stadens passager.

Så här ser det ut. Rätt som det är så finns det en genväg där rakt igenom ett kvarter.

Jag gick till Tesco och köpte två rökta ostar och lite salamipinnar att gnaga på.

Inne bland husen på de trånga gatorna kan det ibland förefalla helt dödstyst. Fantastiskt när parallellgatan är trafikerad med både spårvagnar och bilar.

Jag gick till Ovocný Světozor och köpte en cappucino.

De har mycket gott där.

Sedan satte jag mig vid de skrämda damerna igen.

Åter igen hade jag önskat att det funnits en skylt med "Samtal förbjudet". Den här gången pratades det tyska. Det är mycket mer turister än vad jag trodde det skulle vara tyvärr.

Jag har längtat till den soffan. Det är trevligt med det där lilla stativet. Man kan nästan tro att jag hade ett resesällskap.

En bit ifrån mig stod en kvinna och åt lunch. Hon var så vacker där med sin ångande mattermos i profil. Så vackert alldaglig att jag smygtog en bild på henne.

Jag bär också med mig ett litet block och en penna och skriver ner tankar jag har.

Jag gick upp till toppen av Václavské náměstí. Jag tror aldrig jag varit där faktiskt. Det känns precis som att stå på Götaplatsen högst upp på avenyn i Göteborg.

Inget att se.

Lunch intog jag på en liten restaurang runt hörnet där jag bor som hette Restaurant U Benedikta.

Där fick resans första öl bana väg för gristunga med röd- och vitkål och knödel.

Jag föredrar brödknödel framför potatisknödel.

Efter en stund på rummet gick jag upp till järnvägsstationen. Jag ska göra en liten tågresa imorgon bitti så jag ville kolla lite. Järnvägsstationen är jättestor och jag vet inte om jag blev något klokare. Det ordnar sig nog. Ett jättevackert LEGO-bygge fanns att beskåda. Både framifrån.

Och bakifrån.

Sedan gick jag till Bric-a-brac för att kolla om Milos var på plats men det var stängt. Hans kollega i en annan intilliggande liknande affär berättade att Milos togs in på sjukhuset igår men var tillbaka hemma idag igen. Det är inte säkert att vi träffas om han inte blir bättre. Jag skrev till honom idag i alla fall.

Därifrån gick jag till Kolkovna Celnice. Jag var på deras uteservering i augusti.