Vilken skatt/sophög

Ojojoj vilken bortglömd källa till ångest men också glädje jag hittade idag.

Felix var på Elgiganten och ringde mig och frågade lite om vilken router han skulle köpa. Jag visste inte riktigt men kom på att jag har en gammal Mac "Time capsule" stående som också kan fungera som router. Jag testade att koppla in den och fick t o m igång den. Jag hade använt den i flera år och tagit backupper på min riktiga dator så den innehöll fortfarande en massa filer. Bilder och dokument från 2009 och äldre. Jag hittade så mycket märkligt jag glömt att jag en gång författat. En mapp hette t ex "Kategori psykfunderingar" från 2007. Där hittade jag en text där jag försökt beskriva mitt inre liv under en period när jag mådde väldigt psykiskt dåligt 

Från 30 november 2007
"Jag och mina fyra fåglar"

På min vänstra axel sitter en väldig svart korp. Han luktar lite illa och fjäderdräkten är ovårdad, fet och mjällig. Han har också den egenheten, till skillnad från andra fåglar, att han kan åstadkomma vissa ansiktsuttryck. Han skrattar dessutom ofta och alltid då det går illa för mig. Han är en obotlig pessimist och delger mig alltid sina farhågor. Oavsett vad jag gör och hur jag gör så påpekar han att det finns bättre sätt att göra sakerna på. Han förklarar alltid hur han tycker att jag borde ha gjort i stället. När han inte hör brukar jag kalla honom ”Kritikern”.

På min högra axel sitter tre små fåglar. En liten uggla, en liten bleklila sångfågel och en småväxt rovfågel av något slag. Kritikern skrattar ofta åt de tre små fåglarna och beskriver dem i nedlåtande ordalag. Ibland får de tre andra ett visst utrymme. Korpen sitter då och hånler, skakar på huvudet och tittar bort. Efteråt raljerar han över deras utspel och de fjantiga försök de gjort för att få utrymme.

Själv är jag kanske lite grå men försöker piffa upp mig med en påhängd färgklick i form av någon färgglad schal ibland.

Den lilla ugglan har kloka men ängsliga ögon. Hon sitter inne med stora kunskaper men vågar inte alltid föra fram dem. Om hon väl gör det, har hon svårt att stå fast vid sina uttalanden när Kritikern börjar ifrågasätta henne.

Den lilla sångfågeln är ofta tyst och sitter bara stilla med sina ängsliga ögon. Vid sällsynta tillfällen får den ett lugnt uttryck i ansiktet, sluter sina ögon och sjunger de vackraste melodier och strofer. Kvillrande och ärliga sånger om glädje, sol och kärlek. Dessa sånger fnyser Kritikern åt och förlöjligar så till den milda grad att sångfågeln inte blir sig lik under en lång tid efteråt.

Rovfågeln ger sig ibland i kast med små utflykter från min högra axel. Ofta i syfte att sprida ugglans och sångfågelns budskap och för att göra åhörare uppmärksamma på ugglans klokhet eller den lilla sångfågelns glädje och kärlek. Ibland tvingar också Kritikern rovfågeln att föra fram ett kritiskt budskap. Kritikern vill då att rovfågeln sätter sig någonstans nära åhörarens ansikte och verkligen predikar korpens åsikter.

Då tycker jag rent av illa om, min annars så storartade kamrat, rovfågeln.

Ugglan har viskat i mitt öra att jag borde köpa en bur och stänga in Kritikern. Buren kan jag sedan, utan dåligt samvete, skicka någonstans långt bort och helt enkelt glömma bort. Jag kan nog förstå ugglans tankar men jag har ju levt ihop med korpen hela livet. Han är ju trots allt en familjemedlem. Det är inte så lätt att enväldigt bryta en lång relation. Korpen skulle ju bli vansinnig.

Ugglan viskar då vidare att det inte spelar någon roll om korpen blir vansinnig.

- Vi, jag, sångfågeln och rovfågeln, fortsätter ugglan, ska då växa oss starka och bli dina bundsförvanter och själv ska jag växa till en berguv. Sångfågeln ska utvecklas till en glänsande purpurfärgad kanariefågel och rovfågeln ska bli en mäktig örn. Korpen kommer krympa till en dum liten kaja någonstans där i sin bur. Han kommer sugas ut av miljoner fågelloppor och slutligen torka ihop till ett noppigt svart skinn med svarta fjädertussar.

Kan man verkligen göra så tänker jag.

- Du måste, säger ugglan.

- Jag vill också gärna att du gör det, säger sångfågeln. Annars förtvinar jag och bleknar bort helt.

- Jaa, gör det, säger rovfågeln. Då slipper jag tvingas sprida hans illasinnade budskap och kan helhjärtat ägna mig åt att sprida ugglans och sångfågelns klokhet och kärlek. Istället för de arbetsuppgifter Kritikern tidigare tilldelat mig, skulle jag också kunna framföra dina fördelar som inte syns, dina inre färgklickar.