Mitt (misslyckade) liv som sjöman

Min vän Dag ville att jag skulle göra ett blogginlägg om mitt liv som sjöman. Jag tyckte det var en bra idé att få ner det på pränt. Jag vet inte ens om Felix vet att jag varit på sjön. Jag förberedde mig inför detta inlägg. Fotograferade av bilder som stöd och det här blogginlägget tog fem timmar att genomföra. Men det är värt det för att bevara den historien till Felix.

Så länge jag minns har jag ju vetat att min far var en tysk sjöman. Jag har nog haft en dragning till att bli som han även om jag inte alltid varit medveten om det. När det var dags att välja yrkesbana för mig hade jag inte en aning om vad jag ville bli. Här i Kristinehamn arbetade en del personer som resemontörer åt KMW. Resemontörerna åkte jorden runt och arbetade och när de var hemma i Kristinehamn kunde de kosta på sig en massa saker. Inte nog med att de fick åka runt i världen. De tjänade väldigt bra också.

En annan sak som också lockade var att jobba som snickare i Norge. Redan då importerade de arbetskraft från Sverige. De tjänade jättebra och hade lite längre ledighet över helgerna när de var här. Några arbetade på oljeplattformar i Norge också och en del gick ut på sjön.

När jag gick ut grundskolan 1980 sökte jag till bygg och anläggning. Snickare kunde jag ju bli tänkte jag. Och jobba i Norge. Det var många jag kände också som sökte in där. Efter en termin hade jag tröttnat och slutade. Jag fick ett tillfälligt arbete ute på regementet medan jag väntade på att komma in på en utbildning jag sökt i Göteborg. "Kurs i fartygsteknik" hette utbildningen och för att överhuvudtaget ha chansen att komma ut till sjöss behövde man ha den utbildningen på den tiden. Förut kunde vem som helst gå ut på sjön men när jag ville göra det behövdes utbildning.

Jag i mitten i militärrock.

Kursen i Göteborg var endast på en termin och hösten 1981 flyttade jag in på Masthuggets studenthem. Själva undervisningen skedde på "Barken Viking". Det gamla segelfartyget som numera är vandrarhem i Göteborgs inre hamn. Kursen gavs i "Sven Wingqvist gymnasiums" regi och vi hade en del teorilektioner på Sjöbefälsskolan. Där åt vi också våra skolluncher. Strax innan julen 1981 var jag klar, registrerade mig på sjömansförmedlingen och flyttade hem till mamma på Stenstaliden i Kristinehamn igen.

Någon gång i januari ringde det från sjömansförmedlingen i Göteborg. Det fanns ett ledigt arbete som bara varade en månad men jag fick ju ändå ta det. Båten hette "Thuntank 3" och var ett av tankfartygen i Thunrederiets flotta. Jag fick en tågbiljett hemskickad. Jag skulle mönstra på i Helsingborg. Jag minns att jag bytte i Motala och gick omkring flera timmar där innan nästa tåg skulle ta mig till Skåne. Jag tror jag tog taxi ut till hamnen och båten sedan. Båten skulle gå direkt ner till Amsterdam när jag gick ombord. Vi gick ner dit och sedan upp till Fredrikstad i Norge. Därefter ner till Rotterdam och sedan upp till Oslo och sedan till Göteborg. Där tog min resa slut för den gången. Jag åkte tåg hem igen.

Arbetsklädd på Thuntank 3.

Thuntank.

I Amsterdam gick hela besättningen av. Det var den första hamnen där jag var iland som sjöman i en främmande hamn. Det var också första gången jag såg mina nya kollegor i egna kläder. Några hade t o m vattenkammat hår minns jag. 

Redo att göra Amsterdam osäkert i en skinnjacka som i själva verket var av plast. Den var verkligen en riktigt dålig skinnkopia. Jag tror aldrig jag använde den igen efter denna gång. 

Vad gjorde vi då när vi packade in oss i en taxi och åkte in till Amsterdam? Givetvis hamnade vi i sådana kvarter som man trodde man skulle hamna i. Barer och horor. När mina kollegor fick höra att jag aldrig haft en hora ville de bjuda mig på den första gången. Det gick jag inte med på. Jag ville absolut inte vara med någon hora.

I Kielkanalen.

I Fredrikstad gick jag och en maskinist på disco. Han hade med sig en stor påse med någon sorts krydda som han sålde till en kille med löftet att det var jättebra marijuana. Sedan festade vi upp de pengarna och var livrädda att få den där norrmannen efter oss när han insett att han blivit lurad.

I Rotterdam var det likadant som i Amsterdam. In till horkvarteren i Taxi och sedan tillbaka till båten. Det var alltid någon som blev kvar också och inte kom med i taxin tillbaka. På morgonen efter kom det alltid någon i taxi innan vi skulle vidare. 

Det var min första resa och jag hade nog redan då tänkt att det där livet inte var något för mig. Flera av gubbarna ombord var alkoholister och fulla hela dagarna. Det var lite för tufft för mig och ett liv jag verkligen inte ville leva.

Väl hemma igen väntade jag på att sjömansförmedlingen skulle ringa igen och det gjorde de ganska omgående. Nu skulle jag åka ner till Skärhamn på Tjörn och mönstra på en liten båt som hette "Sylvan" och skulle gå svensk kustfart. 

Vi var bara fyra personer i besättningen. Jag och en annan ljungman, kapten (som också ägde båten) och en man i maskin. Jag skulle arbeta konstiga tider och de sa att de hade något konstigt avtal jag skulle följa. Jag skulle jobba tolv timmar och vara ledig tolv.

Den andra ljungmannen jobbade när jag var ledig och tvärt om. Hytten jag bodde i var så trång att jag inte kunde vända mig därinne knappt. 

Vi hade raps i lasten till Karlshamn, Lossade det och fick (vad jag tror skal från rapsfrö) med tillbaka, Jag bodde också ovanpå maskinrummet och det var olidligt varmt i hytten. Det fanns en toalett vi skulle dela på men det var också ett duschrum. Man satt på toaletten och duschade. Bredvid fanns också men tvättmaskin. Vi lagade maten själva utifrån ett schema. Vi gick från Skärhamn till Karlshamn och där låg vi i flera dagar. Jag var med vid lastning och lossning på dagen med fick också gå till stan och handla mat som vi skulle ha. Och tillaga den. Det var jag inte precis beredd på. Att även det ingick i ljungmännens sysslor. 

Efter Karlshamn gick vi till Falkenberg och där stack jag ifrån båten när ingen såg och tog ett tåg hem. Aldrig att jag ville jobba på den där trånga skorven under de villkoren. Jag bara drog därifrån.

Väl hemma i Kristinehamn tänkte jag att det skulle bli svårt att få en ny båt när jag bara hade stuckit. Men en morgon ringde det allt. Jag minns det så väl. Jag satt i hallen hos mamma och pratade i telefon Givetvis hade vi telefonen i hallen. På ett rött telefonbord med en dyna bredvid att sitta på. En utdragbar låda för förvaring av telefonkatalogen. Medan jag satt där och pratade om mitt nästa jobb kittlade det till under ena armen på mig. En svettdroppe lämnade armhålan och rullade ner för min ena sida.

Båten hette Linné och jag skulle mönstra på i Venedig den 6 maj. Min 18-årsdag. Arbetet skulle vara i två månader. När det blev den 6 maj åkte jag taxi till Karlstad och flög därifrån i ett litet tvåmotorigt Cessnaplan till Göteborg. Det var bara fyra sittplatser för passagerare. Det var jag och tre gubbar med attachéväskor som var med på den flighten. På Landvetter bytte jag till ett plan till Frankfurt och i Frankfurt träffade jag flera av besättningen som skulle mönstra på. Sedan flög vi ner till Venedig. Vi skulle ligga en natt på hotell innan vi skulle ut till båten. Jag minns när jag slängde mig på sängen på mitt hotellrum i Venedig och tänkte att det inte var så dumt att fira sin 18-årsdag på detta sättet.

Jag och en matros gick på restaurang och åt och drack. När vi skulle lämna restaurangen fick vi en saltad nota. Vi påpekade att priserna som stått i menyn inte stämde med notan. Då kom servitören in med en meny med de saltade priserna. En annan meny än den vi valde från när vi beställde. Vi ställde till ett jäkla liv och smet därifrån utan att betala alls. 

Vi blev jagade en bit men lyckades komma undan. Dagen efter åkte vi taxi till Mestre som orten heter där Venedigs hamn ligger. Jag tror vi låg vid kaj i en vecka ungefär. På kvällarna tog vi taxi till Mestre och festade. 

En kväll skulle vi åka tillbaka till båten och hämta något. Jag skulle sitta kvar i taxin tills de andra varit ombord och hämtat det de skulle men jag och taxichauffören blev ovänner. Han ville åka därifrån men jag försökte förklara för honom att de andra kommer snart och då vill vi åka in till Mestre igen. Han ville inte förstå och han ville ha betalt och lämna. Vi gick ur bilen och stod och skrek till varann och han gick till bilen och hämtade ett tillhygge och skulle "ta" mig men då sprang jag tillbaka till båten och fick skäll av de andra för att jag släppt taxin.

Jag vet inte varför vi låg i Mestre en vecka men det kunde varit för att arbeten skulle utföras på båten. Jag tror vi väntade på att få ett uppdrag också. Så verkade det vara lite. Att vi plötsligt fick ett par laster och redan låg stand-by i området liksom. Väntade på nya frakter. 

Plötsligt hade vi fått uppdrag och åkte till Grekland. Till en stad som hette Volos. Därifrån sedan gick vi till Tartus i Syrien fram och tillbaka. Två dygn till sjöss sedan lossa och lasta och sedan iväg igen. Så höll det på hela första månaden och jag var inte iland en enda gång. Jo förresten. Jag var iland en gång i Syrien och kissade. Jag kände att jag ville göra det bara. 

Jag vantrivdes så ombord tillsammans med de andra. Varannan dag passerade vi Rhodos och jag ville varje gång kasta mig i och simma till stranden jag legat på något år innan. Jag såg hur folk badade. Jag hade varit där i tre veckor när jag var 17 år. Tre veckor med ett enkelrum och jag festade hela tiden.

Linné hade ju en stor akterramp som man bara gick iland ifrån. Vi transporterade lastbilar, trailers och långtradare mellan Grekland och Syrien. Chaufförerna vågade inte åka från Grekland till Syrien genom Turkiet eftersom det fanns så mycket vägpirater och skit där. Chaufförerna sa också att turkarna kastade barn framför bilarna för att få ut på försäkringar och för att stoppa långtradarna så de kunde plundra dem.

Det gick hela tiden rykten på båten om var vi skulle härnäst. Min enda vän ombord var kocken.

Jag minns inte ens vad han hette. Han var den enda som inte söp varje dag och spelade kort. Han och jag spelade badminton i det ena lastrummet på kvällarna och vi hade också en filmprojektor. Man kunde beställa film till olika hamnar och jag beställde filmen "Hair". Sedan fick vi ha den några veckor innan den skulle lämnas tillbaka. Det var filmspolar stora som LP-skivor och vi fick trä igenom filmremsan genom projektorn och sedan spola tillbaka filmen när vi sett klart. Kocken och jag tittade på filmen varje kväll medan vi hade filmen.

Kocken och jag brukade också stå på fördäck och titta ner i havet på efter flygfisk och delfiner. Delfinerna la sig ofta framför fartygets bulb och lekte och åkte snålskjuts. Därframme hördes inte heller maskinerna så det bara susade i vinden där.

Men det var verkligen ingen rolig tillvaro på den båten. Alla (utom jag och kocken) söp dagligen och spelade kort. 

Plötsligt en dag märkte vi att vi var på väg mot ett annat håll helt plötslig. Vi gick mot Italien. Vi passerade Reggiosundet mellan Sicilien och fastlandet till Neapel. Runt Medelhavet fanns fenomenet "Tjinxargubbar". I varje hamn kom de ombord och besättningen tycktes inte bry sig om dem. Det var försäljare som hade ett stort tygknyte med sig med varor de ville sälja. I Syrien köpte jag en kaftan, palestinasjal och sådana där svarta ringar av textil som man sätter fast palestinasjalen på huvudet med. En komplett arabdräkt alltså. 

I Neapel kom det ombord tjinxare som sålde guld och smycken. Man fick alltid låsa sin hytt noga. Jag blev övertalad att ta med en av dem in i hytten där han skulle visa vad han hade. Han tog fram tjocka guldarmband och en diamantring. Ringen satte han på sig och drog en lång reva i min spegel med. Han bad mig hålla i ett brett guldarmband i ena änden medan han själv höll i den andra änden. Sedan tog han fram en kniv och drog eggen mot armbandet och visade mig att han fick guldspån på knivseggen efteråt. Han berättade också att det var småpojkar som stal guldet i guldaffärer. När jag ändå sa att jag inte var intresserad försökte han istället sälja en pistol till mig.

I Neapel låg vi flera nätter och även där försökte kollegorna få mig till en hora. Vi var på stan och festade och jag märkte att något var i görningen. Kom nu Eddie sa de och skrattade och ledde iväg mig till en tvärgata. Där stod en korpulent kvinna i leoparddress och log åt mig. Hon stod i dörröppningen till ett litet utrymme som saknade dörr. Det hängde bara ett lortigt och trasigt skynke som draperi och därinne såg jag en säng med en skumgummimadrass. Inga lakan. Bara en naken solkig skumgummimadrass. Jag vägrade förstås. Jag tror de redan hade betalt för mig men jag vägrade. 

Vi var i Neapel när IFK Göteborg vann någon turnering över ett italienskt lag hade jag för mig. UEFA-cupen? Jag minns inte men det var ett väldigt liv på stan och vi kände oss lite obekväma minns jag. I Neapel lastade vi militärfordon tror jag. Merchedesfordon. Lastbilar, skåpbilar med kompletta verkstäder som man såg om man kikade in i fönstren. Allt skulle till Libyen och Tripoli och Khadaffi. 

Vi var iland en gång i Tripoli. Allt var stängt. Det var nog siesta. Men vi gick in till Khadaffis gröna torg ändå. På bilden syns "Helga" närmast mig i mörkt hår. Hon var mässtjej och serverade och var i köket. Sedan "Gnistan". Telegrafisten. Med stort hår och solglasögon "Ralle" han var den jag jobbade med på dagarna. Till höger Stefan från Göteborg. Alltid butter och såg farlig ut. Han hade svart bälte i karate sa han.

Jag på gröna torget. En t-tröja med Peter Tosh "Legalize marijuana".

Sedan åkte vi mellan Italien och Libyen fram och tillbaka i en månad. Jag minns inte om det var fyra dygn i sjön då och sedan hamn. Vid en resa möttes vi av militära patrullbåtar som lotsade oss till kaj. Det visade sig att vi haft en container ombord som innehöll en massa guld. Guldmynt hörde vi sedan.

Vi firade midsommar ombord. Vi gjorde en pool av en presenning och njöt på fördäck. 46 grader i skuggan var det då. Kollegan "Ralle" håller om mig. Vi drack litervis med vatten hela tiden när vi jobbade. Och åt salttabletter och malariamedicin. 

Men på midsommar drack vi öl. 

Sedan gick vi mellan Tripoli och en annan italiensk hamnstad som hette Marina Di Carrara. Sedan gick vi till Tripoli och upp till franska Tolon. Där skulle jag mönstra av och jag åkte taxi till Nice med några fler ur besättningen som också skulle hem. 

Vi flög till Stockholm. Sedan skulle jag flyga till Karlstad dagen därpå ifrån Bromma. Jag hade förväntat mig att mina kompisar skulle hämta mig med bil sedan i Karlstad så jag klädde ut mig till arab med min kompletta arabklädsel när jag lämnade hotellet i Stockholm på morgonen. Detta var alltså 1982 och då fanns det verkligen inga araber i Sverige. Jag var ju också jättesolbränd och hade mörka solglasögon. 

När jag kom till Bromma tittade alla på mig. Jag minns att jag mötte artisten Lasse Lönndahl på Bromma och han tittade storögt på mig. Väl ombord kom flygvärdinnan och frågade mig om jag önskade något. På engelska förstås. Jag svarade på värmländska: -Ja kan ta ett sånt där fruköstpaket. Jag verkligen skämdes i min utstyrsel.

När jag landade i Karlstad var inte mina kompisar där. De hade förstås glömt bort mig. Jag ringde till min kusin Leif och sa att jag inte tar mig hem eftersom de andra verkar ha glömt bort mig. Då kommer han på motorcykel och tror han ska kunna hämta mig. Han hade t o m en extra hjälm åt mig. I arabkläder med resväska. -Glöm det, sa jag bara och efter en stund kom min bil med mina kompisar i alla fall. Vi åkte direkt till Maxi och jag gick in i arabkläder och köpte en back folköl. Sedan festade vi hela sommaren hemma hos Bäses föräldrar på Odalvägen när de var i stugan i Viggetorp.

Sjömanslivet var verkligen inget för mig. Jag ville inte dricka alkohol dagligen och spela kort på kvällarna. Dessutom blev jag sjösjuk för minsta lilla. Det blev aldrig bättre. Jag hade alltid en hink med mig att spy i när jag jobbade. På söndagarna ombord på Linné var det alltid något extra till middag. 

Ibland var det sådan sjögång att vi hade blöta vita dukar på borden så att inte porslinet skulle åka omkring på bordet. En gång utanför Marina di Carrara låg vi för ankare ute på redden. Vi skulle bada från båten och hängde ut lotslejdaren att klättra på på utsidan men det var så strömt att man fick kämpa och simma för att hålla sig kvar vid båten. När jag skulle upp drog de upp lejdaren så jag inte hade något att ta tag i. De jävlades med mig en hel del eftersom jag var yngst ombord. Jag fick panik och simmade så gott jag kunde och jag rev upp händer. knän och fötter på skrovet som var fullt med havstulpaner. När de väl släppte ner lejdaren igen och jag kunde klättra upp såg jag att jag hade haft en brännmanet alldeles bakom mig. En gigantisk sådan. Själva manetklockan var säkert en halvmeter i diameter.

Jag var en udda fågel ombord. Jag drack inte och var aldrig med och spelade kort. Jag hade bara kocken att umgås med och han var bra. Min förman hatade mig och gav mig alltid skitjobben. Min närmaste kollega Ralf var alkoholist. "Ralle" slog till mig en dag när jag enligt honom gjort ett fel. 

De andra i besättningen misshandlade honom några dagar efter det som hämnd för smällen han gett mig. Jag tror det var den karatekunniga Stefan som ledde misshandeln. Ralles ansikte var helt igenmurat efteråt och när jag tittade på honom slog han ned blicken. Det kändes väl ändå bra att jag hade dem på min sida men det var ju osunt ändå att ha ett sådant arbetsklimat runt sig. 

Efter den resan jag kom på andra tankar och var säker på att sjömanslivet inte var något för mig. De lyckades i alla fall aldrig få mig till någon prostituerad och det är jag väldigt glad för idag. Eller glad, förresten. Det har aldrig funnits i min värld att utnyttja sådana tjänster.