Varför gråter Göran?

Titeln på dagens blogginlägg hänvisar till den lilla novellen på slutet.

Ännu en småmulen dag. Området vaknar. Grannkvinnan mitt emot sitter i sin stol och läser och röker som vanligt. Hon med den bajsätande hunden. Jag hörde nyss hur hon besvarade mitt "Good morning!" med ett glatt "Morning!". Klockan är strax efter 8 och om exakt en vecka kommer Felix strax att vakna här på sitt rum där han sover så gott. Efter en lång resdag då han anländer kvällen innan kl 23:25 om allt går som det ska.

Kl 9 tog jag och Kent ett morgondopp och några tunga regndroppar föll faktiskt på oss när vi badade men det blev inte mycket mer än ett par droppar. Runt kl 10 körde jag till La Zenia boulevard för att folkbada. Jag trodde inte det skulle bli så varmt idag men det blev det.

Barnen badade i det lilla plasklandet på La Zenia.

Utsikt över samma ställe från food-courten. Havet längst bort.

Jag köpte en riskokare på ALcampo. En precis likadan har jag hemma och jag är jättenöjd med den.

Sedan åt jag pastabuffé för 12:95 €. Då ingick även dryck. Det fanns t o m öl och vin men jag tog Pepsi. 

Det fanns otroligt mycket att välja bland.

Jättegod Carbonara och pastakuddar fyllda med champinjonkräm.

Efterrätt. De gräddfyllda bollarna var gudomliga.

Men värmen tar ut sin rätt. Jag åkte hem därefter men fick stanna på halva vägen och köpa vatten. Jag ver helt enkelt tvungen att få dricka vatten. Hjärnan kokar i hjälmen känns det som. Direkt när jag kom hem ringde jag Kent-Agent och föreslog ett dopp i poolen. Han kon hit på studs och vi badade en stund. Sedan la jag mig i solen och lyssnade på Zappa. Jag tog ytterligare ett dopp efter en stund men sedan gick jag in ett tag och fortsatte med dagens blogginlägg.

Tittade lite på TV och la mig tidigt för att läsa.

Varför gråter Göran?
Göran satt och grät. Han grät för han kände saknad men han hade inget att sakna. Han hade allting. Han grät också för att han var glad. Glad för att han mådde så otroligt bra. Han hade så mycket vackert i sin omgivning att titta på och förundras över. Det var av de båda anledningarna han grät. Som av inre lycka men också saknad efter något han inte visste vad det var.

I hans medvetande låg ett mollackord ständigt på. Han visste inget annat. Ackordet hade funnits där i hela hans liv. Han kanske saknade något som fanns men inte var åtkomligt. Han visste inte vad. Inte något som var försvunnet, dött eller eller för evigt borta. Något som kanske fortfarande fanns.

Stundtals gick han ner i rena depressioner. Men han visste vad det handlade om. Han hade levt så i hela sitt liv och på äldre dar kunde han välja om han skulle hamna där eller inte. Det var som om det uppenbarade sig en lergrop full med slem och andra otäckheter. Svart galla. På den väg han gick genom livet. Ibland valde han att gå ner i gropen och vältra sig i äcklet. Ibland gick han bara förbi även om det var frestande att ta en depressionsperiod. Att vältra sig en tid däri innebar en frihet. En period av otillräknelighet då han var helt fri. Han kunde vara helt ansvarslös. Behövde inte äta bra, duscha eller ens gå ut. Bara ligga och grubbla. Blunda och älta, fördjupa sig i negativa känslor och fortsätta sitt självplågeri. Bara njuta av den svarta gallan. Smörja in hela sig själv med den.

När han vältrat sig en tid behövde han emellertid förändring. Skölja av den svarta gallan och se ljust på allt igen. Nåväl... Ljust kunde det aldrig bli men ändå klarare och mer begripligt. Vid en sådan känsla kunde han bli kreativ och ha en helt otrolig fantasi. Han kunde vara glad inåt. Glad och nöjd. Förväntansfull och lite smålurig. Det var alltid en utmaning att leva i gränslandet mellan jaget och omvärlden. Han kände sig sällan hemma i omvärlden. Föredrog att bara vara i jaget. Det var enklast så. Efter varje försök att vara delaktig i omvärlden kände han sig otillräcklig och ovärdig. Han blev sorgsen varje gång han försökte och han ansåg att det var bättre att hålla sig utanför. Till och med att värja sig mot den. Även om han var ovärdig att befinna sig i omvärlden, ville han heller inte ingå i den. Den tedde sig för honom som om den vore gjord av plast. Inget var äkta och genuint. Allt var tillgjort och ytligt. Mänskligheten var som en skock får.

"DEN SPIK SOM STICKER UPP SKA SLÅS NER!". Han var som spiken men han ville inget hellre än att vara den där spiken som inte var nerslagen. Sedan kunde alla nedslagna spikar ha det så roligt de ville. Han ville inte delta. Knappt ens betrakta alla i sina ekorrhjul mer än endast tillfälligt. Inte nu när ingenting kunde bli bättre än det redan var.

Han tyckte om att fördjupa sig i det han förundrades över. Att fascineras. I relation till detaljer han fascinerades och förundrades över var han själv ingenting och han tyckte om den känslan. En sorts tillfredsställande omedveten jämförelse där han själv förminskades till ett obetydligt, ynkligt litet uns. Att allt i naturen var så mycket större och mera fantastiskt än den missförstådda odåga han själv var. Hur skulle han stå sig emot strukturerna i en utslagen blomma som möjliggjorde att den kunde pollineras? Ge förutsättning för att en ny planta skulle utvecklas från det frö som brev resultat av pollineringen? Allt det där som evolutionen låtit falla på plats. Det var bara för honom att luta sig tillbaka och njuta av världsalltets finurligheter. Finurligheter som han visserligen själv ingick i men som han betraktade som en ofattbar självklarhet.

Han mådde så förbaskat bra i sin melankoliska bubbla. Just nu var han på topp men längtade lite till nästa grop med svart galla som uppenbarade sig på hans väg fram i livet. Var det läge för det hoppade han i. Om det inte var det gick han runt.