När jag släckte lampan och skulle sova funderade jag på vad denna resa varit för mig. Och hur jag borde tänka framöver när jag reser. Jag är inte ung längre. Jag orkar inte gå som förr. Jag uppskattar en god bok mer än en stökig restaurang.
Det här med att jag blivit så känslig för ljud får mig att tänka till lite extra. I tisdags var det en konsert här med en jazzbasist som heter Richard Bona. Det fanns biljetter kvar men när jag tänkte efter kanske jag skulle behöva sitta och täcka för öronen hela tiden för att dämpa. När jag spelar musik hemma är det en annan sak när jag själv styr ljudstyrkan. Det blir allt mera obekvämt att gå och se livemusik.
Jag gillar ju storstäder men i storstäder låter det hela tiden. Vissa ljud är outhärdliga så som gnisslande tunnelbanor, slagborrmaskiner och sirener på utryckningsfordon. Jag håller för öronen många gånger på en dag när jag rör mig i dessa stadsmiljöer. Dessutom irriterar jag mig på alla turister som pratar tyska. Maken till obehagligt språk får man leta efter. Holländare som hela tiden går och rosslar fram sina ord irriterar jag mig också på. Egentligen irriterar jag mig på människorna bara för att de finns och står i vägen och låter. Jag är inte van att ha den människosynen när jag reser. I alla fall inte när jag går omkring på Manhattan men det kanske också skulle vara annorlunda om jag åkte dit nu.
Jag trivs bäst ihop med en i taget eller med mig själv. Det går inte med vem som helst heller. Det måste vara någon som kan prata om intressanta saker och som avslöjar att det är en tänkande individ jag sitter mitt emot. Men jag kan ändå tröttna efter en stund. Jag har också slutat att lyssna på vad jag bedömer som skitsnack och folk som klagar på allt. De som älskar att prata om vad jävligt allt är och hur hopplöst de verkar tycka att deras liv har blivit.
Men det här med att resa då? Jag måste erkänna att jag blivit mer besviken än jag trodde jag skulle bli. Men med de förhoppningarna jag hade på denna pragresa. Jag älskar att gå runt och titta i utkanterna av turistkärnan men min kropp orkar inte riktigt allt jag vill se och göra. Jag kan heller inte äta all den lagade tjeckiska maten som jag drömde om. Jag orkar inte. Jag är ju mätt hela tiden. Jag var för ivrig i början som vanligt. Körde slut på Eddiekroppen de första dagarna och släpar mig motvilligt fram nu. Jag ville så mycket. Jag hade planerat så länge att allt det trevliga lades på hög bara. Och när verkligheten kom ikapp orkade jag varken gå eller äta.
Under själva planeringen mådde jag jättebra och ångrar inte en sekund av det. Jag har sagt det förut men säger det igen. Den underbara planeringen av pragvistelsen var värd pengarna även om jag inte tagit mig hit.
Inför resan i november känner jag mig mera avslappnad. Jag kommer att vara mera stationär då tänker jag. Ligga och läsa mycket och gå promenader på dagarna. Men vara fri förstås. Det är värt mycket bara det. Igår var jag i den stadsdelen jag ska bo då och där kommer jag att trivas.
När jag legat och tänkt en stund till med lyset släckt var jag tvungen att stiga upp igen och ta anteckningar över de insikter som kom till mig. Jag tror att den här resan - framförallt den psykiska resan när jag fysiskt befunnit mig i Prag - kommer att bidra till att jag drar mig undan mänskligheten ännu mer. Ju mer jag tänker på det, ju mera självklart förefaller det.
Att jag inte kommer att hitta en livskamrat har jag t ex varit helt övertygad om eftersom jag slutat leta sedan en tid tillbaka. Ingen skulle stå ut med en människa som jag. Inte dygnet runt i alla fall. Jag skulle heller inte stå ut med någon annan än mig själv. Vad jag upptäckt nu är att det inte gör någonting att jag är sådan som jag är. Jag har väl tänkt det länge men nu känns det som om det har satt sig ordentligt. Jag älskar Felix och Felix älskar mig. Att hans pappa är lite märklig gör ingenting för honom. Han älskar mig ändå. Jag är bara hans och han har oändlig tillgång till mig om han vill. Inte fysiskt men psykiskt och känslomässigt. Så till den grad att jag inte skulle tveka att prioritera honom framförallt annat. T o m före mig själv.
Jag har förstått att jag bestämmer över mitt eget liv. De val jag gör är alltid de rätta när jag gör dem. Att det kan bli tokigt ändå inget konstigt eftersom det var rätt beslut då när jag tog dem och beslutet hade säkert varit ett annat om jag haft ett annat beslutsunderlag. Jag bestämmer hur jag vill leva mitt liv. Det är ganska unikt tror jag. Det är nog inte många som kan unna sig den lyxen eftersom det finns andras viljor som styr också och som påverkar ens eget liv. Jag tänker på det ibland när helgerna kommer och jag aldrig har någonting planerat. Om jag inte planerat det själv vill säga. Men min tillvaro styrs aldrig av någon annan än mig själv om jag inte vill det.
Mitt framtida liv kan således inte bli annat än helt underbart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar