Meningslösa mål med mening

Jag har i tidigare blogginlägg för flera år sedan diskuterar om hur jag tänker med resor och mål. Att själva resan är det viktiga målet då man kommer sin egen hjärna nära. Att sitta och titta ut genom fönstret på ett tåg t ex. Även om utsikten från tågfönstret är en vägg av träd som susar förbi dyker det upp en gård ibland som man genast tänker på. Skicket på huset, den skräpiga tomten, de eftersatta fruktträden som inte klipps o s v. Med sin förflyttning i landskapet serveras nya intryck under resans gång som man kan hantera i hjärnan om man vill. Det är bland annat det jag gillar med att vandra i New York. 

En gång var jag i Macon Georgia på en kyrkogård och letade efter tre saker. Duane Allman och Berry Oakleys gravar, tongivande musiker i gruppen Allman Brothers. Deras gravar låg bredvid varandra och var omgärdade av ett högt järnstaket. Allt för många fans hade suttit och festat på deras gravstenar genom tiderna så ett högt staket hade satts upp runt gravarna. Folk har ändå klättrat över staketet och fotograferat sig när de satt på en av gravarna och rökte en joint. Jag hade läst på om gravplatsen innan så jag visste att släktingar till Berry Oakley brukade vara där och hålla vakt. Tack vare järnstaketet räknade jag med att hitta gravarna om jag la en heldag på kyrkogården. 

Rosehill cemetary i Macon är stor och kuperad men jag hade ingen karta över den så jag visste inte var jag skulle leta. Jag åkte dit på vinst och förlust och började vandra runt. Två killar i en pick-up körde runt på kyrkogården. Jag pratade med dem och de letade också efter gravarna.

I USA är det ok att köra runt med bil på kyrkogårdarna.

Själva kyrkogården var också en sevärd plats där hela bandet hängde även när de levde. Jag hade läst att de ofta gick dit och rökte och drack och skapade musik. Platsen de satt på hade jag läst en beskrivning av. Jag visste också var de bott så jag utgick från huset de bodde i och promenerade mot kyrkogården och tänkte att "här gick de med största sannolikhet när de skulle till Rosehill". Låten "Little Martha" kom till på kyrkogården. Titeln hämtades från en liten flicka som dött i tidig ålder och hennes gravsten bestod av en liten staty av henne. Låten "In memory of Elisabeth Reed" kom också till där. Dickey Betts skrev en låt om en kvinna han haft men ville inte använda hennes rätta namn. Han döpte låten efter en gravsten de ofta passerade när de gick ner till sitt favorittillhåll ganska nära järnvägen. På platsen de brukade sitta skulle också deras gravar blivit placerade så jag hade ju vissa ledtrådar. Jag gick runt och läste på gravar och letade medan jag drog mig närmare järnvägsspåren. Pick-uppen dök upp här och där. Plötsligt kom den mot mig och grabbarna stannade. Den ena klev ur och ropade överlyckligt att de hade hittat graven. De pekade åt vilket håll jag skulle gå. Killen var helt nerkletad av brunt fett. Han berättade att någon hade kletat ner järnstaketet med fett för att folk inte klättra över till gravarna. Det hade inte hindrat honom uppenbarligen.

Jag fortsatte att gå runt och läsa på gravstenar och drog mig mot området där grabbarnas gravar pekats ut och då står jag plötsligt framför Elisabeth Reeds gravsten. 

Den fanns! Det var ingen skröna. 

Jag läste hennes namn liksom Dickey Betts gjort så många år tidigare.

Till slut hittade jag även de båda musikernas gravar och satt där en lång stund och tittade.

 

Jag såg ingen annan människa på kyrkogården under de timmarna jag tillbringade där förutom de i pick-uppen. Numera ligger även Duanes bror Greg Allman där.

När jag sedan gick tillbaka såg jag också "Little Martha" på långt håll.

Det var flera gravar som hade små statyer men jag visste ju vad jag skulle titta efter.

Efter denna långa inledning tänkte jag komma till rubriken på dagens inlägg, "Meningslösa mål med mening".

I Prag finns en stor kyrkogård som heter Olšanské hřbitovy. Kyrkogården är den största i centraleuropa och har över 100 000 gravar.

Här finns en "Walking tour" på Youtube. Gå en sväng vettja!

I en guidebok om Prag läste jag att Carl Michael Bellmans son Carl här. Om man ber snällt i entrén kan man få kartor utskrivna om man bara vet vem man letar efter. Jag ska be att få en karta till hans grav. Inte för att Carl betyder något för mig utan för att ha ett mål med min vandring på kyrkogården. Om man letar efter något måste man ju läsa på gravstenar för att hitta rätt. Något jag kanske inte skulle göra annars i samma utsträckning. 

Jag menar att eftersom jag är helt ointresserad av målet (Carl Bellmans grav) kommer jag upptäcka en massa saker på vägen dit som jag inte sett annars.

Jag ska lägga några timmar på den där kyrkogården och ta lite fina bilder på denna ödesmättade plats.

Den judiska delen är fantastisk. Många stenar har dödsårtalen 1942-1945. Gravarna är överväxta av murgröna då de som skulle skött gravarna även de dog i koncentrationslägren. Här en bild från förra gången jag och Lina var där.

Här en lite bättre underhållen avdelning från samma tillfälle.

Franz Kafka med föräldrar ligger också här. Så även hans vän Max Brod men de gravarna är enkla att hitta till. De ligger i en utkant av kyrkogården alldeles vid en mur som omgärdar kyrkogården.

Likadant är det med min tanke att undvika att gå över Karlsbron när jag är där. Det kommer inte att bli enkelt att undvika den eftersom den ligger ju väldigt bra placerad mellan olika vackra platser. Nackdelen är att man inte kan gå över den i sin egen takt eftersom det alltid är så mycket människor där. Vilsna turister (så som jag själv) och mängder av försäljare och porträttmålare som man helst är utan. Genom att undvika bron måste jag ju välja andra broar som jag inte skulle gå över annars. Dessutom kan jag se Karlsbron från håll istället medan man går på en tråkigare och fulare bro och jag kommer att passera platser jag annars inte skulle se. 

Jag antar att jag genom mina resonemang ovan klargjort vad jag menar med rubriken.