Att skapa behov

Något som jag ofta omedvetet ägnar mig åt är att skapa behov som jag för en timme sedan inte visste att jag hade eller att jag skulle komma att få. Det kan vara vad som helst egentligen. Senast handlade det om författaren Carlos Castaneda. En författare jag läste i min ungdom. En kväll kom jag på att jag gillade hans böcker för 30 år sedan. Då fick jag för mig att se om det fanns fler titlar av honom än de jag redan hade. Efter att ha kollat upp honom på Tradera, Adlibris och Bokbörsen med flera siter insåg jag att det fanns fler titlar än de sex jag redan har i min ägo. Men de var förhållandevis dyra. Skulle jag komplettera min lilla samling?

Det är det som är grejen. Att fylla på en samling av någonting som man tycker om. Det kan egentligen handla om vad som helst. Frank Zappa på vinyl, böcker av "Slas", Fröding m fl, svenska ölburkar från 70-talet, mm. Men till vilken nytta? Det kanske är så att det är en mänsklig drivkraft vi har. Att sträva efter att få "kompletta samlingar" av någonting. Inte för att visa upp för andra utan endast för den egna tillfredsställelsen. Jag vet en tjej som samlar på majblommor. Jag tror hon saknar två årsblommor för att få en komplett samling. Det finns ju en anledning till att hon inte har dessa i sin samling. De är väldigt ovanliga och om de någon gång läggs ut till försäljning blir de förstås jättedyra eftersom det finns fler samlare som saknar just dessa två. Priset kan trappas upp till tusentals kronor. För en liten metallnål och några plastkransar med rätt kulör. Det totala värdet för materialet i föremålet är 0 kr men det finns ett annat värde som är desto högre. För det egna välbefinnandet kan det ändå plötsligt verka vettigt att köpa en majblomma för 5 000 kr. Ett pris som kanske vida överstiger det totala priset för den övriga samlingen.

Men sedan då? Kommer man att ta fram samlingen och titta på den och njuta av att den är komplett och särskilt betrakta de som är ovanliga och njuta extra av dessa? Det är inte så säkert. Man kanske bara lägger undan samlingen när den är komplett och dör ifrån den till en arvtagare som bara kastar samlingen sedan. Ovetandes om dess värde. När samlingen är komplett har man förlorat något snarare än att uppnått något. Efter att min kompis Roland fått en lax på över tio kilo på Vänern slutade han att fiska lax. Strävan mot målet är det viktiga. Och alla upplevelser strävan gett upphov till under "jakten". Lite samma sak som att målet inte är målet utan upplevelserna på vägen dit.

Men gör det något att eftertraktade föremål bara försvinner? Man har ju egentligen inget ansvar att bevara saker till eftervärlden. 

Vid varje frånfälle (nästan) efterlämnas något som tycks värdelöst men som betytt mycket för den avlidne. Hur det betytt något vet bara den avlidne själv många gånger. Säckvis med mattrasor, knappar man sprättat bort från ett utslitet plagg som ska kunna användas på nytt mm. Efter min mamma hittade jag ingenting som skulle kunna vara ett uttryck för hennes samlande.

Vid närmare eftertanke inser jag att det kanske inte är en mänsklig drivkraft som kommer till uttryck hos alla. När jag i mitt sinne försöker förstå vad mina vänners samlarobjekt skulle kunna vara så kommer jag inte på något. Jag tänker då på vad man skulle hitta i personens kvarlåtenskap efter dennes död och inser att i de flesta fall blir svaret "troligen ingenting".

Då återkommer jag till funderingen att jag kanske skulle börja sälja av mina samlarobjekt till någon som förstår deras värde. Jag har ju som sagt inget ansvar inför eftervärlden att bevara originalupplagor av Gustaf Fröding. 

Jag kan tänka mig att många sådana böcker gått i soporna eftersom de efterlevande inte vetat vad de gjort. Det gör ont i mig bara jag tänker tanken. I bästa fall har de blivit till sanslösa loppisfynd. Jag har en dröm om att hitta ett frödingoriginal på en loppis för tio kronor. Kanske med dedikation t o m. "Från Er tillgifne vän Gustaf Fröding". Jag önskar också att jag hade iskylan att pruta ner boken till en femma eftersom att "någon har kladdat och skrivit något i boken". En sådan berättelse skulle vara underbar att få ha i sin repertoar av underbara händelser i livet.

För en tid sedan läste jag vännen Daniels inlägg på Facebook där han skrev något i stil med; "Nu har jag snart en komplett samling av alla svenska förstadagsbrev" och jag förstod honom precis men förstod i det samma att det samtidigt kommer att innebära en förlust för honom. 

Igår läste jag ut, "Dottern", Anne B Ragdes sista del av "Berlinerpopplarna-sviten". Boken avslutades väldigt fint men med några lösa trådar som ger Ragde en möjlighet att skriva flera delar. Trots att det står på baksidan av boken; "Med Dottern avslutar Anne B Ragde succéserien om släkten Neshov som inleddes med Berlinerpopplarna." Jag började med boken "Farenheit 451" direkt efter Ragde.

Sivan börjar komma till åren.

Jag tycker att hon blir allt ljusare i pälsen under sin lilla haka. Hon kommer inte efterlämna något till eftervärlden förutom lite hår som jag kommer hitta i kapellet tills jag själv lämnar in för gott.

Ett och annat klösmärke på möbler och lite pälsfett och lort på saker som hon haft för vana att stryka sig emot.