De senaste dagarna har jag varit så tillfreds med livet. Efter förra veckans framgångar med distansarbetsavtal och påökt. Resan till Spanien närmar sig också och jag har börjat dagdrömma mer intensivt om resan nu.
Idag fick jag bekräftat internetinstallation den 25 mars kl 15. Mäklaren Christopher hämtar mig vid busstationen i Torrevieja kl 13 samma dag och kör mig till lägenheten och överlämnar nycklarna. Då kan min spännande framtid börja på allvar. Det ska bli underbart och säga farväl till Christopher när han lämnar mig kvar. Jag ska leverera en rulle Kronan vit portion till honom också har jag lovat.
Jag börjar tänka allt mer på att tillbringa ålderdomen därnere. Varför inte? Fri att göra vad jag vill, när jag vill. Först har jag några år kvar att jobba. Och odla tobak och lägga på lager så jag slipper att göra det när jag inte orkar längre.
Igår åkte Felix och jag till Karlstad och köpte en varsin Apple Watch. Han var lite sugen så jag började sätta mig in i vad de där klockorna kan. Då fick jag se att de är utrustade med "fallindikator". Om jag ramlar går ett larm till 112 automatiskt om jag inte hejdar det. Även närmast anhörig får ett meddelande. "Pappa har ramlat", kanske. Jag är ju väldigt utelämnad till min ensamhet här i kapellet och om jag ramlar eller rasar ihop här blir jag nog liggande i flera dygn innan någon saknar mig. Jag har tänkt på det ganska mycket på sistone men har tyckt det varit lite väl tidigt att gå omkring här med en stor röd tryckknapp på handleden. En sådan som åldringarna har och som inte fungerar på grund av att leverantören inte verkar bry sig och ordna problemen med sändarna som kommer upp till allmänhetens kännedom med jämna mellanrum.
Jag kollade om funktionen fanns som app i telefonen men det gjorde den inte. Den var skälet till att jag blev övertygad om att jag skulle ha en Apple Watch.
Jag valde den urtavla jag tyckte var vackrast. Tyvärr hette den "Pride". Om det är något jag inte tycker om så är det när rörelser eller grupperingar lägger sig till med symboler som de inte har rätt till. Att priderörelsen har stulit regnbågen och gjort den till sin tycker jag verkligen inte om. Lika lite som jag tycker om att nynazisterna har lagt sig till med svenska flaggan. Helt felaktigt kan man bli anklagad för att tillhöra en gruppering. En gång hade jag ett paraply i regnbågens färger som jag älskade. En dag sa en kvinna till mig: -Åh gud vilket fint prideparaply! Jag blev jättearg och röt till att det är fanimej inget prideparaply. Det är bara ett jävla paraply och inget ställningstagande från min sida. Jag vill bara inte bli blöt.
Jag bytte bort paraplyet senare. Jag blev hellre blöt än att använda det och se kvinnors gillande blickar på stan. Jag orkar inte med detta PK-samhälle som man inte ens förstår att man gör klavertramp i.
Det är så skönt att min del i det här samhället blivit mindre och mindre. Att jag förstått att jag inte behöver göra mig till och vara en del av det om jag inte vill. Jag säger "Nej" när jag vill numera. Jag kommer aldrig mer göra våld på min person. Det ska i alla fall mycket till innan jag gör det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar