1 500

Gårdagens blogginlägg var det 1 500:de sedan starten 2008. Ett litet jubileum.

Det här är min nya plats i världen. "Lamp-post, no. thirty-seven".
De har ett liknande system i Central Park. Lyktstolparna är numrerade och om man sätter sig in i systemet i Central Park förstår man var man befinner sig i höjd- och sidled. Så är det inte här men som en positionsbestämning tycks lyktstolparna här på området användas.

Området här är uppdelat i två delar. Fas 1 och Fas 2. Fas 1 byggdes först och något år efter byggdes Fas 2. Jag bor i Fas 2 och det byggdes 2004. Varje lägenhet har ett nummer. Min lägenhet har nummer 18 och det visas bara vid baksidan. Där man normalt går in och där man parkerar sitt fordon. Alldeles utanför min bakdörr alltså. Om man letar efter var någon bor behöver man alltså gå utefter baksidan på lägenheterna där människorna sällan är. Dessutom är huslängorna så långa att det blir omöjligt att hålla reda på vilken framsida med uteplats som tillhör vilket nummer som står på baksidan.

Lyktstolparna står på framsidan av lägenheterna så man på så sätt kan förklara var man bor. -Kom bort till mig sedan så bjuder jag på en kall öl. Jag bor vid lyktstolpe 37. Jag har sådan tur så jag har stolpe nummer 37 just utanför min lägenhet. De till höger om mig måste säga: -Mellan lyktstolpe 37 och 38. Tråkigt med en så "diffus" platsangivelse. Hon som bor bortanför min granne kan stoltsera och säga: -Jag bor vid stolpe nr 38. Mer definitivt alltså liksom min egen positionering. Det är viktigt med sådant där. Man ska ha en fast plats. ;-)

Jag har ett vackert figurklippt träd på gräsmattan framför huset men jag har irriterat mig på några kvistar som förstör det rena intrycket.

Titta vilka löjliga kvistar som växer ut från stammen.

Efter att ha irriterat mig på dem en vecka nu så klippte jag bort dem igår kväll. Visst blev det bättre?

Imorse gick jag upp kl 7 och drack kaffe i inglasningen. Sedan solade jag en stund och åt frukost. Därefter drog jag iväg med min dramaten till Habaneras och Carrefour men det visade sig vara stängt. Jag tänkte inte på att det var söndag. Det tog en timma att gå fram och tillbaka. Det var väldigt varmt idag igen men det blåste väldigt. En dramaten är väldigt vindkänslig när den är tom. Jag vet inte om ni tänkt på det.

När jag kom hem igen gick jag åt nord-väst genom kvarteren. Jag tänkte gå och titta på en märklig tingest som finns på ett grönområde alldeles intill.

"La Caracola" de Toyo Ito heter ett egendomligt "konstverk" som placerades här invid den rosa saltsjön. Det finns lite att läsa om det här. 

Det var nästan spöklikt att närma sig bygget. Det såg ut som en strandad val. Ju närmare jag kom desto mer obehaglig kände jag mig. Det kändes som om inte allt stod rätt till i den där kokongen.

Jag närmade mig försiktigt som om något ondskefullt skulle kunna kläckas därur och angripa mig.

I en fristående ruin bodde det någon såg jag. Men jag vågade mig inte fram närmare utan gick därifrån istället.

Förtroendeingivande?

Det låg några restauranger i området jag var och jag gick in på en där jag hörde att det satt ett svenskt sällskap innanför. En White-trash-familj som satt och drack öl. Tandlös kvinna med blonderat hår. Jag frågade i alla fall hur maten var. De sa att den var bra idag eftersom ägarinnan var där. De rekommenderade istället en annan restaurang som hette "Dave´s place" en bit därifrån. Jag gick dit istället.

Jag satte mig vid ett bord utanför och beställde en Schnitzel Cordon Bleu. 

Medan jag väntade bekantade jag mig lite med krogkatten "Tiger".

Det tog väldigt lång tid innan jag fick maten så jag flyttade in istället. Det blåste kallt där jag satt.

Maten var helt OK i alla fall. När jag ätit gick jag hem och fick springa de sista metrarna för att hinna till toaletten igen. 

Jag börjar se ett mönster i mina panikskitningar. 

- Jag har druckit alkohol dagen före. 

- Jag har gått mycket och ätit ett rejält mål mat. 

- När jag går ifrån restaurangen och går hemåt verkar det oundvikliga inträffa.

Rödhake, stare, koltrast, skrattmås, turkduva, rödstjärt, munkparakit och entita är väl de fåglar jag sett.
Grönfink hör jag ofta men ser ingen. 

Gråsparvar ser och hör jag hela tiden. Jag tycker deras läte är ångestfyllt. Det låter som om de piper bara för att förstärka en grå och dyster vardag. Det är det jag förknippar deras läte med. Jag minns en tid i mitt liv när jag inte visste varken ut eller in. Arbetslös i Kristinehamn. Inga idéer om framtiden. Det var i den vevan jag gick mer till Lyran och fikade varje dag. På den tiden Mamsell fanns på övervåningen. En morgon när jag skulle gå dit upptäckte jag att den krossade vinflaskan jag klev över varje morgon vid S:a Ringvägen plötsligt saknade sin avslagna hals. Istället för att gå till Mamsell den dagen gick jag till arbetsförmedlingen och sökte jobb i Göteborg. 

Kristinehamn hade blivit för litet och dystert. I slutet av samma vecka flyttade jag till Lövgärdet i Angered och började sedan arbeta på Jakobsdahls kamgarnsspinneri vägg i vägg med Liseberg.