Kapellbloggen: Fredag i Prag

Vaknade kl 7 men låg och tänkte till kl 8. Då gick jag ner till frukosten. Idag var det redd grönsakssoppa. Sopporna har hittills varit väldigt goda och hittills har det varit en ny sort varje dag.

Det var vackert väder på morgonen. Jag tog tunnelbanan till Karlovo náměstí och gick ner mot älven.

Jag tänkte titta på "Det dansande huset". Det skymtar längst ner till vänster på gatan.

Jag har inte sett det förut. Men egentligen var det inte det jag ville se. Jag ville se gräsmattan som ni ser nertill på bilden.

Med tiden har gräsmattan blivit till en grusplan eftersom turister går upp till statyn och fotograferar en kompis som tycks trycka på huset med foten så det deformeras. På samma sätt som man fotograferar någon som håller emot det lutande tornet i Pisa. Se filmen hur teamet "Honest guide to Prague" gjorde. Under pandemin när det inte var några turister här planterade de nytt gräs. Deras turistvideosnuttar är verkligen jättebra. Och de gör nya hela tiden.

Här du Felix! Du ska nog vara glad att du inte övningskör här.

Fin utsikt mot slottet.

Jag gick ner till älven och strosade neråt men satte mig snart. Det var så skönt och stilla i skuggan.

Svanar finns det gott om. Knölsvanar och gräsänder är vanligt. Jag såg en sothöna också men inga sumpbävrar. Den där ryggsäcken har varit med om en del vid det här laget.

Nästan inget folk heller. Jätteskönt.

Jag tog spårvagn tillbaka en liten bit för att äta lunch. Ett märkligt ställe dit turisterna heller inte hittar i källaren i passagen Světozor. Inte direkt flärdfullt.

Efter ett par trappor var jag nere. "Svett och sår". 😊

Överallt stod det att meny på engelska finns därnere men det gjorde det inte Jag frågade efter enkelsk meny men det hade de ingen. Jag fick beställa det jag förstod vad det var ändå. Gulasch heter ungefär samma så det förstod jag.

Till det beställde jag en läskedryck som jag ser att många dricker på lunchrestauranger. Den smakade som hallonsoda. Maten var god men hade en liten djursmak som vanligt.

Mätt och belåten gick jag upp i passagen och köpte en glass till efterrätt. Stället hette Ovocný Světozor och är känt för sin goda glass. Vid skolavslutningarna kan elever som har fått bra betyg komma hit. Om de kan visa att de fått A i alla ämnen får de äta så mycket glass de vill. De är också kända för en annan sak nämligen Chlebíčky. En liten macka med olika pålägg. Man köper några stycken efter vad man gillar och går och sätter sig och äter. Jag ska göra det innan jag åker hem.

arken som ligger i anslutning till passagen är helt underbar och jag gick och satte mig i skuggan vid de tre plåtdamerna igen. Konstnären heter Josef Klimes.

Parken heter Františkánská zahrada. Hit ska jag gå varje gång jag är i Prag. Trivsamt och stilla och tyst trots att det ligger mitt i smeten egentligen.

När jag varit hemma en stund gick jag ut igen. Jag tog en spårvagn från Dlouhá třída till Malostranské náměstí och beställde ölost på restaurangen U Kocoura (Hos hankatten). En märklig komposition som jag hört talas om.

Jag fick in en tallrik med hackad rå gullök, ansjovis, senap, fefferoni och den stinkande osten vars doft påminde om rödkittsost. En sådan ost som om man lägger den i kylskåpet så stinker det så fort man gläntar på dörren. Det stank verkligen om denna tallrik.

Sedan blandar man ihop allting med en skvätt öl och äter det på bröd.

Väldigt gott var det men jag fick salta lite också för att få den optimala smakupplevelsen.

När jag ätit färdigt gick jag ett kvarter bort och där såg det ut så här.

Betänk att utanför restaurangen där jag åt ölosten låg mitt i en ström av turister.

Detta verkade vara en nedlagd skola där det var tillträde förbjudet. Anledningen till att jag gick där var att få en bild på dagens cernyverk.

"Quo vadis". En Trabant på ben.

Jag tog en spårvagn tillbaka till hotellet och gick sedan vidare till Milos på "Bric a brac". Vi satt och pratade en lång stund innan det kom en massa kunder. Jag frågade om alla obebodda lägenheter i stadskärnan.

Han förklarade att vid en viss tidpunkt i Tjeckiens historia tog staten över allt ägande av byggnader i Prag. Där Milos har sin verksamhet bodde en dragspelsmakare men han blev avvisad till en liten del av de våningarna i huset som var hans. Där han också hade haft sin dragspelsproduktion. Han blev hänvisad till två rum och kök i huset och resten hyrde staten ut som lägenheter. När staten inte längre skulle äga husen såldes de. Det är en komplicerad historia runt detta som jag inte riktigt kan redogöra för. Med "goda kontakter" inom bl a partiet kunde man köpa hela fastigheter. Det var många knösar som gjorde det också med löfte om att göra om husen till lägenheter.

Men det fanns ingen marknad för bostäder. Det enda som var intressant var gatuplanet där butiker och andra kunde hyra in sig och tjäna multum på turisterna med sina skitverksamheter. Där fanns hur mycket pengar som helst att tjäna och därför satsade de inget på själva byggnaderna ovanför gatuplanet.

Så är det fortfarande. Lägenheterna i de vackra husen står tomma och chanserar mer och mer. Det är än idag inte lönsamt att sätta dem i skick för hyresgäster. Hela innerstaden av Prag är därför död på natten. En ruskig utveckling som absolut inte är positiv.

Det var trevligt att träffa Milos igen och idag bjöd han på en annan hembränd dryck som faktiskt var ännu godare än den han bjöd på senast. Det här var också en "slivovitz" från Serbien men gjord på andra frukter. Idag bemödade han sig inte att hälla över spriten till en elegant karaff utan PET-flaskan den kom i fick duga.

Vi hade det trevligt en stund bakom disken innan det började strömma in kunder.

Jag ville ju så gärna köpa någonting av honom också så jag gick runt och letade bland alla prylar. Jag frågade om han hade några ringar lik den jag redan hade på mitt finger med en stor turkos i. Han har ju ordning på grejerna så han visste precis var han skulle leta. Jag fick ett gäng ringar uthällda i en kartong för bättre översikt men ingen var särskilt märkvärdig. Men då tog han fram en som var speciell och låg i ett etui. Jag gillade den direkt och den passade på mitt ena finger också. Silver med en sten av okänd härkomst. Gammal och med en gravyr på själva stenen som inte går att utläsa. Han ville sälja den för 150 Euro men jag skulle få den för 100. Jag sa att det var för dyrt för mig men jag ville så gärna ha den. Den var vacker och samtidigt ett minne av Milos i affären.

Milos skulle till att stänga sin lilla shop och började få bråttom. Denna ring släpper jag ändå inte tänkte jag och erbjöd 80 Euro. Det fick gå. 2000 tjeckiska kronor (lite drygt 800 svenska) blev priset och nu kommer den alltid sitta på mitt finger. Den är underbar!