Jag har alltid tyckt om silverringar. Mitt vänstra lillfinger har nästan alltid varit prytt av en silverring av något slag. Den första ringen var en helt slät ring. Nu har jag blivit mer extravagant och vill gärna ha ringar med stenar. Det här är min nya älskling.
En ring jag köpte av en antikhandlare i Prag 2021. En Tjeckisk silverring med stämpel "900".
Den har en annan stämpel också som jag inte kan tyda. Stenen är av okänt ursprung men den är lila. Min och mormors älsklingsfärg. Den är tjock i silvergodset också och robust.
Denna är den näst bästa av mina ringar.
Inköpt i Nicosia, Cypern 2015.
Den har fått sig en liten törn och är inte rund längre. Jag ska lämna in den för att få den återställd. Den är ändå ganska tjock i godset och borde inte vara så känslig för yttre påverkan. I det här fallet låg den i min resväska på flighten från Prag till Gardemoen i år. Den måste ha kommit i kläm i resväskan på något vis. Jättekonstigt eftersom jag har en hård resväska.
Denna ring köpte jag också av en antikhandlare i Prag. Jag bara älskade den direkt när jag såg den. Den stora röda stenen. Den hamrade ringen. Den röda stenen har dessutom en inskription på arabiska. Den syns med lupp men inte annars. I alla fall inte av ett par 57-åriga ögon. Felix har sagt att han sett en stjärna i inskriptionen. Jag är inte så säker på att jag vill veta vad inskriptionen betyder. Jag är inte mycket för arabiska inskriptioner tror jag.
Ringen är vacker och känns jättetrevlig på fingret. Men silvergodset är väldigt tunt. Den blir lätt deformerad när jag tar tag i saker. T ex en kundkorg med tre liter Mellanmjölk och två sexpack Norrlands Guld 3,5. Eller handbromsen på bilen. Den passar tyvärr inte lika bra på vänster hand som ofta hänger helt passiv utmed min kropp. Där skulle den klara sig bättre undan från yttre påverkan..
Denna ring tycker jag också väldigt mycket om. Köpt i Budapest.
Den är också tjock i godset och blir inte deformerad av att bära varukorgar eller att dra i handbromsar.
Jag har också andra ringar av silver som jag köpt under åren. Jag hittar inte dessa längre. Av någon anledning har jag glömt var jag lagt dem. Men då är de inte så viktiga för mig heller.
Jag har också två armband jag tycker väldigt mycket om.
Det första är gjort av gitarrsträngar. Jag köpte det på en musikfestival 2014 i Hoboken, New Jersey. Southside Johnny and the Asbury jukes spelade.
Armbanden sätter jag bara på mig när jag ska vara ute bland folk och om jag orkar. Jag tycker om att titta på min vänstra hand med juveler men jag prioriterar inte det längre. Vardagen i och efter pandemin ser ju annorlunda ut. Folk kanske inte kommer att bära smycken så ofta eftersom de inte kan visa upp glittret för någon. Så känner i alla fall jag. Jag har mina ringar eftersom jag tycker de är vackra på just mig. Jag känner att jag gjort mig till lite extra när jag bär juvelerna.
Privat använder jag inte armbanden så ofta. Snarare är det så att jag älskar känslan av att bli befriad från dem när jag kommer innanför ytterdörren. Armband och ringar av! Först därefter kan jag tvätta mina händer och känna mig ren och fri.
Mitt andra armband omfattar också ett armbandsur.
Uret köpte jag av en vän som vet vad ur är. Att det var en Certina, DS-2 från 1969 avgjorde det. 1969 året för Woodstock.
Någon som tyckt om armbandsur då kanske hade ett sådant på sig på Woodstock-festivalen. Anknytningen till årtalet gjorde det för mig. Jag var tvungen att ha det.
Jag ville också ha ett armband som jag själv ansåg tidstypiskt. Ett sådant armband som min morfar hade när han avled 1971. De fanns att köpa även 2019. En odödlig design. Tillräckligt nära 1969 tyckte jag.
2 kommentarer:
Bär man sina smycken för egen del eller för andras skull?!
Jag bär mina för min egen skull!! Fast vi är alla olika!!
Det gör jag också. Jag känner mig "snygg" när jag har dem. Men det hjälper nog inte med lite silverringar iofs. Men det är ändå lite som om jag för mig annorlunda när jag har mina smycken. Med lite mer pondus. Som när man har kostym och slips.
Skicka en kommentar