Arne Löv, fem stygn och folköl

En påskhelg med vackert väder. Jag fick besök på förmiddagen av en gammal bekant. Lina var här och åt sillunch igår. Allt lugnt och fint. Tidigt i säng, läsning och sedan lyckades jag faktiskt sova extra länge på mornarna också.

Grönfink på besök. Jag har aldrig sett dem här förut. Bara hört dem.

Jag åkte till Maxi och handlade när mitt besök lämnat mig. När jag kom hem satte jag upp en gammal fönsterlucka på uthusväggen. Den är en hyllning till dess forna ägare Arne Löv. Folk som är uppväxta i Kristinehamn på 60-, 70- och 80-talet vet vem Arne var. Han var väl den a-lagaren som hade uppnått högst a-lagsstatus på något vis. Oförarglig, onykter alla dagar i veckan och välkänd av alla. Hugo Torsén är nog den enda som kan jämföra sig med Arne i det avseendet. Arne bodde granne med kapellet innan han avled. Han gick och ledde sin cykel förbi här på eftermiddagarna och fick alltid en kopp kaffe när det var folk i kapellet. Det var före min tid men jag minns honom väldigt väl.

Min morbror, "Fyll-Persson" umgicks gärna med Arne när morbror Eric hade sina perioder. Jag minns att Eric och jag mötte honom en gång och han bjöd upp mig till sitt hus där han skulle kunna tälja till ett metspö åt mig. Det fanns gott om sådana träd uppe hos honom, intygade han. Det blev ju aldrig av förstås.

Innan han flyttade in i luckstugan bodde han i ett cementrör nere i hamnen.

Arne bodde i "luckstugan" sina sista år. Ett litet hus som kommunen ägde som Arne hyrde. Namnet "luckstugan" fick det efter sina blå fönsterluckor. Tyvärr var luckorna redan avplockade här men de låg en bit därifrån så jag räddade en till eftervärlden.

Idag satte jag upp den som en liten hyllning till kristinehamnsoriginalet Arne Löv. Jag tog sedan med mig kameran och gick upp till Arnes för att ta några fler bilder.

Så här ser platsen ut idag. Inte många spår kvar. 

Här är husnumret. Karlsbergsvägen 16 var hans adress.

När jag skulle gå därifrån halkade jag på en berghäll och ramlade handlöst framåt och rev upp höger smalben riktigt illa. Jag gick hem och tog av mig och gick direkt in i duschen för att göra ren såret så gott jag kunde. 

Här är det rengjort men det glipade så illa på sina ställen så jag tyckte det var lika bra att åka till sjukhuset för att låta någon se om det. Det var ett tungt fall men min klocka larmade inte för fallet. Lite oroväckande. Det borde den verkligen gjort. Men eftersom jag var på benen igen så snabbt kanske den ansåg att faran var över. Hmmm. Lite oroväckande ändå.

Jag åkte upp till akuten och fick komma in direkt. Det behövde sys.

Här ligger jag under nålen. Jag lät en sköterska ta en bild åt mig för bloggen.

Ihopsydd och klar.

Kompresser och i väntan på gasbinda.

Hemma igen efter en tur till Maxi för att köpa antibiotika. Läkaren tyckte jag borde köra en liten kur ifall. Fem stygn blev det och en stelkrampsspruta. Den första gången i mitt 58 åriga liv jag blivit sydd.

Från det att jag ramlade till att denna bild togs gick det ganska exakt en timma. Inte så farligt men en händelserik timma i mitt liv.

Denna lördag avslutar jag med några pilsner. Jag hoppas jag kan sitta ute en stund innan solen går ner.