Jag har gjort andra mer eller mindre lyckade bytesaffären i mitt liv. Jag kan börja med den sämsta bytesaffären jag någonsin gjort.
Min kompis Micke Lundberg hade en träbåt. En "Petterssonbåt" byggd här i Kristinehamn av mahogny. Jag erbjöd mig att skrapa och måla den mot en back starköl. "Taget! sa Micke direkt (som förstod vilken bra affär han just fått möjlighet att göra) och körde hem en back Pripps blå till mig. Jag hann inte ens påbörja mitt åtagande innan ölbacken var slut. Det jag gett som ett löfte blev plötsligt en skuld. Jag hade heller inte bil på den tiden så jag var tvungen att fixa skjuts varje gång jag skulle ut till båten som låg på vinterförvaringen vid Kapurja.
Gud vad jag slet med den där båten innan den blev klar. Jag hade också fått löfte att använda båten hur ofta jag ville under kommande sommar. Jag tog med några kompisar ut i den en vacker sommardag men fick motorhaveri efter ca en halvtimma och blev bogserad tillbaka till bryggan. Sedan låg båten vid bryggan resten av den sommaren.
Ett bättre byte gjorde jag senare i livet. Det var innan jag riktigt visste vad jag ville arbeta med. Jag var arbetslös och fick möjlighet att gå en utbildning i styr- och reglerteknik på AMU i Karlstad. Det var på den tiden drömmen om resemontör fortfarande levde och stora pengar, utlandsuppdrag och långa ledigheter hemma i stan hägrade. Varje morgon hade jag med två mackor hemifrån som jag käkade till frukost. En kurskamrat tittade avundsjukt på mina mackor. Han orkade inte göra egna men var väldigt sugen på egna när han fick se mig äta. Den här killen hade ett fickur som jag var intresserad av.
Jag skrev ett avtal som jag lade fram för honom en morgon. Avtalet gick ut på att jag skulle göra två mackor även åt honom varje dag i två veckor. Jag skrev också in att jag inte skulle ha samma pålägg två dagar i rad. Däremot kunde jag ha samma pålägg varannan dag. Ost-Salami-Ost-Salami men inte ost-ost-salami-salami. Efter två veckor skulle jag få hans fickur. Jag tänkte nog att han skulle anse det var en väldigt dålig bytesaffär ur hans synvinkel. Han skulle få en tillfällig vinst av bytet medan jag skulle få en varaktig. Men han gick med på det och jag använde den där klockan i många år efteråt.
Här i den lilla klockfickan hade jag den i många år fastsatt med en kedja i en av hämporna till skärpet. Där låg den skyddad för nyckelknippor och dylikt och nar jag ville titta på den drog jag upp den i kedjan.
Men någon resemontör blev det inte av mig. Jag hoppade av utbildningen efter ett år.
Den bästa bytesaffär jag någonsin gjort skedde senare när jag pluggade på Göteborgs universitet. Jag läste geovetenskapligt basår på Geovetarcentrum. Där fanns en restaurang i byggnaden där i stort sett alla studenter åt. I min klass gick över 100 elever. Varje lunchrast blev det en jättekö till restaurangen och det var inte alltid man hann att både stå i kö och äta under en lunchrast. De var otroligt underbemannade just när den stora massan kom på en gång och det blev stora problem med både att lägga upp mat, fylla på när det var slut och sköta kassaapparaten. Varje dag gav det upphov till irritation i kön. Ibland om man var sen ut till lunchen insåg man att det inte ens var någon idé att ställa sig i kö. Man fick gå till pizzerian runt hörnet istället.
En dag pratade jag med restauranginnehavaren och sa: -Vi gör så här. Varje lunchrast går jag direkt in i köket och hjälper till att dela ut mat i en halvtimma. Därefter tar jag egen mat och äter gratis.
-Här får du ett förkläde, svarade han. Med mig som slevade upp gick det jättesmidigt och studenterna slapp att gå till pizzerian runt hörnet..
Så där höll jag på i över ett år sedan. Ryckte in vid den stora puckeln och åt gratis. Jag fick också ta mackor och bullar ur cafésortimentet när jag ville. Det var också då jag började dricka kaffe. Jag hade aldrig gillat det tidigare. På fredagarna gjorde de i ordning matlådor av överbliven mat så jag hade hela helgen i min lilla studentlägenhet på 12 kvadrat på Chalmers studenthem. Jag kunde också meddela restaurangen när vi hade fältdagar och liknande så de inte behövde göra lika mycket mat för dagarna vi inte var på plats. Under över ett år åt jag alltså både frukostmacka, kaffe och lunch gratis alla vardagar i veckan. Jag blev en i personalen och blev t o m bjuden när de tog ut personalen på julbord. Alla var nöjda; jag, restaurangen och studenterna.
Sedan dess har jag nog druckit kaffe nästan varje dag men har fortfarande inte slutat med att ha en sockerbit i kaffet.
Idag pågår fortfarande fågelkriget om holkarna här. Hittills verkar blåmesen fortfarande ha besittningsrätten till åtminstone en holk.
Mitt bloggande har genomgått en förändring märker jag. Förändringen pågår egentligen hela tiden men inte så att det märks utåt kanske. Redan när jag publicerar detta inlägg har jag ytterligare fyra inlägg påbörjade. Jag får en idé och sätter en rubrik. Därefter fyller jag inlägget med innehåll. Rubriken har jag för att påminna mig om hur jag tänkt.
Jag har också börjat fundera på vad som driver mig att blogga och kommit fram till att jag har ett behov av att arbeta med bokstäver, få ihop dem till ord och meningar för att på så sätt dokumentera de tankar jag har. Jag har börjat märka att jag upprepar mig mer och mer. Jag tänker en tanke som jag tror är ny (och bra) och vill skriva ner den. Ibland inser jag att jag redan tänkt så förut och också dokumenterat det i ett tidigare inlägg. Kanske tilltagande ålder har med det att göra också.
Man ska väl börja bli gaggig någon gång. Gaggigheten smyger sig väl på mer och mer troligen.
2 kommentarer:
Dina berättelser är som vanligt ”larger than life” Eddie!
Tack, Micke!
Skicka en kommentar