Lördag - Party, party!

Vaknade runt kl 8 med en dröm så klar i huvudet att jag bara var tvungen att göra en novell av den. Men först låg jag kvar en stund och tog mig an min vän Faridehs bok. Jag avbröt plötsligt min Knausgårdbok eftersom jag insåg att den inte kommer att räcka hela resan. den sista delen i serien har jag liggande hemma och för att få en sömlös övergång till den valde jag att ta en paus. Jag har två andra böcker jag tänkte hinna läsa innan jag ska hem igen.

Igår köpte jag ju vitvaror.

Det är de här som ska ersättas. Liten frysdel uppe i kabinettet och kyl nedanför. Spishällen är det segaste jag upplevt. Det tar nog över tio minuter för att vatten ska börja koka även i en mindre gryta. Nu ska jag inte göra ren hällen något mer heller. Installatörerna ska få ta med sig den när de kommer med den nya och sedan ska jag bara glömma bort det gamla. Handtaget till kylen har börjat spricka också så det ska bli skönt att få allt utbytt. Jag måste också börja fundera på vad jag ska göra med köksskåp. Det är så lite förvaringsmöjligheter så jag behöver tänka till lite. Ovanför spisen sitter en jätteäcklig köksfläkt också. Den borde jag också verkligen byta ut. 

Den är så äcklig att jag inte ens vill använda den.

Vitvarorna är av för mig okänt fabrikat. Aspes står det på kylskåp och ugn. Hällen heter Edesa. Fläkten är en Nodor. Det verkar vara lågbudgetvarianter alltihop. Det nya jag köpt andas också lågpris. Kyl och frys är Hisense och den nya hällen är en Candy. Idel - för oss - okända märken men mycket vanliga här.

Kent och jag tog ett morgondopp i poolen kl 10 och sedan gick jag in och skrev klart min nya novell "The Bat". Jag la mig och sov middag en stund sen. På eftermiddagen låg jag i solen och blundade och lyssnade på musik. Det finns ett nysläppt zappaalbum jag lyssnar igenom ett par gånger. Det släpptes igår. Jag väntade på att solen skulle krypa runt hörnet så jag kunde måla också.

Det här var det sista som var kvar kl 15:40.

Jag tog ett dopp i poolen igen också på eftermiddagen. Det var jättemycket hussvalor som flög över poolen. Jag ställde mig och gömde mig lite vid ena kanten av poolen och då såg jag att de drack vatten. Flög nära ytan och doppade nederdelen av näbben i flykten. Allt övervakat av en tornfalk som ryttlade en bit upp. Segelfjärilar fladdrar blandat med svalorna men de tycks få vara ifred för svalorna.

Strax före kl 18 kom det gäster i långa banor. Det har aldrig varit så här mycket folk här och det kommer aldrig att bli det heller.

Vi satt här i 45 minuter innan vi drog vidare till Peter och Jenny nere i stan. De bodde i en takvåning mitt i smeten. Jättefint.

Lite havsutsikt också.

Jag var inte upplagd för kalas på något sätt så jag drog mig undan till ett hörn på den 80 kvadratmeter stora takterassen. Det blev för stimmigt helt enkelt.

Fantastiskt god fisksoppa i alla fall.

En novell också idag.

The Bat
Det var den sista skälvande arbetsveckan innan merparten av kollegorna skulle gå på semester. Som traditionen bjöd skulle hela förvaltningen ha en ”friluftsdag” som en sorts terminsavslutning. Traditionen bjöd också att det var Göran som skulle planera dagen. Göran var normalt en enstöring och någon som egentligen ingen gav sin tillit till. Ingen visste egentligen vad han gjorde på arbetsplatsen men tydligen fick han ändå saker uträttat i det tysta eftersom han fortfarande var kvar på avdelningen.

Dagen började med att en buss stod på tomgång utanför förvaltningsbyggnaden och kollegor började fylla bussen. Göran stod vid bussdörren med en massa utskrifter i händerna. Passagerarlistor där det skulle bockas av vilka som klev ombord, hålltider för dagen, kostlistor med allergier, annan information som var nödvändig för att resan skulle bli så smärtfri som möjligt och för att ingen skulle bli akterseglad vid något av stoppen.

När alla var ombord avgick bussen. Fyra minuter efter schemat. Första stoppet var ett träd som växt konstigt. Temat för utflykten var ”Förundran”. Göran hade fått för sig att kollegorna sällan tänkte några djupare tankar och det stämde nog också. De flesta verkade inte ha tid att tänka så värst mycket till vardags. Det handlade oftast om inrutade liv med träningar och vardagsliv för barnfamiljer. Ingen verkade ha något större eget ”inre liv” och de flesta vekade leva utifrån plikter – uttalade eller outtalade. Denna dag skulle de däremot få tänka, hade Göran planerat.

Första stoppet var det här trädet som växt konstigt. Bussen stannade efter vägkanten och hela församlingen rann ur bussen som en trögflytande massa och blev stående på vägkanten. Göran hade gått över ett dike och stod vid ett träd i skogskanten. En tall med en diameter på stammen på ca 40 cm. Efter att ha presenterat trädet böjde sig Göran och plockade upp ett cykeldäck som trädet vuxit igenom. Det låg på marken runt om basen på tallen och var förtorkat men ändå intakt. Det kunde de själva få kontrollera sedan, sa han medan han höll upp däcket med båda händerna demonstrativt. Det var allt. Han gick sedan undan så folk kunde komma och inspektera däcket vilket också några gjorde. De började diskutera olika möjligheter medan de höll i däcket. Ett fåtal blev verkligen engagerade i däckets historia medan de flesta andra bara såg förvånat på varandra som om de verkade tänka -Vad var det här att se?

När alla var avprickade på listan och ombord igen körde bussen mot nästa mål. Det sorlades och mumlades i bussen och stämningen var uppsluppen. Det märktes att det var semestertider på gång. Efter en timma närmade sig bussen slutmålet, en klippig vidsträckt strand som vätte mot norr vid den stora sjön. De medhavda baguetterna och Festis delades ut. Man stod eller satt och åt där det passade sig. Förvaltningschefen höll tal och tackade alla för väl utfört arbete det första halvåret. Nu önskade förvaltningschefen en skön och välbehövlig ledighet. -Jag förbjuder er att tänka på jobbet i sommar, sa hon lite skämtsamt och publikfriande. Hon avslutade med att tacka Göran för det fina arrangemanget och att allt – som vanligt – har flutit prickfritt hittills under utflykten.

En halvtimma efter stålunchen tog Göran till orda. Han skulle nu ta med alla på en promenad i det ”geologiska” området och berätta lite av tillblivelsen. Han gick en bit innan han stannade och ville visa deltagarna en kraftig kvartsgång som sträckte sig långt upp på land och försvann under jordtäcket i den glesa skogen bakom dem. I ändra änden försvann den ner i sjön. De gick vidare och han började prata om bergarter och mineral, om magmatiska bergarter och om sedimentära. De passerade ett gammalt stenbrott där man kunde se en fin profil av berggrunden och hur de olika bergarterna hade lagrats på varandra. Han berättade om det prekambriska peneplanet och inlandsisen. Allt inom tidsrymder som var helt abstakta och fullständigt ogripbara.

Han kunde se att några av deltagarna visade tecken på förundran medan de allra flesta bara stod rakt upp och ned och uthärdade. -Det blev nog inte så lyckat det här ändå, tänkte han. Han hade hoppats på att fler skull bli fascinerade men de verkade mest stå och tänka sig bort därifrån. Plötsligt började vänsterhänta Yvonne Andersson blöda näsblod. Alla visste att hon gjorde det ibland och att det blev ett väldigt spektakel varje gång. Det forsade ur henne och ville inte ge sig. Hon var nära att svimma flera gånger dels för att hon blev rädd och dels för att den plötsliga blodförlusten blev henne så påtaglig. I skogskanten bakom dem fanns en liten gård. Göran sprang bort till gården och knackade på för att få hushållspapper eller liknande för att torka Yvonne med. Ut kommer en smal ovårdad man i 40-årsåldern. Han stängde dörren bakom sig. Han såg utmärglad ut och håret stod på ända. Lortiga och slitna kläder, en sorts gammalmansdoft stod runt honom. Ögonen var ändå förvånansvärt pigga. Göran frågade efter hushållspapper och mannen gick in i huset igen och hämtade en halvfull rulle. Han följde sedan med Göran tillbaka till vänsterhänta Yvonne Andersson och gänget runt omkring henne. De kunde konstatera att det slutat blöda i alla fall men det fanns mycket att torka. Någon hade hittat en tom pet-flaska som de nu fyllde med vatten från sjön och började badda vänsterhänta Yvonne Andersson med blöta papperstussar medan de också torkade henne ren från blod.

-Jag är sinnessjuk, sa plötsligt den magre mannen. Han började berätta om sitt liv för gruppen. De var nästan skräckslagna till en början när han började berätta hur hans liv varit. Allt tokigt han gjort och hur han utsatt sig själv och andra för stora faror. Nu syntes genuin fascination och förundran i mångas ansikten. -Vill ni följa med hem och se hur jag har det frågade han plötsligt. Alla ville nog egentligen men det fanns också något okänt hos mannen som verkade återhållande på gruppen. Men sakta vandrade ändå gruppen mot huset. Huset låg i skogskanten och var nästan överväxt av diverse växter. Det var som om husets framsida utgjorde framsidan på hela skogen. Vid sidorna av stugan var skogen så tåt att man knappt kunde se en meter in i den. Över huset hängde ett lövverk som också var helt tätt. Det var omöjligt att förstå hur bakgården såg ut eftersom inget syntes från framsidan.

Man kom in i en liten unken hall med gummistövlar och gamla blomkrukor där inget numera levde. De flesta krukorna var tomma och stod i staplar här och där med gamla intorkade jordrester i. Mannen öppnade nästa dörr och bakom den bredde en stor sal ut sig. Säkert 100 kvadratmeter och högt till tak. Det var som att komma in i ett lager. Från golv till tak stod olika kartonger med leksaker och spel i sina inplastade originalkartonger. Lagret var indelat i olika avdelningar med skyltar som beskrev. På första skylten stod: Pojkleksaker – Bilar och fordon” och en samling ouppackade kartonger med bilar, motorcyklar traktorer, och bussar stod i ytterligare indelade hyllor. -I det här rummet samlar jag på oupplevda drömmar och frusna önskningar, sa han. På väg ut ur rummet passerade de en stor avdelning med oöppnade pussel. De obyggda pusslen låg fortfarande i sina kartonger med plast runt.

Nästa rum de kom in i var nästan ännu större. Väldigt ombonat inrett med mattor, möbler i grupper som utgjorde små rum i rummet. –Varsågoda och sitt, sa han. Alla kunde sätta sig i grupper och bara invänta vad som skulle hända. Mannen gick ut genom en liten sidodörr och kom direkt tillbaka med ett rullande bord med en kaffeservis, pumptermosar med kaffe, bullar och småkakor. Alla 48 deltagarna fick plötsligt kaffe och fika som om deras ankomst var väntad. På ett enhetligt vackert porslin med kaffekopp på fat och en matchande assiett. En stor munterhet spreds i rummet som en följd av effekten med oväntat kaffe. På väggen bakom mannen var en massa teckningar uppsatta. Säkert flera hundra. Över alla teckningarna stod en autograf. En del autografer var enkla och andra stilfullt utsirade. När man granskade varje bild för sig insåg man att alla bilder föreställde en och samma man, nämligen mannen som stod framför dem.

-Har du sett bilderna på väggen viskade en i gruppen till en annan? Snart hade alla gjorts uppmärksamma på självporträtten på långväggen och någon frågade mannen om saken.

- Jaså de där, svarade han. -Det är självporträtt av alla de personligheter jag haft inom mig i livet, sa han. Han började berätta om några av dem. Folk hade rest sig upp och gått fram och börjat detaljgranska bilderna. Det visade sig att varje liten teckning innehöll ofantligt många detaljer som på något vis hörde till den speciella personligheten. Allt återgivet i minsta detalj. På ett av självporträtten var mannen utstyrd med kläder och utrustning som han vore en sportfiskare. Om man granskade detaljerna noga kunde man se fiskedrag som var märkta med både Meps och Rapala. Ett spö av märket Kunnan stod lutat mot en vägg bakom och ABU Garcia-loggan förekom på många av tillbehören.

En i gruppen frågade särskilt om en teckning där huvudpersonen var utrustad med Batmans legendariska mask. Han stod framför en bergskedja i en heroisk pose. Mannen berättade att han fått ett uppdrag att rädda en flicka i nöd på andra sidan bergen. Han hade då gjort om sig till en batmanfigur och flugit över bergen. När han kom ner på andra sidan berget såg han flickan i våldet på en massa män. Han landade framför dem och skrek: ”THE BAT”.