Ålevangeliet

Som alltid är jag ju före min tid. I gårdagens Kristinehamnspost hamnade jag under den stående rubriken "25 år sedan". Någon på redaktionen bläddrar igenom en tidning utgiven för exakt 25 år sedan på dagen och plockar upp saker som man skrev om då. Rubriken "50 år sedan" finns också. T o m hundra år tror jag.

För 25 år sedan skrev jag kåserier i Kristinehamnsposten. Jag bodde i Göteborg på den tiden men genom en överenskommelse med redaktionen i Kristinehamn skrev jag ett kåseri i månaden. För det fick jag en prenumeration skickad till mig i Göteborg. Det var värdefull läsning varannan dag när tidningen kom. Visserligen med en dags eftersläpning men ändå.

För 25 år sedan var mitt kåseri "Ålens väg" med i tidningen. Redan då ansåg jag att det här med ålens livscykel var intressant och jag kände mig faktiskt lite stött när boken "Ålevangeliet" kom och alla tyckte den var så otroligt bra. Jag har faktiskt läst den och jag tyckte den var helt okej men de som höjer den till skyarna visste nog inte om ålens hemlighet. Om de inte läste Kristinehamnsposten för exakt 25 år sedan vill säga.

Jag lägger upp kåseriet i sin helhet här. Det är inte utan att man skäms lite över gamla synder när man läser men det bjuder jag på.

Ålens väg
Så här i maj har det hänt att jag och min ständige fiskebroder Roland Pettersson provat fiskelyckan i Kvarndammen. Det känns inte riktigt bra att sitta där och meta när man är över trettio och borde stå i en norsk dyr flugfiskeälv istället men det här kan vara minst lika spännande. Att meta i Kvarndammen ger trygga upplevelser blandade med mer exotiska. Man träffar tidigt anlända turister och försöker förklara att det verkligen finns fisk i dammen. Ibland kommer den flitigt promenerande Lars Mossfeldt på besök och ibland får vi ål. Kvarndammen är nu inget ålfiskeparadis men några stycken finns där allt.

Ålen är en väldigt speciell fisk. Alla ålar i våra svenska vatten är födda i Sargassohavet. Ja, ni läste rätt, Sargassohavet som ligger i Atlanten utanför Västindien och ca 4000 km från Europa. Ålynglen kläcks och transporteras, snarare än simmar, med Golfströmmen mot Europas kuster. Resan tar mellan två och tre år. När djupet understiger 1000 meter d v s när de når kontinentalsockeln, stannar de upp och genomgår en kroppslig förändring. Från att varit yngel och haft en kroppsform som underlättat transport med strömmar får nu ålen sitt ormlika utseende. Den är i detta skede genomskinlig och anpassad till ett aktivt simmande. 

När den når våra kuster pigmenteras den och får sin svarta färg. En del ålar vandrar vidare upp i vattendragen och kommer att tillbringa sin uppväxtperiod i sötvatten. De som vandrar upp blir honor och de som stannar kvar i havet blir hanar. Det har aldrig fångats en hanål i sötvatten i Sverige. Ålarna vandrar upp i Göta älv men i Trollhättan blir det stopp. Stora mängder ål lyfts årligen förbi det vandringshinder som kraftverksdammen i Trollhättan innebär. En del ålar vandrar ännu längre upp i vattensystemet och hamnar bland annat i Kvarndammen.

Vid Vågbron finns sedan några år tillbaka en laxtrappa som säkerligen används flitigt även av ål. Laxtrappan syns som en träkonstruktion till höger under brovalvet om ni inte redan sett den. Nästa hinder utgörs av Kärleksforsen där ålarna förmodligen slingrar sig på land vid sidan av det konstgjorda fallet. Det är inte alls ovanligt att de gör på detta sätt vid vandringshinder. Ålar överlever ett dygn ovan vatten. Hembygdsgårdens hinder forceras troligen på samma sätt och fördämningen vid Kvarndammen likaså. En del ålar stannar nu i Kvarndammen och andra vandrar vidare upp mot Vassgårda. Efter 12-18 år är de könsmogna och börjar vandra tillbaka till Sargassohavet. Om några av de europeiska ålarna överhuvudtaget orkar ta sig tillbaka till Sargasso vet ingen. Det finns i vår upplysta tid fortfarande många frågetecken runt ålens biologi. Problemet är att följa ålens förehavanden i det djupa Sargassohavet.

Att några ålar inte återvänder till Sargassohavet vet jag dock med största säkerhet. De slutar sitt strapatsrika liv i Roland Petterssons trekammarbrunn.

Jag hade givetvis gjort en del research innan så jag visste vad jag skrev om. Speciellt detaljerna om hur de olika könen utvecklades under deras liv. Det jag skrev då var nog sant då. Det här med att de som lever i sötvatten blir honor och de som är kvar vid kusterna utvecklas till hanar. Nya rön gör gällande att det inte ligger till så.

Idag såg jag också kampen om fågelholkarna med egna ögon. Normalt flyttar blåmesarna in i mina holkar och sedan plötsligt en dag bor det svartvita flugsnappare i holkarna. Flugsnapparna är tuffa och tar det de vill ha. Det som blåmesen så ordentligt gjort i ordning och som hans lilla blåmesfru ska ligga mjukt och ruva på för att deras efterlängtade ungar ska kläckas. Ledsamt.