Vardagar

Vaknade kl 6 men låg och tänkte till kl 7. Läste lite i min "deckare" innan jag gick upp. Det känns som om deckargenren inte tillhör mig. Det känns också som det finns olika sorters deckare. Jag minns förr när jag försökte mig på något som andra tyckte var läsvärt. Där det beskrevs hur ett pistolskott lämnade pipmynningen och kulan gick in i tinningen på vänster sida och kulan tog med sig den största delen av hjärnan på offrets högra sida och hela den benflisiga gröten spreds ut över bilens vita motorhuv. En sådan deckare är inte detta. ´"Glasbruket" av Arnaldur Indriðason är snarare en kriminalroman.

Det har varit lite jobbigt ändå att läsa den och det blir nog ingen mer av den författaren på ett tag. Om ens någonsin. Det är helt enkelt inte min grej. Huvudpersonen heter Erlendur Sveinsson och är den typiska kriminalarkaraktären. En - iofs inte försupen - medelålders kriminalare. Han röker däremot vilket tyder på viss dekadens. Han hinner aldrig duscha, äter snabbmat och är allmänt sjavig. Singel med trasig relation bakom sig. Erlendur har dessutom en dotter som är missbrukare. Som blir med barn och han hämtar henne i knarkarkvartar och släpar hem henne för avtändning och rengöring. Det är jobbigt för mig att läsa om hennes omöjliga kamp mot missbruket. Och hans oro över henne. I slutet av boken verkar hon komma på fötter men jag misstänker tyvärr att hon kommer trilla tillbaka till den misär hon levde i. Annars behövde hon inte beskrivas som hopplös missbrukare redan i första boken om Erlendur. Jag har ju inte läst fler böcker men jag befarar att det kan fortsätta så även i de andra böckerna och jag vill inte det. Jag vill att hon ska bli av med sitt missbruk och bli en lycklig ensamstående mamma. Jag är rädd för att jag skulle bli besviken där. Som jag blev på min morbror som valde alkoholen framför mig. Jag måste ändå säga att jag var nöjd med hur boken slutade.

Det verkar behövas ett missbruk hos någon av huvudpersonerna i sådana här böcker. Om det inte är "hjälten" själv så någon av hans anhöriga. Boken är välskriven men eftersom allt är påhittat tycker jag hela tiden att "det där var väl onödigt att beskriva så in i detalj". Jag tycker helt enkelt inte om att läsa otäcka saker. Jag tycker heller inte om "feelgood". Jag tycker om sanning.

I sängen på morgonen tänkte jag också på samtalat jag och "L" hade haft igår. Hur jag inte riktigt kan få nog av att prata med henne. Hur jag fascineras av hennes sätt att leva och vara. Hur lika vi är i vårt tänk och hur självklart vi förstår varandra. Bara det är fantastiskt - att någon förstår sig på mig.

Processen i min gurkhink har kommit igång med lite grumligare lag och lödder på ytan men på morgonen doftade det inget. På eftermiddagen började det dofta lite mjölksyrabakterier och det är en god doft i min näsa. Jag skördade några gurkor till också och lade i kylskåpet inför nästa inläggning. De är egentligen trevligast när man skördar dem ganska små.

För några dagar sedan pratade Felix och jag om Manhattan. Vi gör det ibland och vi tycker båda om det. Han har ett otroligt minne när det gäller platser och händelser där. -Det var då vi skulle ner och äta indiskt på "Curry in a hurry", kan han säga och han minns också väldigt ofta var det ligger. -I hörnet Lexington av och tjugofjärde, fyller han i. 
-Vi måste åka dit igen, sa han plötsligt. Men han vet att jag troligen aldrig mer kommer att åka dit. Att jag älskar Manhattan men att jag är färdig där. Nu får han åka dit och göra Manhattan till sitt eget nästa gång. Som den ensamresenär jag är, önskar jag att han kunde bli likadan men jag tror nog att han helst reser med sällskap. Jag skulle ändå bli väldigt glad om han någon gång provade att resa ensam. Var som helst för att gå runt med sin egen hjärna. Det är trots allt en helt annan upplevelse än att resa i sällskap.

Nu ska jag ge honom min karta så han själv kan sitta och fantisera som jag har gjort.

Jag skördade tre tobaksrader innan det började duggregna men hann inte ta reda på dem direkt efteråt. De fick ligga i en hög tills det blir uppehåll igen innan jag fortsatte. Från det att jag tar bladen tills att de ska hängas vill jag att det ska ta så kort tid som möjligt egentligen. De är lättare att hantera när de har spänsten kvar direkt efter skörd. Det gick bra att hantera dem på eftermiddagen och nu hänger de på tork.

Finns det bara "snygga" kortdistanslöpare? Både på herr- och damsidan?

I kväll börjar jag på "Vardagar 3" av Ulf Lundell. Det ska bli skönt att gå tillbaka till den formen av läsning. Brottstycken ur hans ensamma vardagsliv och hans funderingar. Hur han reagerar på det som händer i den stora världen utanför Österlen. Mycket likt hur jag själv reagerar och resonerar.