"Träli gubbe"

Idag när jag tog en cykeltur kom ett gammalt minne till mig. När jag var i 15-årsåldern umgicks jag mycket med min kusin Jan. Vi hade en del filosofiska tankar ibland och vi brukade spela in små radiosketcher. De hette alltid "Träli gubbe" och sedan numrerade avsnitt. Vi skrev också på kassettbanden vilket avsnitt som fanns på bandet. Det kunde t ex stå "Träli gubbe 2" eller liknande.

Alla avsnitt var dessutom väldigt lika varandra. Vi ville få fram sinnebilden för hur uttråkande ett liv vid ett köksbord och utsikt över en gård kunde vara. På något vis var vi nog båda rädda att vi skulle bli sådana när vi blev äldre. Det kändes i alla fall som om vi föraktade den sortens liv och tyckte synd om dem som levde så.

Vi hade en väckarklocka som tickade i bakgrunden för att åstadkomma den där hopplösheten att tiden går. Samma varje dag. Bara ett evigt tickande och resten är ganska oförändrat. Den som var huvudperson sa inte så mycket. Bara satt och rörde i en kaffekopp och sörplade lite ibland. Ibland bröts tystnaden av att gubben sa: -Som sagt var! Lite harklingar och en tung gång över köksgolvet fram till diskbänken där kranen sattes på en liten stund. Och sedan den tunga färden tillbaka till köksstolen. -Som sagt var! eller något annat meningslöst uttryck

Sedan lyssnade vi andäktigt och diskuterade hur trälig gubben var. Hur träligt det lät när kranen spolade lite och den evigt tickande klockan. 

I efterhand kan jag tycka att det var ett lite underligt nöje. Vi gjorde det flera gånger i alla fall och tyckte det var roligt då. Sådana skulle vi i alla fall inte bli, varken Jan eller jag när vi blev gamla.

Det här med att sitta och titta på något som är bekant ägnar jag mig åt väldigt mycket redan vid 57 års ålder. Jag tröttnar nog aldrig på att sitta på altanen och titta och tänka. En tickande klocka skulle jag aldrig stå ut med däremot.

På eftermiddagen tog jag mig en cykeltur. Över Hultet, ner mot Maxi. Rundade Pekås och sedan Rådmansgatan norrut.

Jag köpte en Dosett idag också och tränade på att fylla upp den trots att det inte var söndag. Jag tänker mig att det är sådant man gör på söndagarna. 

Redan vid första laddningen frångick jag tanken med dosetten på mitt egna lilla vis. Det är väl sådant som gör att man inte rättar in sig i ledet fullständigt. De två som jag ska ta till natten placerade jag i facket för lunchtabletterna. Det gjorde jag för att slippa öppna plastluckan ända ner till sista facket och öppna två tomma fack i onödan varje dag. På så sätt sparar jag ju in lite tid då jag istället kan göra något annat. ;-)

Eftersom dosetten var avsedd för fyra olika tablettintag under ett dygn rationaliserade jag lite. Det kändes ganska bra att gå emot normen lite också.

Min nya telefon i sitt nya fodral i eddiefärg.

Ny mobiltelefon är väl något ganska stort i ett annars jämnt och normalt rullande arbetsliv och en sådan händelse behöver ju uppmärksammas och dokumenteras.