Jag orkade inte vara hemma idag. Jag vågar inte vara utomhus. Det är så jobbigt att få de där adrenalinkickarna när hunden skäller. Jag vill bara gråta efteråt. Det tar så på krafterna och det här är definitivt mitt största handikapp. Dagar när det är så här tyst och stilla tror jag hunden reagerar starkare på minsta småljud också. Om det blåser och prasslar kontinuerligt bryr hon sig inte på samma sätt. Och jag reagerar heller inte lika starkt som när tystnaden plötsligt bryts.
Jag vet inte hur detta ska kunna bli bättre. De måste ju självklart ha sin hund ute. Det innebär nog tyvärr att jag får sitta inne när det är sådana här fina stilla sommardagar. Det är jobbigt när hon skäller men minst lika jobbigt när det är tyst för då vet jag att det helt plötsligt kan komma ett skall. Jag kan inte slappna av alls ute i tystnaden. Jag förbannar min ljudkänslighet.
Jag tog cykeln ut till Picassoskulpturen i morse och satte mig där.
Jag satt i tre fyra timmar tills jag blev så hungrig att jag var tvungen att cykla hem.
Trevligt att sitta och titta på folk. När de kommer ut till skulpturen börjar de prata tystare. Det är som om något andaktsfullt kommer över dem. Särskilt en sådan här dag också när allt är tyst och stilla.
När jag kom hem bytte jag till bil och åkte till Maxi och handlade. Sedan hem igen för att låsa in mig i kapellet. Bara ingen kommer på besök ikväll. Jag vill bara gå och lägga mig med hörselproppar om hunden börjar igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar