Jag har känt tvivel för resan i november. Norwegian har ju krånglat med mig och jag landar kl 23:50 på söndag kväll när jag åker hem. Då är det november också och inte roligt att köra bil i natten när jag säkert också är trött.
Men nu har jag bokat ett hotellrum på Arlanda för natten när jag kommer hem. Planet till Prag den 31 oktober lyfter kl 19:20 så då väljer jag att åka tåg eller buss istället. Benstockens bilparkering har jag avbokat nu också.
Hoppas Felix kan tänka sig att bo här en vecka igen då. Han har körkort vid det laget och kommer att ha tillgång till en fulltankad bil den veckan.
Nu när jag vet kan jag börja planera för vad jag ska göra den veckan. Benkyrkan i Kutna Hora ska jag ta då i alla fall. Kanske mest sova och läsa annars. Jag ska garanterat besöka Milos på Bric-a-Brac igen. Jag mailade till honom igår och bad honom att hålla utkik efter en rörpostkapsel tills jag kommer då.
Jag bokade också av mitt tidigare bokade hotellrum och ska bo på Residence Bene igen som jag gjorde nu. Det var ju egentligen ett perfekt boende. Kanske ännu mer perfekt för vistelsen i november. Jättenära till en stor kollektivtrafiksknutpunkt. Hotellet var ju också bra och frukosten har jag redan börjat sakna. Varför chansa?
Igår hade en gammal bekant kommenterat mitt blogginlägg och jag blev jätteglad. Han och jag umgicks nästan dagligen under en period. Det var när jag var 16-17 år, alltså början av 80-talet. Vi jobbade båda på club Zebra i Kristinehamn. Personalen där blev som ett kompisgäng också och vi umgicks även privat. Man ingick liksom i "Zebragänget". Jag tror jag träffat honom en gång sedan dess. Han flyttade till en annan ort. Småland någonstans om jag inte minns fel. Jag tror att han träffade en tjej som arbetade som polis. Eller om han själv blev polis.
Han tänkte komma förbi en sväng i slutet av nästa vecka. Han har släkt i området där jag bor. Jag uppskattar det verkligen eftersom jag själv vet vad mycket "måstegrejer" man behöver få gjort när man är på kort besök i sin forna hemstad. Jag ser verkligen fram emot vårt möte.
Idag har jag kört selektiv grästrimning. Jag försöker ta unga plantor tidigt av en del växter när de sticker upp sina små trynen. De jag håller efter är nässlor, lupin, kanadensiskt gullris, gråbo, hallon och diverse trädplantor (björk, tall och asp).
Jag har gått många varv runt min tobak idag också. Jag började med att hänga fram den senaste skörden i solen. Jag har märkt att det tar längre tid för bladen att gå från grönt till gult nu när det inte är lika varmt längre.
Här är de som står kvar och väntar på att bli skördade. Den enda blomklasen jag sparat tronar i ensamt majestät.
Härinne torkar det för fullt nu. 42% luftfuktighet inne idag.
Jag har ställt upp de nytjärade dörrarna idag igen för ordentlig genom luftning. På morgonen var det knappt någon vind alls och jag stod under de upphängda bladen och tittade länge. Sedan gick en försiktig bölja genom bladklasarna när det kom en liten vind. Det var så tyst och vackert.
Jag tänker mig också hur de små vattenmolekylerna som just trängt sig ut ur bladen och fortsatt hänger kvar på bladytan plötsligt släpper taget när vinden tar tag i dem. En efter en lämnar vattenmolekylerna. Så länge den omgivande luften har en lägre fuktighet än själva bladet kommer obönhörligen vattenmolekyler "diffundera" från bladet till omgivningen.
Enligt entropins lagar strävar allting efter att komma i jämvikt. Det är alltså inte förrän dess diffusionen komma att upphöra. Temperatur, tid, vind och omgivande luftfuktighet avgör hur fort det går.
Jag tänkte också förklara principen för diffusion så som en lärare på biologlinjen i Göteborg gjorde det. Man kan tänka sig en låda med lock och en skiljevägg i mitten. I den vänstra "kammaren" finns tio tennisbollar och den andra kammaren är tom. Tennisbollarna studsar runt inne i första kammaren. De studsar helt planlöst i ett makligt tempo i lådan. Temperatur är egentligen rörelse. I det här fallet ökar hastigheten på tennisbollarna med temperaturen. Nu tar du upp skiljeväggen ur lådan och gör fem hål i den, stora nog för att en tennisboll ska kunna passera. Sedan sätter du i den och ser till att alla tennisbollarna är i den vänstra kammaren igen. Efter ett antal studsningar kommer bollarna komma över i den andra kammaren en efter en. En del kommer att studsa runt där och en del studsar tillbaka till första kammaren igen samtidigt som nya studsar in i den andra kammaren. Det är rimligt att föreställa sig att en jämvikt kommer att uppstå så när du - när som helst i fortsättningen - lyfter på locket så bör det vara lika många bollar i båda kamrarna. Om du ökar temperaturen så att bollarna studsar snabbare kommer denna jämvikt uppträda snabbare eftersom bollarna studsar snabbare.
Det jag nu beskrivit ovan är diffusion genom ett semipermeabelt membran. Gore-Tex-väv är ett semipermeabelt membran. Vattenmolekylerna (svett) kan gå igenom membranet men vattendroppar (regn) är för stora och kommer inte in. Cellväggar är semipermeabla.
Tänk dig sedan att du tar bort ytterväggen till kammare 2. Tennisbollarna kommer då att studsa all världens väg och till slut är det helt tomt på tennisbollar i hela lådan. Jämvikten uteblev eftersom den andra kammarens yttre gräns nu omfattas av hela jordatmosfären och en ny jämvikt har inställt sig. Om du lyfter locket nu är det troligen ingen tennisboll därinne alls men ibland kommer du hitta någon därinne igen eftersom det finns bollar överallt i atmosfären.
Under bladen står jag och bevittnar detta osynliga skådespel och den enda som kan tycka att det går för sakta är jag. Naturens processer blir inte rastlösa och otåliga. Det är bara vi människor som blir det. Det är lite som att sitta och titta när skogen växer. Det är bl a de här osynliga processerna som en gång gjorde att jag läste till biolog.
Om jag ökar värmen i utrymmet kommer vattenmolekylerna lämna cellerna snabbare så länge som luften omsätts därinne så att koncentrationen av vattenmolekyler är lägre utanför växtcellen. Om jag tar bort alla vattenmolekyler i omgivningsluften (avfuktare) kommer det inte finnas några molekyler utanför cellen och inga kan då heller studsa tillbaka. Cellerna kommer succesivt tömmas på sina vattenmolekyler. Visst är det underbart!
Luftavfuktare ska därför alltid köras i tillslutna rum annars avfuktar de hela jordatmosfären och det är väldigt dålig utdelning på det. 😉
Eventuellt kommer jag att hålla i en studiecirkel om tobaksodling under nästa odlingssäsong. Det ser jag i så fall verkligen fram emot och i morse satt jag mig och skissade på ett upplägg för en sådan cirkel.
Så här skulle en kurs kunna utformas så som jag ser på det nu.
Jag tar för övrigt en kalsarikännit här i eftermiddag.
1 kommentar:
Tänk om - alla människor med klimatångest hade samma kunskaper i fysik som du verkar ha?
Skicka en kommentar